Fan vad coolt!

Läser om ett stort nytt vetenskapligt experiment i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3211674.ab

Det slår mig att det skrivs för lite om vetenskap i ”vanliga” tidningar. Mer sånt här! Mindre Stureplan, prinsessor och skvaller.

Det är så här man bygger broar mellan allmänhet och vetenskap och kanske till och med rycker ur de dammiga professorerna ur deras lilla interna bubbla.

Tre månader som far

Nu har Alma hunnit fylla tre månader, och levt med oss nästan lika länge. Jag är van nu, vid att vara far.

Så, hur känns det?
Förvånansvärt självklart. Inte alls världsomstörtande. Och jag har fortfarande inte blivit en ”helt ny människa”.

Känslorna för bebisen är dock något förvånande. Kärlek till en kvinna är en sak, men kärleken till sitt eget barn är något annat. Varmt. På något sätt.

Nu blir jag sugen på att plocka svamp

Svampplockning är helt klart ett underskattat nöje. Och då menar jag inte att bara leta kantareller. Nu har det regnat en massa, och skogarna ska enligt uppgift vara fulla med svamp.

Som liten hängde jag alltid med min mor på svampplockning. Det var alla möjliga sorter som gällde. Jag blev sjukt kunnig, och kan än i dag peka ut olika riskor, skivlingar och kremlor.

Det lustiga är att ingen någonsin berättade exakt hur farliga giftsvamparna är. Bara ”ta inte dem, de är giftiga”. Och det tror jag var bra. Att inte fokusera på det negativa.

Den som blir skrämd som barn tenderar att inte våga som vuxen, tror jag.

Hursomhelst. Det fina med svampplockningen är att det kombinerar friluftsupplevelsen och friheten med skattjaktskänsla. ”En sån svamp har jag aldrig sett! Hit med boken!”.

Påminner faktiskt om hur det är att spela dataspel som Diablo II. Dock: jag går inte omkring och slår allt jag möter med ett fett svärd. Åtminstone är det inget jag erkänner i bloggen bara sådär.

Jag förstår mig inte på katoliker

Jag minns någon gång på 80-talet hur Madonna retade Vatikanen, hamnade på hatlistor och allt vad det var med Like a prayer. Nu är det en groda som retar de heliga herrarna istället.

Jag och min bror, båda fritänkare som ifrågasätter allt som kan ifrågasättas, blev hembjudna till en bekant och dennes far. Båda pingstvänner. Vi drack te, åt skorpor och diskuterade filosofi hela natten.

Mycket givande för oss alla. De fick chansen att pröva sin tro, medan vi fick en hel del bra svar. Mestadels kring tro och övertygelse. Med skiljda uppfattningar hade vi ändå inga problem, och det var snarare diskussion än debatt.

Jag har stor respekt för religiösa som ifrågasatt sin tro hårt, och ändå funnit att det är rätt för dem. Än mer om de, som nämnda pingstvänner, förstår hur människor kan ha andra perspektiv och accepterar det. Ja till och med, för diskussionens skull, kan anta att Gud inte finns. Bara för att se vilka de teoretiska följderna kan vara.

Jag har hört om folk med liknande erfarenheter från andra religioner. Dock aldrig från de heliga i Rom. Där är det fortfarande abortmotstånd och kondomförbud som råder, och män strax före döden som bestämmer. Vad har de för problem med en korsfäst groda, egentligen? Om jag var trygg i min tro skulle folk få säga vad de ville utan att jag brydde mig – det är ju inte min sak.

Jag förstår mig inte på katolicismen.

Bra journalistik

All heder till Erik Wiman och Magnus Wennman, Aftobladets utsända i USA. Det är artiklar som denna som är intressanta att läsa.
Skribenten tar även med att han gömde sitt kreditkort av rädsla för att bli rånad. Sådant ger förtroende, att han erkänner sina brister utan omsvep.

Fira livet, sörj inte döden

Min farmor dog för snart ett år sedan. Jag har ännu inte besökt hennes grav. Och faktiskt, det känns inte dumt på något sätt.

Det här med att åka till en speciell plats för att minnas en person är något jag är fundersam över. Jag tycker inte att det behövs, nämligen.

Min farmor lever och mår bra i mina minnen. Det som ligger i jorden under stenen är inte längre hon. Det kan vara upplyftande att tänka på att hon numera finns i gräs, blommor och träd. Men även där är hon fri – inte fast under en sten.

