Djävulen

Kristendomen är ryggraden i den västerländska civilisationen. Även när stat och kyrka går skiljda vägar finns själva idéstoffet kvar.
Men västmänniskorna lämnar kyrkan ryggen. De törstar efter frihet. Frihet och kaos.
Kan det vara apokalypsen? Att bryta sig loss från det bundna. Men samtidigt återgå till det ursprungliga.
Jag är Djävulen.

Annonser

Nu

Jag försöker leva i nuet, förnimma de små nyanserna och vara medveten om vad som händer runt mig. Men när jag uppnår detta, är jag då inte farligt nära ett själlöst djur som ”bara” lever? Är det inte möjligheten till att planera morgondagen och ta med erfarenheter från gårdagen som gör mig överlägsen de andra djuren?

Någonstans vet jag att det här resonemanget inte går ihop, för det bör vara de som lever i nuet som får ut mest av sin tillvaro. Antalet upplevelser maximeras ju. Och den medvetne faller sällan på den hala isen, medan den distraherade krossar bakhuvudet.

Att leva i nuet är att ta ställning från fall till fall, ta avstånd från det generella – motstå det enkla i att kategorisera. När det kommer till kritan måste det väl vara möjligheten till valet att inte följa sina ”naturliga” ingivelser som skiljer mig från björnen, ormen och fåret. Samtidigt gäller det att vara försiktig och inte lägga för många band på sig. Då blir det lätt kristendom av alltihop. Existensen behöver andas utan åtsnörning.

Ateister starkare än religiösa

Ateister har enligt religionssociologer ofta mer framstående roller i samhället, eftersom de i regel har högre utbildning med mera. Mycket tänkvärt.
Det här stämmer förmodligen. Frågan är hur man ska förhålla sig till det. Jag tänker nu inte bara på religiös status, utan även på andra ”majoritetsattribut”, som jag väljer att kalla dem.
Själv tycker jag det är oroande att personer med vissa värderingar har lättare att ”komma någonstans”. Det cementerar vissa moraliska principer, och formar människor efter dem. Sedan förs de i arv om och om igen.
Samtidigt är det inte så mycket att göra åt detta. Det är så här samhällen fungerar, och det är därför jag alltid varit skeptiskt lagd mot maskineriet.
Mainstream brukar man kalla kulturyttringar av det tillrättalagda slaget. De tangerar områden flest människor attraheras av. Eftersom flest människor attraheras av dessa områden har skaparna av dylikt också lättare att sprida sin dynga.
Man får trösta sig med att det är lättare att finna guldkornen om hela världen är gjord av bajs.

Två konstnärliga ideal

Det finns två konstnärliga ideal jag tilltalas av.

Det ena kan kallas den fördärvade människan. Det går, enkelt uttryckt, ut på självdestruktivitet. Här handlar det om att utplåna en del av sig själv och lida för konsten. Skaparen är alltid en person som avviker och som har misslyckats med att nå en sorts samhällelig normalitet. Alternativt har personen valt en egen enslig väg, trots att det plågar honom eller henne.

Det andra kan kallas övermänniskan. Här handlar det om en person som tycks vara något mer än en människa. Verken denna person åstadkommer är enastående och frågor som ”är detta skapat av människor” uppenbarar sig. Konsten finns i ett sammanhang där illusioner framhäver denna känsla av överlägsenhet. Konstnärspersonen har valt att ha en mycket hög integritet, och mystik omgärdar honom eller henne.

Det som förenar dessa två ideal är dess avstånd från samhället, normalitet och moral. Det jag menar med ideal är här hur konsten framträder, inte hur jag själv ska bete mig som skapare.

Den döda jorden


De enda argument vi kan ställa oss bakom när det gäller miljön är rasegoistiska.
Om vi ska ”rädda” jorden från miljöförstöring kan det endast vara för vår egen skull.

För jorden finns ingen sanning, inget rätt och inget fel.
Skär vi ut dess innandöme och spränger den i atomer anpassar den sig till situationen.
Förorenar vi den så att alla skogar dör anpassar den sig till situationen.
Förorena är i det här sammanhanget ett märkligt ord.
Vi kan aldrig se på miljön ur ett neutralt perspektiv.

För oss själva finns det mening i att använda ord som förstöring, förorening, rätt och fel.
När det handlar om vår egen överlevnad.
Förutsatt att vi ser det som angeläget att vår mänskliga ras förs vidare.

Nyår är bra

Firandet av nyår är en tradition som inte är lika dum som flertalet andra.
Det handlar om firandet av det nya, själva förändringen.
Nytt år, de gamla misstagen glöms.
Åtminstone i teorin.
Ganska olikt vad vi människor ägnar oss åt i vanliga fall. Alltför ofta ses det förgångna som förebild, och all förändring är av ondo.
Gott nytt år – jag menar det.