Välkomna undergången

Det nalkas apokalyps på två fronter, kanske leder ingen av dem in i malströmmen. Jag har länge närt en lockelse, en attraktion, för undergången. Hur känns det när allt går åt helvete?

”Problemet” är att alla gånger jag har trott att det skulle gå åt helvete, och det kanske inte har blivit på ett positivt sätt, har slutat i någon form av konstruktivt antiklimax. Det finns alltid en gyllene strand på andra sidan malströmmen.

I alla motgångar finns det lärdomar, och inte sällan är de av ett helt annat slag än de som förvärvas dagligdags. De kunskaper som byts mot smärta och ärr, förlorade lemmar och djupa kriser är ofta precis lika kraftfulla som de är smärtsamma.

Med dessa ord ställer jag mig stolt på bergets topp och vrålar mot åskvädret:
”Kom då, för i helvete!”.

Hur du bygger mentala muskler

Smakprov från en mycket bra blogg som jag följer.

levafett

För att bygga storlek och fysisk styrka behöver du kontinuerligt utsätta dina muskler för påfrestningar. Det behövs riktig mat för att ge dina muskler byggmaterial. Och det behövs sömn och vila för återhämtning.

Det finns dock vissa begränsningar för hur mycket sömn, träning och mat du kan inta under ett dygn. Samma regler gäller för att bygga mental styrka.

image

Mental inventering och investeringar:

På samma sätt som du har en begränsad mängd tid och energi för fysisk träning har ditt psyke sina begränsningar. Om någon till exempel ägnar fyra timmar åt dagen för att se på tv kommer han eller hon att ha både mindre energi och tid att läsa riktiga böcker eller att producera eget intellektuellt material.

Om man bestämmer sig för att bygga ett starkare psyke vilket är grunden för styrka inom alla andra områden behöver man alltså se över hur man hanterar sina mentala investeringar idag.

Myten…

View original post 600 fler ord

Tryggheten i att vara medelålders

Jag har inget att leva upp till. Sådan är mannen, som inte vill skapa något uttryck i andras ögon.
Annat var det förr, och det fanns alltid en differens mellan inre och yttre. En klump i magen, ett nervöst skamligt flin över att inte vara den jag utgav mig för.
Tryggheten är att vara medelålders, att ha mejslat ut sin plats. Tröttnat på det ängsliga. Jakten på att passa in i ett sammanhang har förbytts, till att skapa sammanhangen och locka dit de likasinnade.

Ett bot mot ironin

Ironi och relativism är, utöver svek, det värsta jag vet. Båda dessa handlar i grunden om att inte ta ställning, att skoja bort eller förvirra diskussionen. Som att kasta sand i jättens ögon, istället för att tappert ta fighten – slugt, men fegt.

Ironi, en överdrift på ett trotsigt barns vis. Uppbyggd som ett sorts test som endast de likasinnade förstår, och den som klampar rakt mot strupen hos den ironiserande går med dumstruten i fällan. Med den som förstår och uppskattar ironin byggs istället en sorts tyst gemenskap, de klurigas klubb för personer som saknar värden andra än rent egocentrerade.

Relativism binder den som vågar kämpa för en hjärtefråga. Med ifrågasättanden, jämförelser och associationer, syftade att skapa en osäkerhet som hindrar från handling. Medan diskussionen som leder till intet fortgår, dör barn och länder brinner. Inte förrän Djävulen spiller blod i relativistens egen boning vaknar handlingskraften, men då kan det vara för sent.

Att hantera dessa två styggelser kan te sig väldigt svårt, framförallt för den som själv godkänner deras utövares världsbild. Men syna den dunkla given, och se hur enkelt det är att vinna om du inte längre tvingas spela med deras märkta kort.

Storma rakt på, ge inte vika. Bli inte insnärjd i passiv aggressivitet och menande blickar. Låt med kraft näven träffa bordsskivan och ställ dina verkliga värden mot inverterad tomhet. Känn hur den kvava kammaren blir som en skogsglänta strax efter regnet.

Det här med Gud

Guds existens var länge en viktig fråga i mitt liv. Det är den inte längre. Viktig alltså.

”Tror du på Gud?” frågade den mustaschprydde leende mannen på Fredagstimmen, som den här lättsammare versionen av söndagsskola hette. Vi befann oss i mormor och morfars grannars hus, där ett glatt kristet par med akustisk gitarr lekte lekar och själ med oss barn. Jag hade alltid en klump i magen över den här frågan, för jag gillade inte att ljuga. Och det tog emot att säga att ”nej, jag tror inte på Gud” när övriga barn endera svarade ”vet inte” eller ”ja”. Nå, det var inte farligt och ingen ifrågasatte mig, men jag gillade inte att sticka ut. Jag svarade ”vet inte”.

