Ledarens dolda roll

Enligt Sartre och de andra existentialisterna är du själv skyldig till allt som drabbar dig, i stort sett. Det finns förstås vissa opåverkbara faktorer, som jag inte finner någon anledning att gå in på här. I vilket fall som helst är det enligt Sartre absurt att skylla på faktorer man inte kan kontrollera. Som myndigheter till exempel. Jag är själv inne på den här linjen.

Det hela leder oss till sådana som gärna skyller ifrån sig. På Gud, på politiker, på vädret, på en familjemedlem, på tveksamheter; som ödet och liknande. Visst är det enkelt att skylla ifrån sig. Det är bekvämt, och det tycks rädda jaget från nedsmutsning. I den mån vi nu kan prata om något jag, men det lämnar vi till en senare diskussion.

Betänk i detta sammanhang vilken arbetsplats som helst och – det här är min poäng – vilken ledare som helst. Visst är det en slagpåse av sällan skådat slag? Visst är det ett föremål för ”de på golvets” förakt, baktaleri och ögontjäneri?

Med tanke på det som avhandlats ovan kan man ställa sig vissa frågor. Är det medvetet detta att ha en syndabock? Slipper den vanlige arbetaren ett obekvämt ansvar genom att ha en chef att skylla på? Är det taktiskt; är det positivt för företaget? Vad skulle hända om alla var jämnbördiga på en arbetsplats? Skulle folk klara av att hålla sams? Och vad skulle Marx ha sagt om det här resonemanget?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s