Erfarenhet


Om din personlighet är ointressant och du inte har uträttat något du är stolt över kan du åtminstone bortförklara: ”Jag har erfarenhet”. Det betyder inget annat än ”Jag har överlevt ett antal år och formats till något, men jag är inte speciellt stolt då jag inte format medvetet”. Du kan dessutom anklaga den som faktiskt vill och försöker något med att vara naiv. Så bevaras ett jag i förnekelse. Du är dock dömd till att sväva omkring i ett vakuum till du dör, även det något du inte kunnat påverka.

Annonser

Favorit i repris

Om du inte erkänner dina destruktiva sidor för dig själv riskerar du att sprängas av övertrycket. Din tanke på att döda är inte förbjuden. Tanke och handling är inte samma sak. Det är inget fel med skadeglädje.
Det är inte heller rätt, för att vända på det. Det är moralen som splittrar dig, dina tankar.
Inga tankar är förbjudna. Inte ens de mest perversa, morbida fantasierna. De är du. De kan tänkas. Och allt som kan tänkas är tillåtet.
Vice versa gäller dina konstruktiva sidor. De kan inte gömmas i all evighet. Erkänn att du blir lycklig av barnskratt. Inte för omgivningen. Ingen bryr sig. Men för dig själv. Alltid för dig själv.
Självbedrägeri är förmodligen det märkligaste man kan ägna sig åt.

PS. Denna post är en förenklad omtuggning av en gammal blogg. Där kallade jag det destruktiva mörker och det konstruktiva ljus. Det blev för mycket symbolik för vissa, och kritiken tenderade att gälla symbolerna snarare än resonemanget. Det tycktes som om jag tog moralisk utgångspunkt (och därmed lade krokben för mig själv).

Ditt nya liv

Jag fick ett mail från en vän. Det påminde mig om att jag är på rätt spår: det gäller att undvika mängden helt, istället för att försöka sticka ut från den.
Sluta försöka ändra världen. Sluta tro på sig själv som en frälsare. Det finns så många som försöker samma sak. Du drunknar i mängden.
Sluta klaga på trender. Sluta göra tvärtom. Ignorera dem. Ignorera mängden, ignorera de som försöker sticka ut. Var dig själv och skit i de som inte lyssnar, de som inte bryr sig, de som inte respekterar dig.
Det finns inget att hämta i räddningsaktioner för de som ändå inte vill bli räddade. Låt dem störta mot sin egen avgrund. Det är inte ditt fel.
Känn glädje över de som tycker om dig för att du är en. En som beror endast av sig själv, och inte existerar som motpol till något annat. Revolter dör alltid. En brinnande stjärna är för evigt.
Förändringen börjar alltid från noll. En ny tideräkning väntar den som vågar låta sig svepas med.

Alla människors lika värde

Du har troligen hört uttrycket ”alla människors lika värde” någon gång. Har du tänkt på vilken floskel det är?
För vem är alla människor lika värda? Det har tagits för givet att 1)alla människor går att värdera, 2)alla människor har ett värde och 3)det finns värden som inte är subjektiva.
Sistnämnda är tveksamt, jag vet. Men alternativet skulle vara att den som värderar tycker exakt lika om alla människor. Om det var sant skulle man kunna hävda att människor har sitt värde oavsett sina handlingar (de är ju lika mycket värda oavsett vad de gör).
För mig är det vettigare att säga att alla människor är lika värdelösa. Eller ännu riktigare: alla människor har ett okänt värde, eller helt korrekt: alla människor har eventuellt varsitt värde, som i så fall är okänt.
Rent praktiskt är det bara att utgå från att alla människor saknar värden. Att ställa sig neutral inför var och en. Någon sorts jämlikhet uppnås på det sättet, och förmodligen är det vad som – misslyckat – menas med att alla människor är lika mycket värda.
Meningslösa hårklyverier? Må så vara, men jag fick dig att läsa skiten.

Är du som jag?

Jag har länge fnyst åt de som hävdar existensen av en ”naturlig” moral. Det har tyckts så absurt att rätt och fel ska vara av naturen givet. Det har tyckts så självklart att värderingar alltid är subjektiva/inlärda att jag inte ens tänkt på exakt vad det innebär från insidan att ha moral.

Nu har jag insett att jag kanske inte varit helt rätt ute. Det tycks allt oftare som om folk runt mig har den här tydliga inre upplevelsen av moral, eller åtminstone vad som är etiskt riktigt. Medan jag själv ständigt förundras över hur de kan ha det. Det är så uppenbart för mig att vad som är rätt och fel har de laddningar det har för att det är praktiskt.

Jag skulle kunna ge massor med exempel, men det skulle bara få mig att framstå som en psykopat. Tro mig på mitt ord när jag säger det.