Jag ville tro på Gud, men fick kapitulera för min egen ärlighet.

Nästa gång jag svettades över frågan gick jag på en sorts scouter, som inte var ute så mycket i naturen som jag hade hoppats. Istället var det mycket fokus på Bibeln, kristendom, och sånglekar. Min bästa vän under den tiden (9-12 år) gick där, och då var jag kvar. Det lagades mycket god mat också, ska sägas. Det var en annan anledning till att stanna.

När jag återigen fick frågan satt vi i ett litet rum i en källare. Jag hade avancerat till gruppledare för en scoutpatrull som jag tror att hette Älgarna. Grön skjorta, orange scarf med någon sorts lädersnodd på. Vi gick laget runt, med en av de vuxna ledarna som förhörsledare.

”Tror du på Gud?”. Det gjorde jag inte den här gången heller. Det blev ett ”vet inte”, som smälte bättre in i gänget, där majoriteten svarade ja. Som mina händer svettades! Och det stack i armhålorna. Ville så gärna passa in.

Det blev några fler gånger också, obekväma frågor om min tro. Speciellt på scoutläger, där det var ”lovsång” på kvällarna. I samband med denna brukade folk gå fram och ”ta emot Jesus”, vilket innebar att de erkände sig till kristen tro. Jag blev hintad och klappad på flera gånger, välvilligt. ”Ska inte du gå fram?”. Men jag tystnade, tittade ner.

I högstadiet flyttade min vän, och jag gick ur scouterna. Banden till kristendomen klipptes. Skönt. Tror jag slutade med fotboll ungefär samtidigt. För jag var med i dessa två av ungefär samma anledning: mest för att vara någon som jag trodde att andra skulle uppskatta. I scoutfallet min vän, och när det gällde fotbollen ville jag inte göra pappa besviken.

Senare i tonåren blev frågan om Gud återigen aktuell. Nu från motsatt håll. Jag spelade death metal, lyssnade på death metal och en stor del av texterna attackerade kristendomen. Nu förväntades jag istället attackera något som för mig varit en, trots obekvämheten, positiv tillvaro. Visst, kritisk till flockbeteende och tvångsrekrytering till kristenheten var jag ju. Men att stämma in i textrader om att begå våld mot kristna personer kändes aldrig bra. Det fick sluta i att på skoj ta sig an det hela, men det kändes aldrig bra inuti. Inte för en person som föredrar äkthet framför ”glimten i ögat”.

Ärligt talat brydde jag mig inte om kristendom. Det var ointressant, men jag förväntades ha en åsikt. Ja, även om andra religioner. Så länge ingens utövande av det ena eller andra inkräktar på min och mina närmastes frihet och trygghet, så ignorerar jag gärna.

Ur death metal kom istället ett djupare existentiellt sökande, i kombination med fascination över det mörka i människan. Över människans vånda över sin egen relation med det andliga, och behovet av Gud som en garant för mening i tillvaron. Det blev många års sökande efter mening, kanske efter den där Gud som jag hade fixerat mig vid; en existens som jag inte erkände, är det ens en existens?

Nästan 40 år gammal skriver jag dessa ord, blickar tillbaka och känner tacksamhet över det som just har beskrivits. Inser att frågan om guds existens inte längre är intressant, för mening skapas av handling och inre personlig utveckling. Istället för att söka efter gudar har jag skapat ett liv där frågan om guds existens är irrelevant. Ett liv av äkthet. Oavsett vad som händer i eller efter det här livet, gör jag vad mitt hjärta tycker är riktigt.

Svedjebruk

Ibland behöver marken brännas och sedan vila, för att det nya ska kunna växa upp.
Ibland behöver Fenix dö, för att kunna födas på nytt.
Ibland behöver människan sjunka mot sin extrema nollpunkt, återkalibreras och definieras.
Hjulet snurrar, varv efter varv.
På vinter följer vår.

Vår fantastiska natur

De glesbevuxna fjälltopparna i norr
De täta mörka granskogarna i mitten av riket
Kraftiga bokar, steniga marker och vida slätter söderut
Sverige har mycket att bjuda på i naturväg
Om man sedan lyfter blicken en aning, syns grannländernas fantastiska natur
Medan många drömmer om paradisöar och värme, lever jag och dör här i Norden
I tacksamhet