Den ensamme vandraren

Jag har återkommande tankar om uppbrott. Att bara lämna allt. Gå min väg med kläder som enda ägodel.

Jag vill nå noll. Se vem jag är bortom tingen. Jo, jag tror jag vet – men det är bara en föreställning.

Någon sorts masochism finns det i detta. En önskan att lida, dels för lidandets skull – men också för att det utvecklar snabbare än något annat.

Jag inser att jag redan gör allt detta, men inombords.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s