Feminist?

Jag erkänner att jag faktiskt sympatiserar till viss del med vad de så kallade feministerna vill uppnå. Jag tänker nu inte på de praktiska aspekterna; ”lika lön för lika arbete” är så självklart att det inte ens behöver diskuteras – ja ens benämnas feminism. Inte heller är jag speciellt intresserad av hur media framställer genus.

Nej, det är på det abstraktare planet saker och ting faktiskt blir intressanta. Jag känner mig på samma våglängd som många av de kvinnor som skriver om vissa fenomen. Kanske missuppfattar jag andemeningen, men det blir allt tydligare att jag inte har mycket gemensamt med det genuint manliga (och här pratar jag inte om att jag är ointresserad av sport, motorfordon och armbrytning – även om så är fallet).

Jag är medveten om vagheten i mitt resonemang. Men nu ska jag försöka vara konkret. Det finns något visst som uppkommer då endast män är tillsammans, och då gärna i former av stark kamratskap. Grabbighet kan man kanske kalla det. Lusten att brottas, gå i närkontakt och mäta vem som är den starkaste ledaren. Men det är oftast rent mentalt, detta fenomen. Och jag finner det outhärdligt. Jag hör inte hemma här. Den form av stress jag känner går inte att beskriva, och jag försöker på varje sätt fly undan de förväntningar som tyst läggs på mig. Inte för att jag känner mig tvungen att uppfylla ett endaste önskemål, utan snarare för att luften känns som om infekterad av svett.

Här är det kanske dags att inskjuta att jag är heterosexuell. Även om vissa tvivel självklart funnits är jag dock så säker på den saken som jag troligen någonsin kan bli. Några sådana simpla lösningar på de själsliga kväljningarna finnes icke. Inte heller är jag rädd för homosexuella eller något dylikt simpelt. Det är alltså ingen homofobi som skrämmer mig för manlig innerlighet.

Kanske är jag rädd för gemenskap, närhet – jag skyr det oftast som pesten i vissa sammanhang. Känner mig trängd. Men är det så enkelt? Nej, jag tror inte det. Snarare skulle det kunna vara ett uttryck för en avsky inför andras gemenskap. Avundsjuka? Kanske. Jag har som kanske framgått av tidigare bloggar aldrig känt mig riktigt hemma någonstans. Endast bland andra vilsna, och det kan knappas betecknas gemenskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s