Förkyld och melankolisk

Jag har rejält ont i halsen, något som sänker orken och kreativiteten en hel del. Samtidigt har det smugit sig in lite höstmelankoli – något som faktiskt inte är att beklaga.

Den som lever tillräckligt länge med vissa beteenden cementerar dem. Det är väl så en personlighet uppstår? Men vad händer om man lyckas ifrågasätta sig själv så pass, att ingenting cementeras? Och går det överhuvudtaget?
Hos mig är en melankoli, eller lätt eftertänksam dysterhet, ett personlighetsdrag. Åtminstone identifierar jag mig själv så.
Utåt tas det lätt för arrogans och ointresse, om man bortser från de som verkligen känner mig. Suits me fine – en lagom hög mur som håller oönskade på avstånd.
Det intressanta med detta personlighetsdrag är att jag helt enkelt inte trivs med att vara glad, lätt till sinnet, sällskaplig och allt det där. Inte i längre perioder.
Eftertänksamheten hos mig leder till en melankolisk touch (eller är det tvärtom?). Är jag sorglöst och äppelkäckt glad känner jag mig tom och meningslös – och får inte så mycket vettigt gjort heller.
Den som är nöjd presterar sällan något verkligt kreativt. Bra stämning, visst. Men det är nog allt.

(Disclaimer: Nej, jag mår inte dåligt. Ja, jag trivs med livet.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s