Existensialism i samhället

Alla samhällsbyggen går i någon mån ut på att bestämma vilka egenskaper som är goda och onda. Det hela leder i längden till att människor ”premieras” för att de lyder husse, som en duktig vovve. Samtidigt viner piskan över andra ”människotyper”. Tyvärr kommer jag förmodligen alltid att vara en sådan typ som får smaka piskan. Om jag inte gör något åt det själv.
Det finns nämligen alltid ett val: endera anpassar man sig, eller också går man sin egen väg. Den som inte vill anpassa sig, och inte smaka piskan måste alltså gå sin egen väg.
För övrigt förtjänar alla som inte går sin egen väg, trots att de vill, åtminstone en liten bit piska.

Begravning

Jag trodde aldrig att närvarandet vid en begravning skulle medverka till accepterandet av det yttersta. Döden.
Men när jag satt där i bänken, kände någon sorts samhörighet med de andra besökarna, hände något. Jag kände mig liten, som ett vissnande blad. Så liten att jag insåg att; kanske är jag inte så viktig efter allt. Kanske vore jag inte en så stor förlust.
Kanske är livet inte så mycket mer än en trudelutt i pausen. Ett avbrott i det eviga. Som gör att det inte längre är en evighet. Ett surr, en störning.
Vi surrar så länge vi kan.

Dualism del II


Blev inspirerad efter ett samtal med den eminente diskussionspartnern Jon. Därför en fortsättning på ämnet.
Den dualism jag pratar om ett par inlägg ner är förstås ingen faktisk dualism i någon sorts objektiv verklighet – jag har väldigt svårt att tro på en sådan. Framförallt ser jag inga fördelar med att laborera med denna tes.
Det handlar om en inre dualism. En av individen upplevd tudelning mellan kropp och själ. Jag tror att en sådan möjligtvis är nödvändig för vår mänskliga existens. Kanske kan den ”tänkas bort” när personen blir, men jag anser (just nu) att den finns där när vi föds. En sorts förmåga, liksom förmågan att se längd, höjd och djup och på så sätt uppleva objekt.
Notera: Jag undviker här att prata om Kants begrepp a priori, som är just vad den här typen av ”medfödda” kunskap kallas.

Döden

Så lämnade farmor oss. 1 september, ett passande datum.
Hösten kommer och det blir kallare, färglösare. Marken förbereds för den långa vilan.
Här sitter alla vi andra, även vi i dödens väntrum. Vi ska alla dö. Utplånas, hyllas och glömmas.
På ett sätt är det en tröst. Alla problem blir lösta. De små händelserna spelar ingen roll.
Universum tickar vidare mot sitt definitiva slut.

Det blir mörkare, tommare. Men på något sätt varmare. Vi förlåter varandra som människor, som de små och ganska betydelselösa varelser vi är.
Virvlar vidare, som torkade löv. Tyngs ner och späds ut av evigheten.
Det känns bra att vara hjälplös.
Tack, farmor. Tack för att jag fick träffa dig.

Mild i sinne, stadig på jorden.
Alltid med ett leende.
Din värme fyller våra hjärtan, ditt minne evigheten.