Han som vandrar i mörkret

Att gå på toaletten mitt i natten, utan att tända lyset, är sannerligen utvecklande. Med livet som insats famlar jag omkring och lär känna mig själv.

Den som inte ser måste känna. Och vara medveten, framförallt. Ett ogenomtänkt steg och jag åker på arslet nedför trappan. Jag måste bli ett med varje steg – känna hur foten lyfts och sedan sätts ner. Exakt i vilken vinkel den sätts ner.

Det går ju att fuska och lära sig husets utseende utantill. Och det har jag gjort, vare sig jag planerat eller inte. Men vad hjälper det i ett sömndrucket och yrt tillstånd? Inte mycket.

Att treva i mörkret är, kommer jag på medan jag är på väg ner efter nappflaskan åt bebisen, en fin form av mindfulness. En koncentrerad variant. Här finns det något att förlora, eller åtminstone ett straff att få.

Den som är blind vet förmodligen vad jag pratar om. I alla fall en person som inte varit blind sedan födseln. Kanske är det på grund av detta som de andra sinnena sägs bli bättre när ett försvinner – eftertanke och medvetenhet måste vara på topp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s