Nu är jag far

Jag är far. Lilla Alma föddes denna dag, lite mindre än en månad före planerad tid. Sambo förlöstes med kejsarsnitt – något som bidrog till oro. Men det förlöpte väl, och resultatet hade inte två huvuden, vattenskalle eller blå tunga.

Hur kändes det då? Ja, det där jublande glädjeruset jag sett beskrivas kände jag inte igen. Känslor blev det ändå, så att det räckte och blev över. Jag grät så tårarna sprutade när det lilla flickebarnet kom ut ur det inre. En sentimental kärlekskänsla.

När vi fick en stund själva med Alma infann sig en speciell känsla. Ett kompakt och orubbligt lugn, som jag aldrig upplevt förut. Den sentimentala känslan dök upp igen, och faktiskt också något jag skulle beskriva som samhörighet.

Blev jag mänskligare av detta? Nej, förmodligen inte. Jag kände istället ett allt starkare behov av att avskärma mig från Den Stora Samhörigheten, för att istället ägna mig åt bildandet av Den Lilla Samhörigheten – V.I.P. only.

Det ska dock påpekas att jag såg många människor från sin bästa sida i dag. Hjälpsamhet, vänlighet, ödmjukhet. Men så har jag också gjort det som ger flest extra poäng i ”Bli en del av samhället”-spelet.

I faderns namn

Jag kommer snart att bli far. Förändrar det min värld totalt? Nej.

Är detta det Största? Nej. Men det är jävligt stort.

Jag har ett stort problem med blivande och nyblivna föräldrar som tycks förlora vett och sans. Som aldrig någonsin skulle kunna skämta om den nyblivna. Som inte har någon självdistans.

Jag lovar att inte bli sån. Och jag lovar att försöka beskriva mitt liv och mina tankar så ocensurerat som möjligt ifrån denna blogg.

Givetvis med samma gamla misantropnihilistiska svarta humor, allvar, hopp och misströstan.

Häng på.

Motsägelsefull – ett gott tecken

Genom åren har jag försökt renodlat mig själv flera gånger. Tänkt ”Men om jag vill rädda världen kan jag väl inte samtidigt tycka illa om människorna och att de förtjänat sitt öde?”.

Jo, det är precis vad jag kan.

Det som är perfekt förpackat och enhetligt är det man ska ifrågasätta mest. Hur kan något levande vara så utmejslat utan att vara fejkat? Kan det vara en paketlösning utan att samtidigt vara en kompromiss eller konstgjord lösning? Det är bra frågor.

Jag kommer i framtiden inte att försöka ändra på motsägelser hos mig själv. För det är ett gott tecken – att alltid agera från två sidor.

Storstäder – en styggelse

Anlände nyss från Stockholm. Underbart att slippa eländet. Storstäder är en styggelse.

Jag glider omkring bland stressade människor med headset och tänker: hur kan de leva så här? Hur kan de nöja sig?

Bilarna tutar. Taxibilarna gasar. Rösterna är höjda, och missnöjda. MItt lugn och låga tempo irriterar – jag känner det! Jag är det harmoniska störningsmomentet.

Själv bor jag i glesbygden med få grannar, men tänker ändå: grannar vill jag inte ha överhuvudtaget. Jag tycker inte om människor. Jag kan erkänna det för mig själv.

Skulle det vara färre stridigheter i världen om människor fick vara i fred; slapp umgås i kompakta stim? Slapp försöka samsas.

Recept på eget bröd

För ovanlighetens skull ska jag bjuda på ett recept.

Vi bakar numera eget bröd här hemma. Slipper konserveringsmedel, emulgeringsmedel, smakförstärkare och annan jävla gegga. Förutom att det spöar skiten ur allt färdigbröd när det gäller smak är det enkelt och billigt.

Håll till godo:

Dinkelbröd

”Dinkelvete är ett extra näringsrikt ursprungsvete som finns både i välsorterade livsmedelsbutiker och i hälsokostaffärer. Det är vanligt förekommande i Tyskland och odlas även en del i Sverige. Dinkel ger brödet en extra god och fyllig smak. Inger har skickat oss ett recept på ett lättbakat bröd. Mängden vetemjöl kan variera något beroende på vilken sorts flingor som används och hur länge de har dragit i degvätskan.”

Gör så här

1. Blanda dinkelflingor och vatten eller mjölk och låt stå i rumstemperatur till nästa dag.
2. Rör ut jästen i 1/2 dl ljummet vatten och blanda det med flingorna. Tillsätt sirap, salt, olja och det mesta av mjölet. Arbeta in mjöl till en ganska lös deg. Spara lite mjöl till utbakning. Täck med handduk och låt jäsa 1 timme.
3. Sätt ugnen på 200°. Ta upp och arbeta degen på väl mjölat bakbord. Dela degen i 2 bitar, dela varje del i 6–8 bitar och lägg dem på plåt med bakplåtspapper. Täck med handduk och låt jäsa ytterligare 20–30 min.
4. Grädda mitt i ugnen 12–15 min. Låt svalna på galler.

