Skriet från vildmarken

Så var det bestämt. Styggelsen från obygden ska återföras till den kaotiska fridens gröna skogar. Kort sagt: nu lämnar jag staden för landet. Hallelujah!

Om det är en form av vana kan jag inte svara på (jag talar om själva ”återvändandet” här, som laxen som återvändar till sin hemälv). Klart är dock att stadens avtrubbande töcken, trots sju år i detta tillstånd, inte lyckats bryta ner mig. Jag har aldrig blivit bekväm med tanken på så många andra människor inpå mig.

Den artificiella asfaltsgarnerade tillvaron förförde till en början. En ung pojke som upplever friheten från att slippa klippa gräs och hugga ved (och skotta snö!) kan lätt förväxla den med paradiset.

När den existentiella malströmmen hotar sluka all vett och sans sugs dock lätt asfaltsfragmenten bort. Blottar skelettet av…ingenting. Allt är tomt. En tanke återstår: livet handlar i slutändan endast om välbefinnande. Välbefinnande för en kaotiskt ärlig våldsfilosof med förkärlek för perversioner rimmar mycket illa med fångenskap.

Nu påbörjas alltså flykten från buren, mot de gröna skogarna inte så långt härifrån. Där betydligt mindre av tillvaron är vakuumförpackad och luktbefriad. Viva la revolution, kaos, vansinne och urskogar! Kanske finns det verkliga År Noll, pånyttfödelsen, inom räckhåll. Den som lever får se.

Hoppas på en definitiv avfärd runt årsskiftet.