I lidandet belöningen

Ärade vara de renläriga, ty de hava ett helvete. Vad som är eftersträvansvärt i eländet kommer jag till senare.

Jag kom underfund med något idag angående ”ödet”. Fatalismen och dess utövare har länge irriterat mig, men framsteget är att jag idag kom på vad som är som retar mig. Jag lyckades formulera det hela. Och det lyder som följer:

Fatalisterna motsäger sig själva genom att dels säga att ”allting är förutbestämt”*, men samtidigt handla som om det inte vore fallet att allting är förutbestämt. Förklaringar som ges vid konfrontation med fatalister angående nämnda inkonsekvens brukar vanligen vara av typen ”vissa saker kan man påverka, men inte andra”. Det är, givetvis, att göra det förbannat enkelt för sig.

Jag finner det hela motbjudande. Fatalisten kan, när det honom eller henne behagar, i stort sett välja om det var ”ödet”, eller om det hela berodde på personlig framgång. Om personen i fråga söker till en utbildning, men inte kommer in, är det ”meningen” att personen inte ska komma in. Däremot är det fullt möjligt för fatalisten att träna inför intagningsprovet till nämnda utbildning. Så att personen kan känna sig stolt om det går vägen. Det går inte ihop, och det ska det inte göra heller. Vad vi ser är en självklar motsägelse, vars enda syfte är att skydda jaguppfattningen hos personen från misslyckanden.

Samma mönster dyker upp i samband med alla religioner och ideologier. Utövarna håller hårt på vissa bestämmelser, medan andra inte är ”lika viktiga”. Regleringarna sker, och det här är mer än en gissning, helt efter personlig smak. På det sättet får utövarna eller medlemmarna (om det gäller någon annan gruppering än en religiös) något ”större sammanhang” att skylla på om det går åt helvete, och kan ta åt sig personlig ära om det skulle gå bra. Det går ju även att ge Det högre ändamålet äran även för framgångar, givetvis – men det var inte den delen av det hela jag ville slå ner på.

Det eftersträvansvärda i eländet utlovade jag något om i inledningen. Utifrån det jag menade, angående fatalister och annat löst folk, kan jag dra en personlig slutsats som lyder: den som anpassar sin ideologi efter sig själv är att förkasta, medan den som anpassar sig själv efter sin ideologi, och därmed stöter på svårigheter, är att beundra. Att vissa saker svider är ett tecken på att du inte lever ett enkelt liv, och lidandet är ett kvitto på att du är en hedervärd person. Men det krävs knappast några självspäkningar för att vara värd respekt. Det räcker nämligen med att leva som man lär. Den som inte har några ambitioner behöver med andra ord inte skämmas, trots att lidandet uteblir.

*Fotnot: Jag pratar nu om förutbestämt i en verklig mening, som om en gud eller liknande planerat allt och att allt också kommer att inträffa precis som förutbestämt. Det jag skriver är på intet sätt en kritik mot determinismen, som handlar om en annan form av förutbestämdhet.

Annonser

3 reaktioner på ”I lidandet belöningen

  1. I read over your blog, and i found it inquisitive, you may find My Blog interesting. My blog is just about my day to day life, as a park ranger. So please Click Here To Read My Blog

  2. I read over your blog, and i found it inquisitive, you may find My Blog interesting. So please Click Here To Read My Bloghttp://pennystockinvestment.blogspot.com

  3. Ping: Stenstoden i skogen | Mannen från skogarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s