Börskrasch

De ekonomiska oroligheterna får mig att mysa lite innerst inne. Tänk om alltihop brakar ihop. Vad underbart med en nystart!

Jag vet, det är ingen större risk/chans att det blir så. Men det går ju att drömma. Det är inte själva ”åthelvetegåendet” som lockar, även om kaos tilltalar min romantiska sida. Det är tanken på en värld där var och en värderas efter vem de är, snarare än vad de äger, som får mig att drömma.

”Jävla vänsterflummare”, tycker nog en del som är väldigt nöjda med det västerländska samhället och vår livsstil. Mestadels halvförmögna män i 50-årsåldern, skulle jag tippa på. Lata och lönnfeta med förkärlek för bekvämlighet och ”statusprylar”. Fördomsfullt? Absolut. Men den där lönnfeta mannen är vad jag anser personifierar vårt samhälle. En yngre variant skulle behövas, och gärna en kvinna.

Någon vänsterflummare är jag inte, även om vissa sympatier (läs: världsförändring) finnes. Ser mig snarare som klassisk liberal (icke marknadsliberal). Jag vill ha ett samhälle där pengar ger en viss skillnad, men bara kosmetisk/onödig/extravagant sådan. Samtidigt som staten i stort sett bara är ett skyddsnät (ingen övervakningsverksamhet/pekpinne alltså).

I filmen Fight Club, en av mina absoluta favoritfilmer, sprängs vad som symboliserar det ekonomiska systemet. Det är en härligt mys-apokalyptisk vision, och en pånyttfödelse. Tänk om börsoroligheterna får ett sådant slut? Föga troligt, men väldigt lockande.

För övrigt: givetvis tjatas det om de förbannade pensionerna i detta sammanhang. Numera förutsätts till och med 25-åringar att gå och oroa sig för hur de ska försörja sig som 65-åringar. Absurt, osmakligt och skrattretande. Passa på att njuta av livet istället, ungdomar.

I lidandet gemenskapen

I en värld av självuppoffring är lidandet en absurd gemenskap. Och den som tänker på sig själv lever i utanförskap.

Att arbeta är det finaste som finns. Ju hårdare, desto bättre. Speciellt om det inte gagnar en själv. De som förtidspensioneras, utslitna av arbete, är Sveriges svar på krigsveteraner. Hjältar, men ändå någon sorts underklass.

Systemet är idiotsäkert, på sitt sätt. Om alla offrar sig för det ”gemensamma goda”, men struntar i sig själva kommer alla som inte offrar sig att känna sig dumma. En ond eller god cirkel, beroende på vem som betraktar den.

Problemet med cirkeln är att den ofelbart leder till någon sorts mellantillstånd. En leda, ett lidande. Ett tvång och en misstänksamhet som håller tillbaka från njutning och självförverkligande.

Förstå mig rätt. Ett gemensamt gott är inte negativt. Det är däremot tvång, plikt, moral – kalla det vad du vill – att försöka få till någon sorts flocktänkande (”Alla ska må lika dåligt”, ”Det är för en god sak”). Jag delar gärna med mig, men då vill jag välja att göra det själv.

Tror ni jag skriver om skattesystemet? Fel. Jag skriver om att trivas med sitt liv. Den som lider helvetets alla kval, men ändå ”kämpar vidare” med ett arbete som inte ger trivsel bör ställa sig frågan: ”Vad vill JAG?”. Ingen tackar den som sliter ut sig i onödan. Och så länge människor fortsätter att slita ut sig i onödan kommer de indirekt att medverka till att fler gör det.

Finns det äkta misantroper?

Finns det personer som, innerst inne, hatar alla människor? Jag tvivlar. Skulle gärna intervjua en misantrop – någon som är det helhjärtat och inte sitter fast i nån emotionell trotsmekanism.

