Utbildning som stimulans

Jag saknar högskolan. Något så förbannat. Jag saknar intellektuell stimulans, den glädje en konstruktiv diskussion kan ge.
Jag saknar ta mig fan till och med den torra kurslitteraturen. Att gå från bokhandeln med en obläddrad bok om något riktigt trist, eller en trave från kopiatorn med oläslig text.
Jag saknar känslan av att sätta sig på cykeln, sakta glida hemåt eller bortåt – med vissheten om att ingen förväntar sig något resultat av mig. Mer än jag själv.
Jag saknar känslan av att verkligen lära mig något, en aha-upplevelse. Som att dra bort ett draperi man inte sett att fanns där. Känslan av att någon vet mycket mer, och nu tar sig tid för att inviga mig.
Jag saknar de sena nätterna med promenader, dataspel, uppsatser. Jag saknar att kunna sitta på högskolan nattetid och diskutera.
Jag saknar den respekt man kan få av kurskamrater, där det inte finns något behov av självhävdelse. Där ingen försöker tävla om vem som är smartast, vet mest eller hörs mest.
Jag saknar den där koppen kaffe under föreläsningen. Den symboliserar känslan av att kläcka en fråga som får föreläsaren att haja till – av glädje.
Framförallt saknar jag utbildningen som en sköld mot detta förbannade samhälle, som bara går ut på att äga, jaga pengar och härda ut.

Annonser

En reaktion på ”Utbildning som stimulans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s