Jag tror inte på sanningen

Jag samtalar med en vän:

Jag: ”…är du motsägelsefull har du förmodligen inte förfallit i generalisering av existensuppfattningen”.
Han: ”Men leder inte det i slutändan till total brist på sanning? Eller åtminstone ett undvikande av sanning.”
Jag: ”Jag tror inte på sanningen. Sanningen är en naturvetenskapsmans våta dröm: något som man kan se på genom fönstret, och som alltid är där utan förändring.”

Här överraskar jag mig själv. Jakten på sanning har varit som en helig Graal för mig. Nu inser jag plötsligt att jag inte bryr mig om denna den västerländska människans högsta mål längre. Jag söker fördjupning och förståelse, för att kunna ge den perfekta förklaringen.

Sanningen känns som en oslagbar slutboss i ett dataspel jag sedan länge tröttnat på.

Annonser

Världen förändras

Världen förändras. Denna gång till det bättre. Känslan är närmast andlig, och jag kan inte förklara den på ett bra sätt. Men det ser ut att finnas fler som tänker lika än jag trodde.

På väldigt kort tid har jag kommit i kontakt med flera likasinnade. Det känns konstigt, men samtidigt självklart. Just nu mår jag bättre än någonsin och förmodligen ger det avtryck i vad jag skriver, säger och gör. Och det drar intresse.

Dessutom har jag lyckats med del två i planen: få företaget (del ett) att fungera. Och blivit far mitt i alltihop.

Samtidigt ökar avståndet till de i min bekantskap som har en mer negativ livssyn. Denna negativitet bottnar, vad jag förstår, i samtliga fall i brutala fasthållningar från samhället. ”Jag vill ha förändring”, men samtidigt ”Det är ingen idé, det blir inget bättre – man får vara nöjd med eländet som trots allt går att stå ut med”.

Ett enkelt självtest för de som läser detta inlägg: fnyser ni åt det positiva? Ifrågasätter ni det och försöker hitta ”brister” eller avfärda som flum? Ja, då tycker jag ni ska kontakta mig. Så ska jag försöka hjälpa er komma loss ur ekorrhjulet.

Konstens funktion

Vad är egentligen konstens funktion? Att vara redskap för människor som vill vara ”mer” än andra att skapa en rödvinsdrypande gemenskap? Att erbjuda underhållning? Tidsfördriv? Eller har den ingen funktion alls?

Själv tänker jag mig konsten som ett sätt att bearbeta delar av sig själv som inte nås med vanlig eftertanke. Genom att reagera på konsten konfronteras man med sig själv. ”Varför blev jag illa berörd av den där målningen/det där musikstycket?”.

Sett från konstnärens perspektiv är det ett sätt att bli av med själsligt avfall, rena sig, ett mentalt dassbesök. Men samtidigt ett sätt att utvecklas, genom att leka och experimentera.

Mitt synsätt förutsätter mer eller mindre att konst med nödvändighet är destruktiv. Om vi nu inte behöver renas från positiva känslor?

Moralister med skygglappar får Dagens pappskalle

Dagens pappskalle utdelas till Hammargymnasiet i Gamleby. Den nyanställde musikläraren fick sparken för att han spelar hårdrock.

Det här är ett allvarligt problem. Om man skyddar eleverna från den mörka sidan av livet, som band som Blodsrit avhandlar, gör man dem bara mer oförberedda och outvecklade. Konfrontation med sig själv och sina rädslor, brister och misstag härdar och utvecklar.

För att bli en hel människa kan man inte blunda för saker och ting, och medvetet undvika dem. Sådant beteende alstrar ångest och gör det skrämmande mer skrämmande än det egentligen är.

Ska förresten kolla upp Blodsrit nu. Det är det förmodligen fler som gör tack vare Hammargymnasiet. Skön revansch för läraren.

Eftertanke leder dig längre

Om du hör ett stycke musik får du ut betydligt mer ifall du verkligen lyssnar på det.

Det kan låta självklart. Men faktum är att den förutfattade meningen gör att du kan höra det din hjärna tror sig få höra.

Hade du lyssnat istället för att dra en direkt slutsats hade du hört något annat. Blivit berikad. Kunnat gräva ner dig och upptäckt nyanserna.

Nästa gång du tar emot en boll, sortera den inte i säcken ”runda objekt”. Granska den en stund och se efter om den har prickar, ränder eller stjärnor, vilken färg den har och hur mycket den väger.

Tänk efter hur den känns att hålla i, om den har mycket eller lite luft och hur den studsar. Känn dess doft och gissa dess ålder.

Det tar lite längre tid, men det ger mer. Ta den tiden, för din skull och bollens.

