Dualism

Jag trodde vi var förbi ”stadiet” där människan delades in i kropp och själ. Detta kraftigt förenklade sätt att se på oss själva som varelser tycktes primitivt.
Men nu dyker det upp igen, på ett oväntat ställe. Inom den kognitiva beteendeterapin finns uppfattningen dold i metoden. Det handlar om att lära kroppen förstå. Genom tvång, genom bestraffning av sig själv. Genom att behandla den som ett själlöst och dumt djur.
Och det fungerar, banne mig.
Återigen något som pekar på att vi människor överskattar oss själva och vår ras. Är vi något annat än dumma djur, vars tänkta mentala överlägsenhet endast används för att skada oss själva? Och värst av allt: för att skada andra.

Annonser

Sömn

Två till tre timmar natten mot måndag. Någonstans runt sex natten till tisdag, inkluderat timmar som sovs på grund av sjukskrivning från jobbet.
Sömnsvårigheter är fysisk ångest. Värre än sin paniksläkting på det sätt att den är såväl kroppslig som mental.
Jag vill sova. Nu.

Orsaken, inte symptomet

”Världen skulle vara en bättre plats utan religion”, ”Om det inte vore för alla krig”, ja – ni har också hört det förut. Drömska tankar om en bättre värld.
Gång på gång, på gång, på gång, på nya sätt, med samma resultat. Vi människor förnekar oss inte i sättet att tänka. Om något är fel tas symptomen bort. Om krig ogillas är det helt sonika bara att lyfta undan utövandet som en dammtuss.
Samma gamla misstag. Allting som skapats av människor, eller är resultat av sådant som skapats av människor, är vårt eget fel. Om vi städar undan utan att förändra oss själva kommer vi att få samma gamla problem igen. Och igen. Och igen.
Säg att vi lyckas få världsfred. Världen skulle då vara olika den vi har idag. Men bara till det yttre. Kriget finns fortfarande bland oss, inom oss, mellan oss. Det kan när som helst bryta ut igen. Om vi inte gör en radikal förändring.
Förändra människan. Först då kan världen genomgå en bestående förändring.

Förändra sättet politik bedrivs på

Svenska Dagbladet har ett inlägg, där det föreslås att fler filosofer behöver delta i den så kallade debatten. Fullständigt klockren idé enligt min mening.
I de ”breda folklagren”, som det så floskelskt heter, finns det mesta av rasismen, homofobin, intoleransen, ja allt det som rent allmänt anses negativt. Inte det extrema, utan det folkliga – det som inte syns och därmed är svårare att komma tillrätta med.
I politiska val är det alltid dessa folklager som bestämmer utgången. Man kan fråga sig om det är av godo.
Det handlar om vad man är ute efter.
Om det hela går ut på att göra så många som möjligt nöjda och glada bör vi förmodligen fortsätta längs den väg vi är inne på.
Om det däremot handlar om att få en bättre, sundare och mer tolerant värld bör vi förmodligen förändra sättet politiskt arbete utförs på. Det här alternativet kommer definitivt att få det folkliga missnöjet att stiga.
Min tanke är att ta ifrån folket – och även politikerna – en hel del makt. Och ge den till någon form av filosofisk stab, som inte tar några som helst ekonomiska eller populistiska utgångspunkter. Däremot neutrala och med strävan efter balans.
Politikerna kommer fortfarande att ha sista ordet, och folket kommer fortfarande att välja politiker.
Byråkratiskt? Det beror på hur man lägger upp det hela.

Låtsad överraskan

Mord, dråp, våldtäkt, skattefusk, stöld, lögn, egoism, svek, självmord – bejakade förbjudna handlingar.
Västvärlden, byggd på fundament av gammelkristendom, fortsätter outtröttligt kampen för att radera ut alla dessa handlingar. Den som begår dem ska bestraffas. Hårt. Och det finns, trots decennier av synd, alltid hopp om att antalet ska vara nere på noll.
Gång på gång förnekas den mänskliga naturen. Gång på gång blundas för att vi, trots enorm teknisk utveckling, fortfarande är samma gamla parasit – om än kunnigare om omvärlden.
Jag må känna avsky för min art och dess handlingar, men jag tänker inte låtsas bli negativt överraskad av de hemskheter den ägnar sig åt. Det är dess natur, tills dess natur blir en annan. Jag accepterar detta.

Behovet av fiktion

Något som irriterar mig är personer som granskar film och andra verktyg för verklighetsflykt utifrån någon form av realism-perspektiv.
”Vad overkligt!”, ”Så där går det inte att göra!”, ”Han hade aldrig hunnit göra det där på så kort tid!”.

För mig, som helt och hållet ser film, litteratur, musik – ja all konst – som medel för flykt från vardagen, är det en absurd kommentar. Konsten kritiseras för att den gör det den är syftad till att göra: avviker från verkligheten.
Undantagen här är biografier, dokumentärer, facklitteratur och så vidare. Men det är fan inte konst heller. Dessutom gör det anspråk på att inte avvika från verkligheten.

För mig är etiketten ”baserad på verkliga händelser” detsamma som att skriva ”skitprodukt”, medan den tydligen tilltalar en del (annars hade den inte existerat). Anledningen till att läsa en bok eller se en film, om det är i underhållningssyfte, är väl att koppla bort den tristess som annars skulle råda? Genom att då läsa något eller se något som påminner om det man faktiskt försöker fly från är väl rätt så idiotiskt?

Jag tror att fiktion är något vi människor har ett behov av. Vi behöver glömma bort våra ynkliga händelselösa liv, faktumet att vi och nära och kära ska dö en dag, alla inre kval och strider, vardagstristessen med mera med mera. På samma sätt som behovet av att avsky finns har vi också behovet av att fly. Glömma bort, för att läka. För stunden. Genom att inträda i en fiktiv värld kan vi göra allt det.