Sån är jag

För allvarsam för att vara avslappnad.
För ironisk för att vara allvarsam.
För ältande för att vara ironisk.
För spontan för att vara ältande.
För eftertänksam för att vara spontan.
För känslomässig för att vara eftertänksam.
För intellektuell för att vara känslomässig.
För vardaglig för att vara intellektuell.
För annorlunda för att vara vardaglig.
För öppen för att vara annorlunda.
För perverterad för att vara öppen.
För ofarlig för att vara perverterad.
För hatisk för att vara ofarlig.
För godhjärtad för att vara hatisk.
För skadeglad för att vara godhjärtad.
För hjälpsam för att vara skadeglad.
För egocentrisk för att vara hjälpsam.
För självuppoffrande för att vara egocentrisk.
För välmående för att vara självuppoffrande.
För neurotisk för att vara välmående.
För självmedveten för att vara neurotisk.
För glad för att vara självmedveten.
För lidande för att vara glad.
För avslappnad för att vara lidande.

Cirkeln sluts, men ingenstans hör jag hemma.

Englas begravning direktsänds

Sverige har blivit USA light. Officiellt. Mördade Englas begravning ska hållas på tv. Jag suckar väldigt djupt när jag läser det.

Förstår familjen, som kanske kan känna någon sorts tröst i att deras barn blev kändis, och att de själva kom i kontakt med människor de inte hade kommit i kontakt med annars.

Men för helvete. Nu ska alltså alla goda och moraliskt korrekta svenskar sitta där med näsdukarna i högsta hugg och snyfta framför dumburken. ”Tänk om alla vore sådana moraliska fulländningar som jag, då skulle det inte finnas några krig!” tänker de mellan snyftningarna.

Det här är ett annat sorts frosseri i död än att se på splatterfilmer. Ett betydligt osmakligare. Det här är på riktigt. En ung flickas död har blivit föremål för självförverkligande-tankar hos människor som inte kan må bra om de inte får gråta över någon annans elände, och innerst inne för att de behöver se att någon annan mår sämre.

Att vilja se programmet är i sig ett symptom. Det vill inte jag.

Bra krönika om Engla-hysterin

Äntligen. Jag säger som Gert Fylking.
Lisa Magnusson skriver i en krönika i Aftonbladet om hysterin kring Engla-mordet.
Hennes poäng är att folk inte tänder ljus och bär korslagda säkerhetsnålar för att hjälpa, utan för att själva framstå som goda.

Mina varmaste applåder till Lisa Magnusson. Jag håller med helt och fullt.
Finns det något mer avskyvärt än människor som ständigt måste visa omvärlden vilka fina, moraliskt korrekta individer och förebilder de är? Troligen inte.

Inspiration

15 blogginlägg år 2005.
15 året därpå.
89 blogginlägg 2007.
48 blogginlägg hittills 2008.

Vad hände vid årsskiftet 2006-2007? Jo, vi flyttade till landet efter att ha bott i stan sedan 1999.
Slutsatser, någon?

Kärlek – finns den?

Som singel var det lätt att avfärda kärlek som ”artfrämjande åtgärd”, ”vänskap+sexuell faktor” och liknande. Nu sitter jag här och tänker mig istället att den existerar, men kan inte mätas eller vägas – ens resoneras kring.

Ungefär som en fjäril. Försöker du fånga den lyfter den, eller också krossar du den.

Får infallet att det möjligen kan vara så med religiös tro. När känslomässiga upplevelser ska mätas och diskuteras utifrån ett logiskt resonemang (som per definition inte klarar av att behandla känslor) tycks de plötsligt banala och icke-existerande.

Endera har jag rätt, eller också är mitt resonemang bara en variant av känsla vs förnuft – kampen som ingen kan vinna. I vilket fall roar det mig att se vetenskapen misslyckas, som en elefant i ett växthus, med att förklara själva essensen i levande varelser på ett vettigt sätt.

Livet är enkelt

Livet är egentligen förbannat enkelt. Det handlar om att må bra. Resten kvittar när du ligger där och väntar på det sista hjärtslaget.

I dag grillade vi kött, svamp, grönsaker och ost och åt med potatisgratäng. Till det dracks billigt folköl. Livet när det är som bäst.

Varför egentligen jaga efter det där minnesvärda, det som ska utmärka dig i världshistorien? Vad bryr väl du dig om de levande minns dig, när du själv lämnat jordelivet? Allt handlar om nu. Allt.

Och varför inte bjuda maskarna på något märkvärdigare att sätta tänderna i?

Utträde ur Svenska kyrkan

Nu har jag gjort det, det som jag tänkt göra sedan tonåren: gå ur Svenska kyrkan. Ren lathet och rädsla för byråkratiskt krångel har stoppat mig.

Varför går jag ur? Tja, det sparar ju pengar – ungefär 3 000 kronor per år. Det är förmodligen den vanligaste anledningen till att folk går ut.

Min huvudanledning är dock ideologisk. Jag skulle, även om jag trodde på allt det som står i Bibeln, ha gått ur. Ser det inte som rimligt att ha en institution mellan mig och Kraften.

Men jag tror inte på Bibeln, av den anledningen att jag inte tror på människan. För det är människan som ligger bakom bibeln (och idén om att göra tro till institution).

Tror jag på Gud? Det vet jag inte. Det känns åtminstone korkat att avfärda en möjlighet på grund av ett resonemang i en simpel mänsklig hjärna. Att använda logiska resonemang för att bevisa eller motbevisa företeelser på ett gudomligt plan är som att försöka måla konstverk med en passare.

Gift i ådrorna

Det är som ett gift. Sprider sig och stramar åt ådrorna.
Irritationen, den okontrollerbara.
Jag inser: kan inte hantera känslan av att känna mig förolämpad. Den varar i dagar och jag kan bara härda ut, kan inte stoppa den.
Samma sak med ilska, stress och ångest. De kryper i kroppen, i blodet. Kan inte strypa flödet.
Är det disharmoni? Kan jag lära mig kontrollera detta?
Kan jag låta bli att vilja avreagera mig på de som stör mig på andra sätt?
Frågar du ”vad har förolämpat dig?”, så förstår du mig inte.