Natur vs utveckling II

I få områden är misstron av utveckling och vetenskap så stark som när det gäller barnafödande och barnuppfostran. Med modersmjölk som ett självklart livselixir och universalmedel förkastas så gott som allt vetenskapen kommit fram till, samtidigt som kvinnan reduceras till en simpel mjölkkossa. En stolt sådan, i många fall.

I min inledande post var jag lite oklar med natur-definitionen. Det jag fiskade efter var egentligen själva passiviteten, att inte påverka. Att låta det som sker ske. I extremaste fall med ödet som rättesnöre. ”Om det händer så är det meningen”.

Kan vi gå igenom livet utan att påverka? Sannolikt inte. Och än mindre utan att påverkas av det som människan redan kommit fram till (samhället, kort och gott). Inom det här ”naturidealet” existerar det dock ett självbedrägeri, en föreställning om att det finns något orört och opåverkat även hos människan. Att vi, om vi gör ”som man alltid gjort” plötsligt är fri från allt vi fått i oss utifrån. Både uppfostringsmässigt, socialt inprogrammerat, men även rent kemiskt. Jag ska förklara det där med kemin:

Den mat vi äter innehåller en mängd tillsatser, som förändrar oss på olika sätt. Den når även modersmjölken. Något som inte tas med i beräkningarna hos de modersmjölksromantiker, som är ytterst skeptiska mot modersmjölksersättning och annat ”onaturligt”. Samtidigt som ammande mammors mjölk är mer eller mindre ”onaturlig” den med. För övrigt ingår barnafödandet och ammandet som närmast kvinnodefinierande av modersmjölksromantikerna. Något som tål att tänkas på, när vi på så många sätt försöker komma ifrån dåtidens tydliga könsroller.

Vilka är då modersmjölksromantikerna? Ja, de finns lite här och var. Själv blev jag inte bekant med ”dem” förrän jag själv skulle ha barn. Jag slogs av den stränga och väldefinierade kvinnosyn som representerades av både kvinnor och män, på forum och ute i samhället. Ordet ‘fundamentalism’ låg inte långt borta. Det handlar nämligen inte bara om att hylla ett ideal, utan även om en sorts utfrysning av kvinnor som inte fött barn och matat dem på det ”korrekta” sättet. De är inga riktiga kvinnor, kort och gott. För att ta det till en extrem: om ett barn inte klarar sig utan nymodigheter som kejsarsnitt, kuvös, modersmjölksersättning och annat är det inte ”meningen” att barnet ska överleva. Nu spetsade jag till det rejält, för att göra min poäng tydlig. Därmed inte sagt att alla bröstmjölksromantiker har sådan extrem syn.

Det sägs ofta att ”förlegade ideal” finns hos lågutbildade människor i lägre samhällsklasser (för den som tror på klassamhället). Är det samma människor som hyllar gamla ideal och vägrar att gå till doktorn annat än vid dödlig sjukdom? Jag vet inte, och tänker inte gissa heller.

En intressantare fråga är: Krävs det utbildning för att få en ”friare” syn på kvinnan? Det ter sig paradoxalt, men kanske är det så? I så fall får bröstmjölksromantiker och andra naturidealister väl rätt? Då är ju den moderna kvinnan, och den moderna mannen, något konstlat. Eller? Om det återkommer jag i nästa del av natur vs utveckling.

Annonser

Natur vs utveckling I

I mångt och mycket är jag en motsägelsefull varelse. Det finns många åsikter och värderingar som inte går ihop, men ändå inhyses i samma… eh… mentala objekt (förnekandet av ett solitt ‘jag’ ställer till det här).

En av de största inre striderna gäller det ”naturliga” kontra det ”förfinade” eller ”utvecklade”. Och då pratar jag inte bara om människor och mänskligt handlande. Det här är förmodligen något jag kommer att få kämpa med hela livet. Räkna med en följetong här i bloggen.

Så, vad är då dilemmat? Jo, jag är å ena sidan en mer eller mindre anhängare av Darwins idéer. Med en viss touch av elitism. Kort och gott: det som inte klarar sig utan hjälp ska inte överleva. Att syssla med ”konstgjord andning”, att förändra det naturliga förloppet, är ALLTID fel.

Å andra sidan är jag en intellektuell personlighet och ser något gott i utveckling, strävan efter en bättre värld och så vidare. Där ingår att hjälpa de som inte har det så lätt. ”Konstgjord andning” är alltså rätt. Att nå längre på andras bekostnad är också tillåtet.

Motsättningen alltså, i väldigt grova drag. Jag kommer att fördjupa mig framöver. Inte bara med mig själv som utgångspunkt, även om det ofta blir så.

Till nästa post i ämnet kan ni fundera på följande:
Vad är ”naturlig”?
Ska man hjälpa de som inte klarar sig själva?
Vad får elit-ideal för resultat?

Ledighet=kreativitet

Det felar aldrig. Nu har jag varit ledig i några veckor, och upplever hur idéerna sprudlar i hjärnan.

En intressant detalj: den period jag var ledig men hade vigt åt annat gav absolut noll. Visst kom det idéer, men bara halvbra.