Receptet kommer från www.alltommat.se

En misantrops dilemma

Min misantropi är så långt gången att den blivit en del av mig. Något som försvårar färden ut ur den.

Misantrop-jag påminner mig hela tiden om att det är som cyniker och människokännare jag är som bäst. Den snälla och glada jag är ointressant. För mig själv eller andra? Det är en svår fråga.

Men varför ändra ett vinnande koncept? Tja, för att jag inte tycker om att se mig själv generalisera. Egentligen är alla meningar som börjar med ”Folk”, ”De flesta”, ”Människor i allmänhet” tomma antaganden som bäst.

Har även en känsla av att detta negativa skadar mig. Hindrar mig från att utvecklas. Negativitet ska lämna mitt sinne via handlingar. Annars gror den fast, vilket den förmodligen gjort.

Det lustiga med misantropi är att den avtar ju närmare människor jag kommer. Ensam på min kammare är den nära till hands, medan den lider svåra kval bland människor. Gärna enkla och trevliga människor, helst utan intellektuell utgångspunkt.

Att grubbla är att lida. Ignorance is bliss.

Jag ogillar gräsmattor

Gräsmattan. Finns det något som passar bättre som symbol för samhällsmedborgaren än just den?
Jag talar om ett konstlat, tuktat, självspäkat och symmetriskt helvete. En konformitetens linjal, en falsk varudeklaration av konsumtionslycka.

Fejk.

Gräsmattor är styggelser. Att samhällsmedborgaren sedan, plikttroget och för att passa in, förväntas sköta skiten regelbundet gör bara allting värre. Speciella äckelpoäng får den som gör det mer för grannsämjans skull än för sin egen. Jo, det finns tragiskt nog människor som klagar på sina grannar om gräsmattan blir för vildvuxen.

Själv har jag alltid varit sugen på ren otuktad vildmark utanför fönstret. Komplett med en liten bäck kanske.

Längtan till eget

Träffade min kompanjon och hans sambo idag, som för övrigt är min syster. Diskuterade boende och liknande. Herr kompanjon sa något ytterst sant:

Varje månad man sitter och betalar hyra är bortkastad. Bor man i eget hus eller på egen gård är varje månadsavgift ett steg närmare ägandet av det egna. För då är avgiften återbetalning, inte ”just nu-pengar”.

Det bästa är följdaktligen att köpa en tomt redan nu och bygga skiten.

Förberedelserna bör dras igång på allvar. Har ju redan börjat baka eget bröd. Krävs kunskap i eget odlande också. Höns, för äggen, kan jag sköta – hade ju höns hemma som liten. Bör även läsa på om kor och hästar. Ska ha kor för mjölk (ej kött) och gödsel och hästar för arbete (möjligen). Kött fås från jakt och fiske.

Inser att tomten bör vara rejält tilltagen, ifall fler vill ansluta till byn.

Avundsjuk på den jag ser ner på?

Varför ser jag ner på personer som är intresserade av motorfordon? Och sport.
Enbart intresserade, utan andra huvudintressen, menar jag.
Varför värderar jag intellektuellt högre än praktiskt och vardagligt?
Är det för att jag är sån?
Ser jag ner på den som inte är som jag?
Jag vill inte tro det.
Kanske ser jag ner på den som inte våndas över livet, levandet och Det Yttersta Oundvikliga.
Är det avundsjuka?

Jag älskar information

Informationshantering är som porr för själen. Förstår själv inte riktigt varför jag finner det så kul att sitta och försöka formulera trista fakta till texter som är nöjsamma att läsa.

Fakta i sig är inte speciellt intressant. Det kan lika gärna handla om humlornas sexliv, som bilar och sport – sådant jag privat bryr mig noll om.

Och jag tycker läsning är trist. Vetenskaplig litteratur blir jag nästan arg av. Speciellt illa skriven sådan, som majoriteten av det jag läste under min utbildningstid. Även annan text bär mig emot. Långa artikel-liknande bloggar måste vara DJÄVLIGT bra för att jag ska läsa.

Skrivande är i sig trevligt, men inte den medvetna processen. Det är det intuitiva jag tycker om.

Så vad är tjusningen? Att få de dumma människorna att förstå, förmodligen. Och att se till så att ingen tar något för givet. Ingen faktakunskap är självklar. Ingen.