Du underbara enkla

Tack och lov för den enkla okomplicerade människan.
Du skänker oss trygghet med ditt sätt att vara.
Din förutsägbarhet låter vagga oss in i en ljuv mental slummer.
Din målmedvetenhet får oss att tro på ett syfte med vår existens.
Du inbillar oss, med din banalitet, att vi faktiskt kan påverka världen.
Tack, du underbara enkla!

(Inspirerad av Jean-Paul Sartres Äcklet, en ytterst annorlunda bok)

Det paradoxala sökandet efter jaget

”Jag vill finna mig själv”. Hur ofta har vi inte sett denna och dylika utsagor? Jag skulle vilja påstå att de är så vanliga att vi utan att tvekan kan kasta dem i kartongen ”politiskt korrekta påståenden utan egentlig mening”. Högtravande nonsens. Floskler.

Vad innebär det då egentligen att finna sig själv? Ja, om vi ska plocka isär påståendet kan vi börja med att utse ”agenten” i meningen, den som utför något. I det här fallet är det jaget som vill något. Jaget vill finna sig självt. Om vi då tänker på hur vardagsspråket fungerar kan vi utan större protester gå med på att det i verbet finna finns ”inbyggt” att något är försvunnit, än så länge ej funnet, ”jag har förhoppningen att finna det som saknas” och så vidare. Ja, ni förstår poängen. Men är det då inte märkligt att jaget söker sig självt? I det här fallet är ju det eftersökta inte förlorat på något sätt; inte ens dolt under en mattkant. Och alltihop låter istället absurt. Söka det som inte saknas? Någon raffinerad form av självbedrägeri? Jag tror inte det.

Nej, förmodligen rör det sig inte om vad det verkar i ”sökandet efter sig själv”; jaget söker inte efter jaget. Och eftersom det inte förekommer något sökande blir det ju ganska irrelevant om något ”finnande” försiggår. Utsagan som nämndes i inledningen, ”Jag vill finna mig själv” säger egentligen inte något om någon agent som vill finna någon slutdestination, den bara verkar göra det. I själva verket rör det sig om ett meningslöst påstående; förmodligen något i stil med ”jag vill acceptera att mina hittillsvarande bedrifter inte alls är något som imponerar på mig”. Det handlar om att bli nöjd med sig själv, inte att finna någon obskyr drömvarelse som svävar omkring över ängderna.

Men visst tror jag människor slänger ur sig liknande uttryck i sin bokstavliga mening, obetänksamma om att vad de just sagt egentligen är ett tomt uttryck. Den här typen av floskelramsor syns allt oftare i reklamer (nyckelord: unik), i allt som rör näringsliv (entreprenör, framtidsvision, revolutionerande och så vidare) och kan precis som i exemplen i parenteserna bestå av endast ett ord. Dessa tomma uttryck urholkar språket, vilket leder till att folk kastar ur sig tomma, dock politiskt korrekta, haranger för att det ”ska vara så”. Läs en platsannons så får du se.

Påven, kungen och annat löst folk

Ett tag tyckte jag illa om alla kungligheter. Tänkte det var illa att några få kunde sitta på arslet sina liv igenom och låta andra passa upp på dem. Speciellt retade jag mig på de svenska kungligheterna, som var (och är!) med i kvällstidningarna varenda dag. Vad var det som gjorde dem så speciella? Varför skulle det bli sån uppståndelse bara för att kungen skulle iväg någonstans och snacka skit?

Jag kom dock till insikt efter att ha sett ett program om kungen på tv. Filmen, som var en sorts dokumentär, visade ett dygn med kungen. Man fick följa med honom på alla sysslor en kung nu kan tänkas pyssla med på en dag. Och jävlar vad tråkigt det såg ut. Jag skulle inte byta med honom för allt i världen. Att karln inte gäspade konstant ska han ha en fet eloge för. It’s a dirty work, but no one has to do it, kan man sammanfatta det hela. Ja, jag tycker synd om kungen.

