Anpassa sig till intolerans? Knappast!

En arbetsgivare vägrar låta sin anställda jobba. Anledning: han har färgat håret rött.
Det är skrattretande.
Tidigare har personen tydligen fått klagomål för piercing.
Chefens motivering är att kunderna tar illa upp.
Skrattretande, som sagt.
Ska man anpassa sig till personer och företag som tar illa upp av ”hemska” och ”farliga” saker som hårfärg och piercing? Som fäster sig vid yttre attribut på det sättet?
Knappast.
Snarare gör man dem en tjänst genom att provocera fram dessa reaktioner, så att de kan ta itu med sig själva.
Sen tycker jag att man ska fundera en extra gång på vad det är för sorts personer som retar sig på saker som hårfärg, piercing och kläder.
Förståeligt om det är livsmedelsbranschen och handlar om hygien. Men rent utseendemässiga grejer, vem bryr sig? Det är bara berikande med udda utseenden.

Annonser

Fel på siktet

Du ska pensionsspara, alltid hamstra för framtiden.
När du blir gammal ska du ”förverkliga dig själv”.
Just nu, blicka in i framtiden och bit ihop.
Livet är inte nu, det ligger alltid framför dig.

Tänk efter.
Vad händer om du dör?
Hur mycket var ditt arbete värt?
Lyft blicken och se livet.

Flykten

Oljan sinar, jorden blöder, krigen rasar – jag tänker på ett liv i avskiljdhet. Jag vill bort från trängseln, missnöjet, uppgivenheten. Till stillheten.
När samhället krackelerar fullt ut och visar sig vara ett misslyckande kommer jag att sitta där i skogsbrynet, långt från larmet. Förmodligen tänker jag bara på just den stunden. Just då.

Om att vända andra kinden till

Kristendomen säger att man ödmjukt ska vända andra kinden till om någon angriper. Instinkter och djuriska drifter säger oss att snarare göra tvärtom: bemöta och försvara.
Det kan vara nog så skönt att ge igen, men faktiskt – kristendomens metod kan ge nog så mycket njutning. Genom att inte bemöta plågar du din angripare. Först genom att göra denne besviken; det blir ingen förväntad kamp. Därefter med en än värre plåga; insikten om att han själv handlat primitivt. Han blir till åtlöje inför sig själv.
Jag ser framför mig hur en svärdsman gång på gång slår hål i luften, för att slutligen slå i ilska och skada sig själv.

Intressant tanke #3

Jag går en interaktiv kurs i hantering av ångest och oro hos Livanda. I ett avsnitt tas upp en tanke som jag känner igen från behaviouristiskt orienterad filosofi. Jag tycker inte om den maskinella synen på människan (eller andra levande varelser), men tanken är inte mindre intressant för det.

Det hela går ut på att vårt medvetande endast läser av händelser i kroppen. Det du tror dig uppleva är alltid en tankekonstruktion. Om någon börjar skratta på grund av stimulus utifrån skapar personen, i efterhand, en anledning till skrattet. ”Vilka roliga tapeter!”. Det är jaget som skapar illusionen av att inte vara så jävla primitivt som det, enligt teorin, faktiskt är. Skrattet kommer alltså först. Därefter letar personen efter anledningen. Ungefär som med Nostradamus profetior.

Döm själva. Livanda tar inte ställning i frågan, utan noterar helt enkelt att det är intressant. Och faktiskt är till hjälp.

Själv tror jag på detta, men inte att det gäller i varje enskilt fall. Medvetandet är vassare än så. Säger jag för att bedra mig själv och fortsätta leva som jag gör?

Intressant tanke #1 och #2

Jag har läst Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho. Medelmåttig bok, som dock bärs upp av två intressanta tankar:

#1: Det är den som ger upp sin egen vilja för att anpassa sig som är sinnessjuk, inte tvärtom. Det är alltså sjukligt och nedbrytande att inte vilja gå sin egen väg.

#2: Att inte följa sin sanna vilja skapar ett ämne som heter vitriol i kroppen. Detta ämne är den kemiska versionen av den känsla vi känner som bitterhet. Bitterhet leder till sinnessjukdom, och kanske en vilja att dö.

Observera att ovanstående är mina tolkningar. Observera dessutom att herr Coelho kanske endast är ute för att skapa fiktion, medan jag – på allvar – tycker att idéerna är värda all respekt och eftertanke. Det om ämnet vitriol ser jag dock som något symboliskt.

Jag ska bli far

Jo, det är sant.
Som svårmodig 20-åring sade jag alltid ”Varför föda barn till den här världen?”. Beklagade världens beskaffenhet utan att försöka göra något åt saken. Anledningen var att få gnälla lite. Världens beskaffenhet gav jag ju fan i.
Nu känns det bara bra.