Virtuell mening – om att avsluta något som visade sig vara ett beroende

Jag slutade nyligen med onlinespel. I mitt fall rörde det sig om ett sorts rollspel där man tävlar i lag om åtta personer mot åtta andra personer. Som fotboll eller annan lagsport, fast online. Och istället för att slåss om en boll gäller det att ta kål på en nyckelkaraktär för det andra laget.

Anledningen till att jag slutade är irrelevant, fast ändå inte. Jag ”underkände” helt enkelt spelandet som meningsfull sysselsättning och valde att avsluta denna kvälls- och nattrutin. Till förmån för musikskapande och sökande efter sinnesro. Det ska sägas att jag pysslat med onlinespelande i varierande former i cirka fem år.

Nu i efterdyningarna upptäcker jag intressantheter. Det visar sig att jag faktiskt varit beroende av spelandet. Jag har tidigare slutat med tobaksbruk, då efter 10 års användande, och det finns många likheter. Den enorma tomhetskänslan finns där, den som ibland anklagar jaget för att ha misslyckats.

Det är för sent! Du har inget stort kall i livet! Du har inget utöver det vanliga att erbjuda! Du är inte den nihilistiske frälsare du hoppats på!

Vid tanken på att saknaden faktiskt tyder på en svaghet blir förstås självanklagelserna ännu värre. Av någon anledning är det ett svaghetstecken enligt min mening att behöva. Det gäller även sömn och mat, syre och kärlek. Den perfekta existensen är evig och beror endast av sig själv.

För att gå tillbaka ner på vardagsnivå; det finns även en social aspekt i det här beroendet som skiljer sig från tobaksbruket. Möjligen kan rökarna som slutar sakna den sociala biten, men för mig som slutat med snus fanns det aldrig någon social del i tobaksbrukandet. För den som spelar i ett lag om åtta nästan varje kväll och natt i flera år öppnar det sig förstås ett stort gap när rutinen plötsligt upphör. Det känner jag nu. Ensamheten tränger sig på. Skrämmande för någon som alltid trott sig vara en ensamvarg.

För att avrunda det hela ska sägas att syftet med detta stycke text inte är att rättfärdiga abstinensen. Dylika skrifter, där hela andemeningen är att hylla den mänskliga svagheten (som när en medelålders kärring skojar om hur busig hon är som äter godis ibland – avskyvärt), bör skys som pesten. Hela anledningen med min text är att informera om hur det faktiskt är att lägga ner en syssla, som jag själv trodde var mindre viktig – för att finna den vara ett långt gånget beroende. Och en sak till: att påvisa för de personer (oftast äldre) som banaliserar dataspelens betydelse och status att det faktiskt är något som spelar en stor roll i mångas liv.

Till sist: glöm inte att det som är svårast här i livet är det som stärker dig mest.

Rösta ideologiskt

Det är ju valår, för den som varit förunnad att inte märka det. Så jag tänkte att även jag ska orda lite om saken. Jag är nämligen bekymrad för er, mina vänner.

Se för fan till att rösta ideologiskt!

Det var allt jag hade att säga. I stort sett.

Det dummaste du kan göra är att rösta på vem som har trevligast partiledare, vinner flest debatter, har snyggast affischer, bjuder barnen på hoppborgar (snacka om lockelser från Frestaren – KD använder här en taktik som beprövats av Satan själv. Bra jobbat!).

Rösta på den grundsyn, de värderingar, partierna står för. Det de vill ha på lång sikt. Vallöften ska tas med så mycket salt att mängden är direkt dödlig att förtära. Lika pålitligt som de löften en person avger strax innan klimax i sexakten, lika pålitliga är paniklögnerna som hasplas ut till höger och vänster strax före val.

Var inte korkad och låt dig påverkas av jippon. Du är inte mentalt prostituerad. Rösta ideologiskt.