Jag – barnboksförfattaren

Jag är sugen på att bli författare. Ett bra jobb. Passar de som har misantropiska anlag.
Men tanken på att skriva fina litterära och realistiska alster äcklar mig. Just för att det realistiska äcklar mig rent generellt.
Eskapism är vägen att gå – fiktion. Barnböcker, månne? Är det någon som behöver lära sig att bejaka det destruktiva i sin existens, så är det barn. Många yngre förmågor fördärvas för all framtid med den moral de blir itutade från det de är små.
”Pelle är arg på mamma. Han vill suga in luft och växa, större än alla hus han sett. Sen ska han lyfta upp mamma och slå henne i marken. Så hårt så blodet sprutar. Bara för att mamma ska förstå att Pelle inte vill till farmor. Han vill leka med Niklas. Men Pelle blir ledsen när han tänker på mamma som har ont. Man får inte tänka dumma saker om snälla människor. Det har lekisfröken sagt. Hon har fjättrat Pelles själ så att han inte kan tänka elaka saker.”

Fira livet


Livet tenderar att bli en enda lång väntan på döden. Samhället snurrar allt snabbare och snabbare – i desperation – för att vi ska hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att träda in i den eviga dimmans domäner.
När vi borde fira livet, det sköra och korta, gör denna desperation oss istället till överstepräster i en ceremoni för döden. Vi räds den, och faller på knä inför den. Synen på Gud var densamma i äldre tider. Döden är Gud idag.
Fira livet, döden kommer ändå. Förkasta ägandehysterin, slappna av och sluta jaga upplevelser som en besatt. Det får bli min midsommarhälsning till er alla.

Känslor

Jag älskar att vara ärlig på ett sånt sätt som skadar mig själv. Erkännanden efter tre öl en torsdagskväll.
I afton: jag är alltför känslostyrd. Något mitt nyktrare jag hade viftat bort, eller försökt dölja.
Men frågan är, om vi inte är känslor och inget mer. Att då försöka tämja eller kuva sina känslor är då som att försöka ta livet av sig, utan att försöka.
Ska vi vråla ut vår ångest utan tvekan, erkänna allt under en öppen sky? Berätta innerligt om något som känns oviktigt nästa sekund. Skita i allt. Bara låta elden brinna.
Det känns bra på något sätt. Det otyglade. Det vansinniga.

Penningpest

Jag ser människor överlyckliga, dansande, jublande. I händerna håller de överdrivet stora checkar. De har förstås vunnit pengar. Massor med pengar.
Det är något med det här som får mig att vilja spy. Avundsjuka, tänker den som är förgiftad av samma sorts pest som de dansande; penningpest.
Men den förgiftade har fel. Det är inte missunnsamhet, avundsjuka eller girighet. Det är tanken på att människorna låtit sig bli slavar som får det att rycka i det inre av magmuskler.
Att pengar kan göra någon så lycklig. Att pengar har makten att framkalla dessa känslostormar. Att vi låtit penningen fått denna oerhörda makt. Det är fruktansvärt och avskyvärt.

Frälsning och elitism

Jag har tidigare varit inne på att det är onödigt att frälsa världen, då de ”ofrälse” inte vill bli frälsta. En generalisering, givetvis. För det finns rimligen undantag.
Hur besvarar man då den invändningen? Ja, genom att helt enkelt påstå att de som inte finner vägen inte förtjänar frälsningen.
Lösningen tycks enkel och egoistisk. Är den rimlig? Jag vet inte.

Pengar är för betydelsefulla

Min stora invändning mot pengar i dagens läge är att de betyder för mycket. Var och en borde få grundtrygghet som sjukvård direkt från staten, oavsett utbildningsnivå, förmögenhet eller andra faktorer.
Min poäng är att de fördelar mycket pengar ger endast skulle vara av lyxkaraktär. Det vill säga: sånt som du inte behöver, men kanske vill ha ändå. För mer pengar får gärna ge fördelar för min del. Så länge det inte handlar om saker kopplade till ren överlevnad.
Det ska helt enkelt gå att välja: mer fritid eller mer pengar. Den som väljer mer fritid ska ändå kunna leva ett drägligt, om än materiellt fattigare, liv.
I dagsläget är pengar ett måste för ett drägligt liv, och det är åt helsefyr. Det inskränker friheten för de som inte är lika sugna på ägande, skulpturer i trädgården och annat.

Bejaka det destruktiva


Jag är en periodare; socialt bipolär. Kanske mentalt också. Endera är jag i Jesus-fasen och försöker komma på botemedel och olika sätt att upplysa och förbättra för mänskligheten. Eller också är jag i Djävul-fasen: hatisk, destruktiv, brutalt kreativ; skadeglad och missunnsam.
För tillfället är jag i Djävul-fasen. För första gången i mitt liv bejakar jag den medvetet; njuter av varje tanke om att förstöra, krossa, bränna och härja. Jag ser barnet som glädjer sig åt glassen. Jag vill sparka den ur dess hand, hånskratta och spotta den solbrända modern rakt i ansiktet. Tanken får mig att bita ihop käkarna av vällust. Jag gör aldrig allvar av Tanken, men jag accepterar den som en fullgod tanke.
Jag inser att fullföljandet av Tanken är att följa mitt eget råd; censurera inte det destruktiva. Låt det vara en del av dig. Det är skillnad på tanke och handling.

Ödet

Så du tror på ödet?
Så du tror det som händer dig är förutbestämt?
Det negativa.
Det positiva.
Det misslyckade – något du egentligen inte ville ändå.
Det lyckade – belöning; du har god hand med Kraften.
Men säg mig: vilket är ditt eget bidrag?