Förberedelser för by

Samtidigt som jag vill att den omtalade ekobyn ska vara liten och intim, måste det ändå finnas vissa typer av personer där:

  • Någon som sköter djur. Inget tal om att föda upp för att slakta och äta. Men mjölk, ägg och så vidare. Räkna på två personer.
  • Någon som jagar och fiskar. Köttfixare. Räkna på två personer.
  • Någon som bakar. Möjligen ingår mjöltillverkning och liknande. Inte så bra koll på hur mycket tid det tar, men jag räknar på två personer.
  • Någon som odlar. Odling bör kunna ske även vintertid i rätt sorts anläggning. Två personer sköter detta.
  • Någon som drar in pengar. Det kommer trots allt att krävas kapital för att kunna handla i samhället, betala internet med mera. Dessa personer kan även sköta marknadsföring och kontakter utåt. Tre till fyra personer.
  • En revisor, som sköter ekonomin. Personen kan även ha koll på vad som behöver göras i byn. En person räcker.
  • En reparatör. Lagar och reparerar, samt leder arbetet vid nybyggnationer. Räcker med en person, då det går att låna in folk från andra områden.
  • Någon som sköter shopping. Säljer, byter och köper det som vi inte gör själva. En person.

Någonstans runt 15 personer landar vi på, förutsatt att olika personer sköter alla sysslor. Men förmodligen går det att jobba i lag med saker som jakt och fiske; att man tar en dag och är fem eller sex personer. Samma sak med bakning, odling och så vidare. Åtta personer ska nog räcka.

Fördelen med att vara få är att det krävs mindre mat. Fördelen med att vara fler är att fler saker blir gjorda. Vad som är bäst? Ger nog sig självt. Huvudsaken man trivs med de andra invånarna.

Förmodligen kan man driva byn som ett företag eller förening. Möjligen ett företag, drivet av en stiftelse (med samma personer i båda konstellationerna). Genom att bilda en förening kan hela byn ha samma elräkning till exempel: och det är ju den fasta avgiften som kostar mest… Samma sak med internet – ett abonnemang räcker.

Det är sånt här som behöver kollas upp, lämpligen med någon som redan är i gång. Det är möjligt att jag kommer iväg på studiebesök redan i sommar, även om jag i realiteten räknar med en uppstart 2009-2011 eller så.

Ett freak välkomnas

Som nybliven förälder märker jag att alla dörrar öppnas. Helt plötsligt finns det inga gränser. Jag välkomnas av människor jag aldrig trott skulle välkomna mig. Jag, är väl ett freak?

Jag har alltid levt mer eller mindre i utkanten av det mesta. Även inom subkultursliknande sammanhang, där jag kom att ingå, tillhörde jag de i utkanten. Passade, och passar, inte in. Något som jag inte haft något problem med, snarare tvärtom (och nej, inte på motreaktions-sättet som egentligen går ut på att passa in i slutändan).

Är det faktumet att jag nu fört ”vår” art vidare, som gör det? Eller är det så enkelt att människor bara råkar gillar bebisar? Fan vet.

Ibland känner jag mig smickrad av denna oväntade uppståndelse, men samtidigt ringer alarmklockan inombords: vilket utanförskap ska inte dras över de som väljer att inte skaffa barn?

Midsommar – trevlig trots att det är en tradition

Generellt gillar jag inte traditioner. Det är den moraliska aspekten: ”Vi borde göra som vi alltid har gjort”, som jag retar mig på. Speciellt när det är tillbedjan av olika slag inblandade. Eller obegripliga riter, som egentligen ingen av de inblandade finner meningsfulla.

Firandet av midsommar är ett undantag. Den är egentligen ett firande av livet och friheten, grönskan och det som spirar på åkrarna. Det är begripligt. Allt som har med glädje att göra brukar vara det.

Det ska även erkännas att jag gillar majstången som symbol. Inte för att jag ser något vackert i en stor kuk nedkörd i moder jord – utan för att symbolen i sig lär störa herrar och damer utövare av kristen slavmoral rätt rejält.

Trevlig midsommar!

Leve det oförstörda

Jag känner kärleken i mig. Faderns kärlek till sitt barn. Den är varm och inte fejkad. Jag har ifrågasatt den, och fått svar.

Det är det här jag älskar med människan: det oförstörda. Det oprogrammerade. Det oförfalskade, lögnfria. Det som kan bli vad som helst.


Jag tror att dessa sidor kan finnas även i vuxna människor. Det är ju vårt ursprung, de behållare vi tappar våra erfarenheter i.

Den sociala programmeringen tappas inte i något kärl. För den är som billig färg kletat ovanpå ett mästerverk.

Jag finns inte

Jag utvecklade min tankegång om att paradoxer i jaget snarare tyder på ärlighet mot sig själv, än schizofreni. Mitt bland tusentals festivalbesökare (jobbade med företaget) insåg jag kopplingen mellan den tanken och David Humes om att det inte finns något jag, bara ”a bundle of perceptions”.

Hur kan någon annars hata och älska människan på samma gång? Hur kan motkrafter existera samtidigt, utan att egentligen påverka varandra? Jag-uppfattningen uppstår som en dålig slutsats i en hjärna som har svårt för att låta bli att kategorisera. En avancerad version av ”det som inte gott måste vara ont”.

Finns jag? För andra finns min kropp, som kan pekas ut. I formulerandet av meningar finns samma sorts utpekning, men då är det skribenten som pekar ut en metaversion av sig själv åt andra. Jag är även en bekväm konstruktion, för att slippa långa haranger. Men dessa olika jag är egentligen inte intressanta. Den intressanta frågan är: finns jag, för mig själv?