Begravning

Jag trodde aldrig att närvarandet vid en begravning skulle medverka till accepterandet av det yttersta. Döden.
Men när jag satt där i bänken, kände någon sorts samhörighet med de andra besökarna, hände något. Jag kände mig liten, som ett vissnande blad. Så liten att jag insåg att; kanske är jag inte så viktig efter allt. Kanske vore jag inte en så stor förlust.
Kanske är livet inte så mycket mer än en trudelutt i pausen. Ett avbrott i det eviga. Som gör att det inte längre är en evighet. Ett surr, en störning.
Vi surrar så länge vi kan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s