Gravsten och dylikt är inte helt av ondo. De utgör bevis på de levandes känslor för sina saknade bortgångna. Dock kommer jag, när det blir dags, att uppmana mina efterlevande att lägga pengarna på en rejäl fest istället för att investera i min döda kropp.

Fira att jag har levat, sörj inte att jag har dött.

Sluta fega

Vi har det här livet. Vi gör vad vi vill med det. Vad är då vitsen med att inte uppfylla sina drömmar?

Det här landet, det enda jag känner väl, har försökt göra mig till trygghetsnarkoman. På gott och ont. Istället för att uppmana till galna upptåg har jag hela livet fått signaler om att det är bättre att tänka efter. Man kan ju misslyckas.

Det är bättre att vara garderad. Mer garderad än det går, helst. Så att jag inte försöker alls. Och ja, det leder till att folk klarar sig bra. De gör inte illa sig. Men de sitter instängda i sina trygghetskokonger och ruttnar bort. Döende med ouppfyllda drömmar.

Pensionsparandehysterin säger allt. ”Skit i att leva nu – du måste ju se till så att du inte dör om 30 år!”. Och till slut funkar det. Allt tjat går till slut in i hjärnan, om än minimalt. Kanske låter någon bli att starta det där kaféet. ”Jag ska bara vänta på att det, det, det, det och det ska inträffa. Sen ska jag minsann starta. Kanske…”. Och det blir aldrig något av.

Det du vill just nu bör du göra. Nu. Skit i förberedelserna. Kanske lever du i 100 år till, kanske dör du i cancer om två år. I både fallen vet du inget om det nu. Och det är bara den vetskapen du kan lita på egentligen.

(Skrev jag efter att ha tvivlat en kväll, blivit förbannad på tvivlen och till slut krossat dem)
(Jag skriver förresten oftast mina blogginlägg riktade till mig själv, ofta som små kärleksfulla käftsmällar – ifall du nu blir provocerad emellanåt)

Bristande närvaro

För ungefär ett år sedan upptäckte jag mindfulness, eller medveten närvaro som den kallas på svenska. I stora drag går det ut på att försöka ha koll på varje liten nyans av varje liten upplevelse. Något som bidrar till bättre kroppskontroll och – faktiskt – en större livsglädje.

Jag blev på kort tid kvitt min ihållande dödsångest, som faktiskt inte var filosofiskt och existentiellt grundad – det handlade bara om att jag var rädd för att bli rädd, och för hur min kropp reagerade i olika situationer. Återfick det där lugnet, som jag i yngre år var känd för.

Med välmåendet glömde jag bort att fortsätta upprätthålla denna nya vana (som inte hade hunnit bli en vana), och nu finner jag plötsligt att jag ofta är klumpig. Stöter i kaffekoppar, slår i armbågen i dörrposter och så vidare.

Jag måste fortsätta öva. Detta blogginlägg är en påminnelse till mig själv.

Jag rekommenderar för övrigt mindfulness till alla. Oavsett om du har problem eller inte. Smakrikare mat, blåare himlar, och en acceptans över att varandet av en liten flugskit i universum – snarare än motsträvigheten och paniken som kommer med dödsångest.

Läs mer här.

Förbättra vägarna istället

Det ska tydligen bli sänkta hastighetsbegränsningar på några vägar. ”Jahapp, än sen då?” tänkte jag. Medan Aftonblandets trafikreporter var rejält uppeldad.

Men ok, jag kan förstå att det retar folk. För ändrad lagstiftning förändrar inte själva vägen (det är denna aspekt som intresserar mig). Och den förändrar nog inte så många attityder i den riktning som lagstiftningen avser heller.

Egentligen ska det inte behövas begränsningar alls. En bra bilist anpassar hastigheten efter situationen, istället för att åka de 90 kilometrarna i timmen till varje pris. Är det halt, dimmigt, regnar syndafloder eller om någon arbetar på vägen – ja, då struntar man i vad det står på skylten.

Det här gäller egentligen alla sorts situationer, inte bara när det gäller bilism – det är klokast att anpassa sig till det som gäller för stunden. Istället för att gå efter en princip. Jag är rent generellt negativt inställd till principer.

Det bästa är att förbättra vägarna. Där ligger lösningen, om det är färre dödsfall som är målet. Och gör flera filer, så att de som vill glida fram i 70 på 90-vägen kan göra det utan stress från herr Svensson som är på väg till Systemet, sommarstugan eller ska hem och äta.

(Det är för övrigt befriande att ha en blogg som inte är låst vid något speciellt ämne – jag kan skriva om bagateller som detta närhelst jag önskar)