Game over

Nej, jag vill inte spela det här spelet mer.
Den äldre mannen är uppspelt över de fakta han besitter. Han vill dela med sig i form av material. Jag säger ”Vi hör av oss” betyder ingenting, det säger de för att bli av med dig.
Han blir förvånad, osäker. Tror han mig? Ja, efter betänketid. Han låter ledsen. Men jag har rätt.

Jag är cyniker, jag föraktar människan för att jag tror mig kunna förutsäga den. Ofta kan jag det, ofta är det enkelt. Men ibland har jag förbannat fel. Och jävlar vad skönt det känns!

Ofta är det när det gäller det professionella jag kan förutsäga vissa beteenden, men tyvärr har det blivit allt vanligare i den privata sfären också. ”Personen A beter sig på det där sättet för att nå målet M”, och visst har jag rätt.

Är det för att människorna blir simplare, eller är det för att jag blir bättre på spelet? Vilket som helst av alternativen är en katastrof.
Det får inte vara så enkelt.
Förbluffa mig, du simpla.

Till Johannes Paulus II:s ära

Ärad vare Johannes Paulus II!
Inte för sina gärningar, utan för det han inte gjorde.
Ett liv utan att knulla, lata sig, begå blasfemiteter.
Vad trist han måste ha haft det!
Och ständigt uppassad av livvakter,
flankerad av lismare de sista åren, när han var påve.
Ärad vare Johannes Paulus!
En man med bättre självdisciplin än jag någonsin kommer ha.
Må han fröjdas i evighet om han nu har nått någon form av destination.
Om inte kommer vi ändå att leva i skuggan av hans obrukade penis.

Absurd överskattning av den mänskliga rasen

”You must not find symbols in everything you see. It makes life impossible.” hävdade en gång Oscar Wilde. Jag tänker samma sak om da Vinci-kodens lärjungar; de som jagar mysterier, hemliga sällskap, stora konspirationer. Det behöver för all del inte ha med boken att göra. Vilken konspirationsteoretiker som helst går bra.

De har nämligen ett utmärkande drag: sin stora överskattning av den mänskliga rasen. För är det inte märkligt att dåtidens människor (frimurare, tempelriddare och så vidare i synnerhet) ska ha haft en så pass stor fritid att de kunnat anordna enorma och invecklade skattjakter för oss efterlevande? Åtminstone tycks det förekomma som en skygglappsnaiv premiss i dylika resonemang.

Det är också märkligt att det förutsätts ett syfte med det hela. Jag finner det orimligt, då de som tillskrivits skapandet av skattjakterna ändå inte får se följderna (eftersom de även förutsätts vara döda när ledtrådarna upptäcks).

Även när det gäller dessa ”ljusskygga sällskap” förekommer en överskattning. Varför har de alltid en så stor plan? Varför är deras moral alltid så oantastlig att den rättfärdigar vilka gärningar som helst?

Mänskligheten är tragisk som måste upphöja sig själv till gudanivå, eftersom den tycker sig ha passerat det ”primitiva” stadiet där gudadyrkan sker. Men det är förstås politiskt korrekt att titta i backspegeln. Vad kan då vara ädlare än att smycka sina förfäders namn med ett falskt gyllene skimmer?

Ledarens dolda roll

Enligt Sartre och de andra existentialisterna är du själv skyldig till allt som drabbar dig, i stort sett. Det finns förstås vissa opåverkbara faktorer, som jag inte finner någon anledning att gå in på här. I vilket fall som helst är det enligt Sartre absurt att skylla på faktorer man inte kan kontrollera. Som myndigheter till exempel. Jag är själv inne på den här linjen.

Det hela leder oss till sådana som gärna skyller ifrån sig. På Gud, på politiker, på vädret, på en familjemedlem, på tveksamheter; som ödet och liknande. Visst är det enkelt att skylla ifrån sig. Det är bekvämt, och det tycks rädda jaget från nedsmutsning. I den mån vi nu kan prata om något jag, men det lämnar vi till en senare diskussion.

Betänk i detta sammanhang vilken arbetsplats som helst och – det här är min poäng – vilken ledare som helst. Visst är det en slagpåse av sällan skådat slag? Visst är det ett föremål för ”de på golvets” förakt, baktaleri och ögontjäneri?

Med tanke på det som avhandlats ovan kan man ställa sig vissa frågor. Är det medvetet detta att ha en syndabock? Slipper den vanlige arbetaren ett obekvämt ansvar genom att ha en chef att skylla på? Är det taktiskt; är det positivt för företaget? Vad skulle hända om alla var jämnbördiga på en arbetsplats? Skulle folk klara av att hålla sams? Och vad skulle Marx ha sagt om det här resonemanget?