Själslig obalans

Det är obalansen som förgör människan. Det är oförmågan att leva fullt ut som begränsar oss, och som får oss att må piss.

Balansen jag pratar om kan förenklas till ljus å ena sidan, och mörker å den andra. Den som kritiserar mig för att vara dualist kan gott göra det, men missförstår då mitt resonemang. Jag använder två tydliga motpoler för att åskådliggöra teorin, medan det med säkerhet rör sig om ett grått gytter i realiteten.

Det jag menar med ljus är konstruktiva krafter, medan mörker får representera de destruktiva. Vad som är vad definieras inte av samhället, någon gud eller någon universell lag. Det är endast du som gör dessa definitioner. Självklart kan jag inte säga att du inte påverkas av yttre faktorer, men den delen av diskussionen är ointressant för mig.

Nå, till saken. Jag menar att framförallt västvärlden lider av undernäring när det gäller den mörka sidan. Vi försöker leva våra liv endast i ljus, och får för att klara av det lov att uppoffra mycket av vårt väsen. Moraliska mönster håller oss i schack, och det är hur saker och ting ter sig för andra som är utgångspunkten. Personligt lidande spelar en underordnad roll när det falska ljuset ska spridas. De förbjudna önskningarna göms och förnekas djupt i det inre. Den kraft som går åt för att kväsa denna så viktiga del av oss sätter outplånliga spår i vårt varande.

Ju hårdare vi håller det egna jaget, desto mer koncentrerat blir mörkret inombords. Till slut är det omöjligt att hålla tillbaka, och då brister fördämningen. Det är i det här skedet vi ser effekter som våldsamma och oförklarliga dåd både mot oss själva och omgivningen. Följderna blir extrema även för de som endast bejakar de mörka delarna av personligheten. Långt gånget blir följderna av det kuvade inre ljuset förmodligen ett evigt mörker, för att inte tala om de rent konkreta följderna.

Det är på grund av att vi inte accepterar våra hela jag som obalansen existerar; obalansen är just det – ickeacceptans. Det är på grund av denna obalans vi ser ett otillfredställbart behov av död och elände i västvärlden, även om behovet när det når en viss seriositet förljugs på grund av att det anses pervest.

Själv försöker jag ständigt bli hel. Det första steget är att förkasta moralen och andra själsliga bojor.

Feminist?

Jag erkänner att jag faktiskt sympatiserar till viss del med vad de så kallade feministerna vill uppnå. Jag tänker nu inte på de praktiska aspekterna; ”lika lön för lika arbete” är så självklart att det inte ens behöver diskuteras – ja ens benämnas feminism. Inte heller är jag speciellt intresserad av hur media framställer genus.

Nej, det är på det abstraktare planet saker och ting faktiskt blir intressanta. Jag känner mig på samma våglängd som många av de kvinnor som skriver om vissa fenomen. Kanske missuppfattar jag andemeningen, men det blir allt tydligare att jag inte har mycket gemensamt med det genuint manliga (och här pratar jag inte om att jag är ointresserad av sport, motorfordon och armbrytning – även om så är fallet).

Jag är medveten om vagheten i mitt resonemang. Men nu ska jag försöka vara konkret. Det finns något visst som uppkommer då endast män är tillsammans, och då gärna i former av stark kamratskap. Grabbighet kan man kanske kalla det. Lusten att brottas, gå i närkontakt och mäta vem som är den starkaste ledaren. Men det är oftast rent mentalt, detta fenomen. Och jag finner det outhärdligt. Jag hör inte hemma här. Den form av stress jag känner går inte att beskriva, och jag försöker på varje sätt fly undan de förväntningar som tyst läggs på mig. Inte för att jag känner mig tvungen att uppfylla ett endaste önskemål, utan snarare för att luften känns som om infekterad av svett.

Här är det kanske dags att inskjuta att jag är heterosexuell. Även om vissa tvivel självklart funnits är jag dock så säker på den saken som jag troligen någonsin kan bli. Några sådana simpla lösningar på de själsliga kväljningarna finnes icke. Inte heller är jag rädd för homosexuella eller något dylikt simpelt. Det är alltså ingen homofobi som skrämmer mig för manlig innerlighet.

Kanske är jag rädd för gemenskap, närhet – jag skyr det oftast som pesten i vissa sammanhang. Känner mig trängd. Men är det så enkelt? Nej, jag tror inte det. Snarare skulle det kunna vara ett uttryck för en avsky inför andras gemenskap. Avundsjuka? Kanske. Jag har som kanske framgått av tidigare bloggar aldrig känt mig riktigt hemma någonstans. Endast bland andra vilsna, och det kan knappas betecknas gemenskap.