Ett tag trodde jag mig vara misantrop, intolerant mot människor och folkmassor som jag är. Men med tiden insåg jag att det inte är människorna jag har något emot, utan vissa drag hos vissa personer och, framförallt, flockmentalitet och allt det innebär.

Kanske bör man inte se så bokstavligt på begreppet, utan mer läsa det som ”intolerant mot människor rent generellt”. Inte ”människohatare” alltså. I så fall är jag möjligen en misantrop light. Fast å andra sidan har jag en förmåga att hitta något intressant och eget drag hos de flesta jag träffar, så det stämmer inte heller.

De personer jag reagerar negativt mot är ofta de som är benägna att lyda blint, följa massan och ta saker för givet. Något som ofta beror på nedvärdering av de egna tankarna, vilket i sig inte är en så ”farlig” egenskap. En kvälls samtal med mig och de flesta kan ”botas”. Jo, jag kan ge hopp om jag vill.

Jag saknar min barndom

Var lat och slö i soffan tillsammans med sambon. Klickade runt bland de hundratals kanalerna vi egentligen inte ville se. Hamnade på någon musikkanal och hörde Boney M – Rivers of Babylon. Nostalgin slog ner som en bomb.

När jag tänker på min barndom blir jag alltid dyster. För att den var så förbannat bra. Och jag saknar den så mycket. Som en 12 år lång version av filmen Stand by me. Somrarna var alltid så långa, och jag bodde i princip i skogen. Var det inte kojbyggen så var det fiske, upptäcktsfärder eller våldsamma lekar.

Jag levde fortfarande i en lycklig illusion. Det som var udda var bra, det tyckte alla som lekte med oss. Osams blev vi, och slogs med både stenar och flaskor när det var som värst. Men ingen mobbade någon. Och döden fanns bara på film och hårdrocksplanscher. Vi var alla odödliga.

Sen började mellanstadiet, och då var den lyckliga tiden över. Det gällde att vara cool, att passa in och att vinna respekt. Jag var rökt direkt. Huvudet längre än alla andra, osedvanligt stora tänder och alldeles för oförberedd på att människor kan vara elaka. Chocken satt i tills jag var runt 18, då jag hade en kort period av posttrauma light.

Men tillbaka till Boney M. Mamma hade en gammal grå Saab, en sån där bullig modell. Hon hade några få kassettband som brukade spelas runt runt runt. Mixad 80-talsmusik från någon topplista, skulle jag tro. Boney M fanns representerade med ett par låtar.

Jag förknippar ofta låtar med platser, av den enkla anledningen att jag hör dem där. Just Rivers of Babylon har jag ett tydligt minne av: jag satt i mammas bil och vi backade ut från mormor och morfars gård. Den dammblandade fuskläderdoften, låten i den skrälliga bandspelaren. Och den där känslan av att vara väldigt ung och ha väldigt mycket framför sig.

Nu är jag 31 och har en hel del bakom mig, men förhoppningsvis också en hel del framför mig. Boney M lyssnar jag inte på, utan mest black metal med inslag av ambient. Om det nu säger något om min livsfärd so far.

Vargfrågan

För en utomstående kan det tyckas helt galet, men faktum är att vargens vara och icke vara engagerar mer än något annat här uppe i skogarna. Och det är ingen sansad debatt. Här snackar vi känslostormar av det infekterade slaget.

Det finns tre synsätt i debatten: det människocentrerade, det universella och det neutrala (det är för övrigt jag som hittat på namnen och kommit upp med beskrivningarna, som en betraktare). Jag ska förklara kortfattat.