Synd är det om resten av ”gänget” också, fast på olika sätt. Prinsessorna får inte hångla ifred för alla fotografer, Silvia får kramp i armen efter allt vinkande, och när det gäller den helige(?) fadern i Rom kan man fråga sig om det verkligen är en ära att bli omkringskjutsad i en jävla bur, i dagsläget knappt vid medvetande.

Prinsessan Diana blev ju, som vi alla vet, jagad till döds av en galen fotograf. På sätt och vis var hennes död upptakten till den situation vi har idag. ”Det är medias fel!” kan då pöbeln lätt utbrista, för att sedan sätta iväg efter nya villebråd. Men vore inte det att förenkla saker? Visst serverar media vad ”folk” vill ha, men de så kallade mediekonsumenterna har även en del i det hela. På samma sätt som alla kunder indirekt styr de företag de handlar från.

För att slutligen göra en återkoppling: inte fan är det medias fel att 70-åriga Irma vill se när kungen stoppar korv varenda jävla jul. Men det är lätt att skylla ifrån sig; säga ”Men vadå! Jag stackars lilla ensamma människa är dum nog att trycka i mig vilken skit som helst som tryckts med trycksvärta”. För att sedan, utifrån nyss nämnda tes, dra slutsatsen att det är medias fel. Ja, vill du förklara att du själv är en idiot och inte kan reflektera för fem öre: visst.

Glad påsk!

Glad påsk för helvete! Nu är det återigen dags för att fira något på grund av att det är en tradition. Måla ägg, tryck i dig godis, drick sprit.
Varför? Vad är det för jävla fråga!? Tryck i dig skiten och håll käften sen.
Vi firar ju att en person offrade sitt liv för att vi ska kunna göra just det: måla ägg, trycka i oss godis och dricka sprit. Så viktiga är dessa handlingar att någon gick med på bli uppspikad för att vi skulle få den rättigheten.
Det moderna västvärldsliga sättet att leva på är väl beundransvärt på alla sätt? Till och med värt att dö för. Och som tack för hjälpen trycker vi i oss kopiösa mängder ägg, godis och sprit.
Sarkastisk? Vadå, jag har ju bara önskat ”Glad påsk!”.

Gräddtårta åt pöbeln

Vad gjorde jag igår? Vad gjorde jag idag? Vad gjorde jag förra veckan, i helgen, i måndags? Vad ska jag göra i helgen, idag, i helgen, nästa helg, i helgen, i helgen, i helgen? Vad ska jag planera, förstöra tillvaron med, dryga ut meningslösheten med? Vem är det som tjatar, som ställer alla frågor, som får mig att bli galen? Som tvingar mig att engagera mig i sådant jag skiter i?

Nummer ett

De som skriver bloggar är endera misslyckade författar-wannabees, författar-wannabees eller folk som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Korrekt?
Hur det än är ställt med mig hoppas jag att någon någonstans av någon anledning får någon form av behållning av det jag har planerat att skriva framöver. Må det vara avskyvärt, avundsvärt, inspirerande eller bara ofattbart. Reagerar du har jag lyckats.
Vad ska jag locka med för att hålla dig kvar? Tja, att ägna mig åt hetsjakt på politisk korrekthet, konformitetsprinciper, moralisk fascism, ”sökandet efter sig själv” och dylika floskler, traditioner, fördomar och feghet kanske? Dessutom ska jag nog kunna bjuda på ett och annat skratt om du tillhör den välsignade skara av skadade människor som brukar tycka bra om mig, och som jag brukar tycka bra om.
Filosofi är ett stort intresse dessutom, som kommer att genomsyra mycket av det jag skriver. Då helst den del som kan sorteras in inom området semantik (betydelser och så vidare). Även musik, dataspel och psykologi till viss del, kan komma att avhandlas vad det lider eller njuter.
Välkommen åter!