Virtuell mening – om att avsluta något som visade sig vara ett beroende

Jag slutade nyligen med onlinespel. I mitt fall rörde det sig om ett sorts rollspel där man tävlar i lag om åtta personer mot åtta andra personer. Som fotboll eller annan lagsport, fast online. Och istället för att slåss om en boll gäller det att ta kål på en nyckelkaraktär för det andra laget.

Anledningen till att jag slutade är irrelevant, fast ändå inte. Jag ”underkände” helt enkelt spelandet som meningsfull sysselsättning och valde att avsluta denna kvälls- och nattrutin. Till förmån för musikskapande och sökande efter sinnesro. Det ska sägas att jag pysslat med onlinespelande i varierande former i cirka fem år.

Nu i efterdyningarna upptäcker jag intressantheter. Det visar sig att jag faktiskt varit beroende av spelandet. Jag har tidigare slutat med tobaksbruk, då efter 10 års användande, och det finns många likheter. Den enorma tomhetskänslan finns där, den som ibland anklagar jaget för att ha misslyckats.

Det är för sent! Du har inget stort kall i livet! Du har inget utöver det vanliga att erbjuda! Du är inte den nihilistiske frälsare du hoppats på!

Vid tanken på att saknaden faktiskt tyder på en svaghet blir förstås självanklagelserna ännu värre. Av någon anledning är det ett svaghetstecken enligt min mening att behöva. Det gäller även sömn och mat, syre och kärlek. Den perfekta existensen är evig och beror endast av sig själv.

För att gå tillbaka ner på vardagsnivå; det finns även en social aspekt i det här beroendet som skiljer sig från tobaksbruket. Möjligen kan rökarna som slutar sakna den sociala biten, men för mig som slutat med snus fanns det aldrig någon social del i tobaksbrukandet. För den som spelar i ett lag om åtta nästan varje kväll och natt i flera år öppnar det sig förstås ett stort gap när rutinen plötsligt upphör. Det känner jag nu. Ensamheten tränger sig på. Skrämmande för någon som alltid trott sig vara en ensamvarg.

För att avrunda det hela ska sägas att syftet med detta stycke text inte är att rättfärdiga abstinensen. Dylika skrifter, där hela andemeningen är att hylla den mänskliga svagheten (som när en medelålders kärring skojar om hur busig hon är som äter godis ibland – avskyvärt), bör skys som pesten. Hela anledningen med min text är att informera om hur det faktiskt är att lägga ner en syssla, som jag själv trodde var mindre viktig – för att finna den vara ett långt gånget beroende. Och en sak till: att påvisa för de personer (oftast äldre) som banaliserar dataspelens betydelse och status att det faktiskt är något som spelar en stor roll i mångas liv.

Till sist: glöm inte att det som är svårast här i livet är det som stärker dig mest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s