  • Det människocentrerade perspektivet utgår från att människors livskvalitet är det absolut viktigaste. Vill vi bo i skogen ska vi bo i skogen, och dessutom kunna släppa hundar fritt utan att de ska riskera att bli dödade av vilda djur. Ett viktigt argument är hävd. ”Vi har alltid bott här”, ”Vi har alltid haft hundarna fria”.
  • Det universella synsättet utgår från att allt levande har lika värde. Dessutom är det ett värde i sig att så många arter som möjligt lever samtidigt. Ett argument är att människan är egoist om den bara tänker på sin egen art.
  • Det neutrala synsättet är en kompromiss mellan det människocentrerade och det universella synsättet. Här skulle jag placera mig själv.
I debatten är det jägare och lokalbefolkning (oftast) som företräder det människocentrerade synsättet, medan myndigheter och högutbildad lokalbefolkning företräder det universella synsättet. Inom det neutrala finns folk från både människo- och universalsynsätten (hur balansen ser ut är svår att säga).

Debatten ser ut på följande sätt: människo- och universalpersonerna brakar samman och kastar skit på varandra, medan neutralisterna beklagar sig över den resultatlösa pajkastningen. Vad som komplicerar allting är att det används olika språk (människoperspektivet har ett jordnära praktiskt språk, medan universalisterna använder termer och begrepp från den vetenskapliga världen), ja egentligen handlar det om två paradigm (läs mer här om paradigm). Grupperna kan inte kommunicera, helt enkelt.

Trist nog tror jag att detta gäller för det mesta i samhället, om än inte i lika extrem form. Det är ”vi och dom” mellan så kallat vanligt folk och myndigheter/forskare, medan personer som håller sig neutrala är i minoritet.

Hur lösa något sådant? Kommunikation. Det gäller att få de två krigande grupperna att prata på neutral mark utan maktspråk, och gärna med en duktig konflikthanterare som medlare. Jag skulle för övrigt gärna se en dokumentär om denna bisarra fars. Har en känsla av att resten av landet inte känner till hur sjukt det egentligen är.

På stadssafari

”Ibland lämnar Fantomen djungeln och går på stadens gator som en vanlig man”. Jag jobbade bland folk för första gången på länge, och det var ett välkommet avbrott. Faktiskt.

Jag jobbar helst hemifrån i lugn och ro, men det är inspirerande att komma ut på fältet ibland. I dag har jag intervjuat diverse folk – en av mina favoritsysslor.

Jag ser de korta besöken bland folk som safari. Jag kommer som en särling utifrån, betraktar på avstånd och kommunicerar med de märkliga varelserna, för att sedan återvända till stillheten för att bearbeta information. Balansen är perfekt.

Att jobba på det här sättet var ett av de mål jag hade med att starta eget. De andra var att jobba mindre, men mer effektivt, att få bestämma själv och att slippa gå upp tidigt. Ja, jag avskyr verkligen att gå upp tidigt. Före klockan 10 på dagarna är tortyr.

Författare är nog egentligen det perfekta yrket för mig. Håller faktiskt på med en bok, som ett test.

Konsten att hålla sig cool på nätet

Jag är med i en diskussion på Terra Incognita angående kunskap med mera (handlade till en början om vidskeplighet). Påminde mig själv om varför jag är svår att förolämpa online. Nedanstående råd har dock inget med diskussionen att göra.

Några enkla ”regler” för att bemöta förolämpningar online, och dessutom föregå med gott exempel:

