Brist eller överskott?

Jag insåg något under en bilfärd: Det ligger en existentiell hinna mellan mig och levandet. Som gladpack över en toalett. Eller är det snarare som en själslig kondom? Något som skyddar mig från att uppleva på allvar. Jag kan påverka, men inte förenas.

Något senare, i stressat tillstånd, tog jag upp tankegången igen. Jag funderade då på om det snarare är så att jag saknar något. Det rör sig alltså inte om en hinna, utan något som fattas mig för att jag ska kunna uppleva på allvar. Som att se på 3D-bio utan glasögonen.

Det som förenar dessa tankegångar är oförmågan att uppleva på allvar, och brist på lösning av problemet. Vilket problem är det då jag har? Eller är det båda?

Kan svaret vara feghet? Är det den som är hinnan? Eller är det bristen på inlevelse jag lider av? Kan den i så fall lösas med självförvållad smärta, eller kanske med frånvaro av samhälle?

Annonser

Förebygg istället för att efterarbeta

Stressrelaterade sjukdomar blir allt vanligare. Det är knappast en vågad tes att det beror på det samhälle vi lever i idag, ett ständigt ökande ekorrhjul som tvingar människor att öka, öka, öka.

Vi löser ofta de problem som uppstår genom att förbättra efterarbetet, det vill säga mer pengar till vård och så vidare. På det sättet anpassar vi oss till det helvetiska samhälle vi själva skapat, och som nu tagit kontrollen över oss.

Vad är det för idioti? Varför försöker vi inte istället förebygga; se till att den där stressen aldrig uppkommer. Även en ekonom måste hålla med mig här. Stoppa problemen innan de uppstår.

Denna tanke är så banal och tycks så självklar, att det är märkligt att problemet ens existerar.

Nihilismens frö

Du går upp halv sju. Äter frukost. Borstar tänderna. Åker till jobbet.
Jobbar.
Kommer hem. Äter.
Hinner med ett par timmar med tv-program du önskar du aldrig sett.
Lägger dig och sover.

Börjar om.
Fem gånger.
Sedan är du ledig. Får en längre vistelse med tv-program du önskar du aldrig sett.

Börjar om.
Tills du dör.

Säg mig, är du nöjd?

Frihet – en floskel

Vem skulle du vara utan samhället? Skulle du vara verkligt fri som en varelse utan personnummer? Skulle du sakna tillhörigheten? Skulle du vara lycklig?

Det är de här tankarna som ligger och svävar i bakhuvudet på näringslivsfolk och liberala ”tänkare”(drömmare snarare). De tänker sig att de, utan problem, kan bortse från yttre påverkan när de tänker och föreställer sig. Kritiskt tänkande är få drömmare förunnat.

Det går inte att tänka sig hur det skulle vara att leva utan medlemskap i samhället. Den som tror att det går är naiv. Ingen är född fri, på det sätt som drömmarna tänker sig. Vi är födda in i ett samhälle, och på det sättet är det helt omöjligt att värja sig mot de influenser samhället faktiskt har på oss som individer. Den hjärna vi använder för att tänka oss utanför är en del av det vi försöker lämna. Motsägelsefullt.

Vi är, på det sättet, produkter. Men det behöver absolut inte vara något negativt. Du är ju själv en medskapare av dig själv, och ju mer du utbildar dig förfinas de instrument för förändring du kan använda dig av.

De som är födda utanför samhället – om det är möjligt kan diskuteras, har problem att ta sig in. De har i sin tur svårt att tänka sig hur det är att inte sakna någon form av tillhörighet. Förmodligen är det en smärtsam upplevelse.

Frihet är en floskel, utan tvekan. Vissa tror att de når frihet genom rikedom, andra genom fattigdom. I slutändan handlar frihet knappast om något av dessa två motsatta tillstånd. Det är, till att börja med, en fråga om definition. Det finns ingen universell och korrekt förklaring av begreppet.

Språket är rörligt och betydelser ändras över tid. Den förklaringen skulle egentligen duga, men jag vill gärna gå ett steg längre; frihet är vad du själv vill. Om du känner dig fri är du fri, oavsett om du ur någon form av yttre perspektiv är fängslad. Därmed konstaterat: frihet och samhälle utesluter inte varandra.