Njutningen i att avsky

Varför lockar artiklar om män som våldtagit barn och kvinnor, kannibaler som ätit lik och folk som behandlat djur med extrem grymhet?
Jag har just läst en artikel om en läkare som sövt ner och våldtagit en 24-årig kvinna. Jag känner att jag vill straffa mannen på något sätt. Göra honom illa. Det är det första jag tänker.
Men sedan hejdar jag mig, stannar upp, och frågar mig varför jag känner så. Jag känner inte ens mannen, ej heller hans offer.
Jag inser att det finns någon sorts njutning i avskyn. Det finns en njutning i att inse sin egen rättrådighet, sin anpassning till någon sorts allmän moralprincip. En stolthet i att vara en bra människa.
Det är därför elände säljer; för att folk behöver påminnas om att det finns många som är oändligt eländigare och avskyvärdare än dem själva. Genom att känna en stunds avsky genomgår vi en sorts reningsprocess. För en stund älskar vi världen, på ett falskt och förljuget sätt.

Utbildning som stimulans

Jag saknar högskolan. Något så förbannat. Jag saknar intellektuell stimulans, den glädje en konstruktiv diskussion kan ge.
Jag saknar ta mig fan till och med den torra kurslitteraturen. Att gå från bokhandeln med en obläddrad bok om något riktigt trist, eller en trave från kopiatorn med oläslig text.
Jag saknar känslan av att sätta sig på cykeln, sakta glida hemåt eller bortåt – med vissheten om att ingen förväntar sig något resultat av mig. Mer än jag själv.
Jag saknar känslan av att verkligen lära mig något, en aha-upplevelse. Som att dra bort ett draperi man inte sett att fanns där. Känslan av att någon vet mycket mer, och nu tar sig tid för att inviga mig.
Jag saknar de sena nätterna med promenader, dataspel, uppsatser. Jag saknar att kunna sitta på högskolan nattetid och diskutera.
Jag saknar den respekt man kan få av kurskamrater, där det inte finns något behov av självhävdelse. Där ingen försöker tävla om vem som är smartast, vet mest eller hörs mest.
Jag saknar den där koppen kaffe under föreläsningen. Den symboliserar känslan av att kläcka en fråga som får föreläsaren att haja till – av glädje.
Framförallt saknar jag utbildningen som en sköld mot detta förbannade samhälle, som bara går ut på att äga, jaga pengar och härda ut.

Guldtyngda drömmar


De flesta drömmar av det vanliga slaget; barn, hus, resor, bättre bil, kräver ekonomiska medel. Det finns två lösningar på problemet (egentligen tre, vilket jag kommer till): anpassning eller anpassning. Den ena anpassningen är att helt enkelt acceptera samhället som det är och ägna resten av sitt liv åt en jakt på pengar. Den andra går ut på att bygga sig en tillvaro som kräver så lite ekonomiska medel som möjligt.
I båda fallen handlar det om att dansa efter samhällets pipa.
Men det finns, som sagt, en tredje lösning: att förändra samhället. Att se till så pengar blir mindre betydelsefulla. Aktiv praktisk nihilism, för den som vill ha ett radikalt begrepp att leka med.
Är nihilism vägen till frälsning? Är det en realistisk tanke? Troligen inte. Är det värt att pröva? Definitivt!

Personen, inte attributen

Det är vem du är som måste spela roll. Inte vilket jobb du har, vilka saker du äger och vilka personer du känner.

Samhället försöker lura oss att vi är bättre som personer om vi följer de påtryckningar samhällsapparaten gör. Om vi är arbetslösa är vi dåliga, om vi faller på knä, fjäskar och ger upp våra viljor är vi bra. En bråkig medborgare, som ställer krav, är en dålig medborgare.

En lydig slav ska följa en linjär tidsbild, där det finns olika delmål utstakade längs vägen. Skaffa heltidsjobb, check. Skaffa barn, check. Köpa bostad och bil, check. När du fyller 65 kommer belöningen; du får leva i några år som du vill. Sen väntar en kall grav.

Gör det du vill nu. Vänta inte tills imorgon. Anpassa dig inte efter någon annan. Kämpa för det du vill och ge aldrig upp. På livet finns ingen ångerrätt.

Mina tankar är inte nya

Jag brukar allt som oftast tjata om hur mycket jag ogillar konsumtionssamhället. Drömmar om små byar finns också där. Byar som försörjer sig själva och lever enligt ”plus minus noll-principen”, det vill säga bara lever efter behov – inget överflöd.
De här tankarna är på intet sätt nya. Läs detta och se själv. Men visst skulle det var trevligare att leva omringad av dessa hippies och gnostiker Greider pratar om, istället för känslokalla orsak/verkan-ekonomer?