  1. Ta det inte personligt. Om du har en åsikt eller en teori och blir emotsagd är det inte du som person som blir förolämpad. Det är din formulering, som förmodligen hör samman med din teori eller är en effekt av din världsuppfattning.
  2. Passivitet är bästa försvar. Om du blir påhoppad som person säger det ofta mer om påhopparen än dig själv. Personangrepp från en person som inte känner dig innebär att den som angriper kritiserar någon han (oftast) inte känner, och därmed begår en korkad handling. Att uttala sig om något man inte har full koll på är oftast puckat. För att jag ska bli förolämpad krävs att jag ”godkänner” förolämparen, och det krävs ofta en etablerad relation eller respekt för den andra parten för att det ska vara möjligt.
  3. Korvstoppade fakta är inte samma sak som begåvning. På nätet är det vanligt med ”LOL n00b”-liknande kommentarer som rör rent strunt. Exempelvis att den påhoppade personen inte har rätt fakta/data i skallen. Exempelvis: ”LOL n00b! Du vet inte vad huvudstaden i Portugal heter”. Här har vi återigen ett exempel på hur påhoppet avslöjar påhopparen som ett pucko. Okunskapen är nämligen mycket enkel att korrigera, och det krävs ingen speciell färdighet för att lära sig. Därmed har det inget med begåvning att göra överhuvudtaget. Det räcker med en hjärna och förmågan att ta in information utifrån.
  4. Håll huvudet kallt. När man bekämpar monster är det lätt att bli ett själv (Nietzsches ord). Se till att hålla ett vårdat språk och inte förfalla till påhopparens nivå. Att bete sig vettigt gör alltid ett bra intryck, även hos de som inte beter sig så själv.
  5. Tävla inte. Diskussioner är bäst om alla parter siktar på ett bra resultat. Två personer med olika åsikter samverkar alltid till ett resultat som är bättre än båda åsikterna var för sig. Genom att ”bomba” varandras resonemang med kritik gör man dem vattentätare. Se till att vara medveten om när dina känslor kommer in i diskussionen.

Jag är en gnällspik

Tycker jag är väl gnällig och pessimistisk för tillfället. Misantropin, som jag lyckats övermanna och bakbinda, har utöver det lyckats slita sig, hoppat ut ur garderoben och lever rövare igen.

Ibland undrar jag om inte det där inneboende personliga mörkret är något jag gjort mig beroende av. Mår jag för bra för länge dyker till slut tvivlen upp, och plötsligt sitter jag där och smygfördömer den mänskliga rasen. Igen. (”Det här tv-programmet säger det mesta om människan”).

Mår jag inte skit så mår jag skit, helt enkelt. Inte så att jag har ett behov av att prata skit om folk, utan mer att jag behöver känna ett tydligt avstånd till det mesta. För att få fokus och kunna betrakta.

Som jag tidigare berättat är jag kreativ som en trasig sked när jag är lycklig. Måste vara lite lagom grinig för att det ska hända något i hjärnan.

Dags att fortsätta med den halvlästa Dalai Lama-boken kanske?

Viktig erfarenhet

Det sämsta du kan göra är att sitta med packade resväskor och vänta på framtiden.

Gör det du vill nu, direkt. I morgon kan det vara för sent. Jag har inte råkat illa ut och ångrat mig, men jag hade kunnat göra det.

Mina erfarenheter är av det andra slaget. Jag och sambon slutade vänta på det perfekta huset och den perfekta ekonomin, den perfekta årstiden och det perfekta året. Och att vi skulle hinna göra X, Y, Z, W och SEN skulle den där drömmen bli av. Att flytta från stan alltså.

Nej, skit i morgondagen. Ös på nu och lös problemen när de kommer. Håller du inte med mig behöver du absolut lyda mitt råd 😉

Folkmassor och jag

Jag har varit oinspirerad. Därav låg bloggkvot. I dag fick jag inspiration – av negativt slag. Ikea.

Ikea har någon sorts statistik där det står hur många som är i butikerna under vissa dagar. Tisdagar är det dåligt med folk, och ypperligt tillfälle för mig att vistas på Ikea (tänk: det minst dåliga alternativet).

Men ändå: att vistas i butiker är något jag ogillar. Att vistas i folkmassor är något jag ogillar. Lägg samman de två och effekten är dubbel. Att det finns restaurang med god mat i butiken lindrar något, men knappast helt. Det sammantagna resultatet är lidande.

Det jag funderar på är om någon egentligen tycker om folkmassor, alltså njuter av att vara i folkhavet. Konserter? Nej, det gills inte. Jag menar att bara befinna sig i massorna, utan att ha något ”gemensamt” (typ artisten på scen).