Det är ur verklig sysslolöshet de geniala påhitten kommer. Strosa runt i skogen, bada, gosa med bebisen eller leka med katterna. Eller helst sitta och titta på ett träd, på himlen eller slumra i gräset.

Inte ens att se på film och läsa böcker kommer i närheten av ”nollkreativiteten”. Och då handlar det ändå om direktinjicerad inspiration. Musik fungerar något bättre, men är mest distraherande.

Hur hänger det här ihop då? Jo, jag tror det är otvungenheten som spökar. Jag försöker inte aktivt att komma upp med något. Jag koncentrerar mig inte överhuvudtaget på att vara kreativ, och då kommer det av sig självt.

En liknande princip kan jag, för övrigt, rekommendera till de som skriver mycket. Sluta tänk på ordval och stavfel. Låt din inre kraft ösa på, hur absurt och halvtaffligt det än må kännas. Ta in det kritiska tänkandet i efterhand och slipa till den diamant du redan är i besittning av!

Kallprat

Jag är egentligen en mästare på manipulation. Kallprat. Mingel. Begåvad, som ett dresserat djur. Men också som en kallt beräknande predator.
Jag må vara bra på det, men jag skyr det likt leverstuvning.
Hela konceptet med att verka intresserad, göra sig till och bete sig enligt en underförstådd social kod. Jag mår fysiskt illa varje gång jag försöker. Likväl är det ett av vårt samhälles fundament.
Jag skulle kunna vara totalt ärlig och säga: ”Det du pratar om intresserar mig inte”, men taktikern i mig klarar det inte.
Istället sitter jag tyst, i hopplös tankfullhet. I väntan på ett fördjupat samtal.

Om att aldrig ge upp

Den här ormbunken planterade jag på mina föräldrars gräsmatta när jag var sex år gammal. Jag kom med den uppgrävd och klar för plantering.

”Det kommer aldrig att gå!”, ”Ormbunkar behöver vara nära vatten för att växa!”, ”Ingen idé att du försöker!”.Jag planterade ormbunken ändå. För varje sommar som gick växte den sig större och grönare.

Nu är den 25 år gammal, och still going strong. Den har blivit något av en symbol för mig – den påminner mig om att aldrig ge upp.

Låt aldrig någon tala om för dig vad du inte kan göra.

Det genuina med svordomar

Människor som ger uttryck för intelligens, bra språk och ett sunt kritiskt förhållningssätt. Och samtidigt använder svordomar obekymrat. Gör ett oerhört positivt intryck på mig. Det känns oförfalskat och personligt, inte sådär inövat som det kan vara på middagsbjudningar och annat som kan klassificeras som ångestframkallande tvångssocialisering.

Nu saknar jag det akademiska livet – igen

Det är nu två år sedan jag tog min examen som språkvetare/medievetare/filosof. Fortfarande finns tomrummet, men jag upptäcker även en annan sida: nämligen ett genuint intresse för ämnena. Som student är det mycket tvångsläsning som gäller, och det var jag aldrig bekväm med. Nu återupptäcker jag kurslitteratur, och har betydligt lättare att hitta såväl för- som nackdelar i den.

Sartre, Kant, Nietzsche och Feuerabend är alltjämt mina vänner.

Trots min ytterst vetenskapkritiska hållning, som blev allt mer kritisk ju mer jag läste – blev jag ändå i viss mån indoktrinerad av det jag läste. Diskuterandet av teorier med studiekamrater leder lätt till en sorts hybris: man tror sig vara delaktig i teorierna själv, och även kunna lösa alla mänsklighetens problem. Det är en sorts rus, en mental lyckokänsla av att vara smart.

Nu har mycket av det där trillat bort, och kvar blir de egna tankarna. Även, till mitt stora nöje, de teorier jag själv utvecklade är intakta till stor del. Vetenskapskritiken består, speciellt kring vetenskapens syfte och funktion. Och den dåliga övergången mellan akademi och samhälle (det är ett ”vi och dom”, när de två delarna istället borde samverka).

Den akademiska tiden i mitt liv lämnar saknad, om något. Den där mentala kicken är oöverträffad, och gör mig ibland sådär sorgset nostalgisk. Jag vill känna mig smart igen, och uppleva användandet av intellektet fullt ut. Påminner om någon gammal Kent-text.

Möjligt att jag överväger erbjudandet om att doktorera i semantik. Någon gång. Nu handlar det om att försöka förena företagandet med intellektuell ansträngning.

Du är navet

Det är lätt att tänka sig världen som en plats som existerar
oberoende av dig. Det är så vi är uppfostrade som medlemmar i detta
samhälle, som vi för övrigt inte frivilligt blivit medlemmar i.
Tänker du efter inser du att den här klassiskt naturvetenskapliga
synen på existerandet är rätt kass för dig som individ. Det är
genom din hjärna allt filtreras. Vare sig det är rosa, svart, snett
eller vint. Vad som, eventuellt, är korrekt rent neutralt är
oväsentligt.
Du är ett nav. Ett unikt periskop i evighetens existentiella hav.