En bekants död och min egen

Jag fick besked om att en gammal klasskompis dött. Döden omringar mig, även om cirkeln är väldigt vid just nu. Dock: antalet nu döda personer som jag träffat ökar konstant.

Tanken på den egna döden dök upp på allvar först vid 26 års ålder. Jag fick panik för att inte ha ”gjort något” med mitt liv, för att jag inte hade påbörjat med mitt livsverk. Senare samma vecka fick jag min första panikattack. Det var min mur av illusioner som rämnade. Jag låg där på golvet och var rädd som jag aldrig varit, tänkte ”Nu är det över. Nu dör jag”. Men det gjorde jag inte.

Efter första attacken kom ännu en, och ännu en. Jag gick runt och var skakis dygnet runt, orolig för att bli orolig och orolig för att dö framförallt. Mådde både psykiskt och fysiskt illa, samtidigt som avståndet till vardagen blev allt längre. Jag förstod inte riktigt vad jag höll på med, eller borde hålla på med. Och jag förstod inte varför jag var så rädd för att lämna detta töcken av obegripligheter.

Läste massor om dödsångest, generellt ångestsyndrom och panikångest. Det gav lättnad för stunden, men fungerade inte speciellt bra. Gick en avslappningskurs, som fungerade halvbra. Gav till slut upp och blev van att vara skakis. Det var jobbigt, men jag ignorerade mig själv och fungerade i någon sorts sömngångartillstånd.

Läste en kurs via webben förra året, grundad på kognitiv beteendeterapi och spetsad med mindfulness. Fungerade mycket bra. I samma veva gjorde jag till slut upp med ledan i mitt liv och startade eget. Och som ett trollslag var det borta.

I dag tänker jag: jo, jag ska också dö. Mer än så är det inte, och jag fattar inte riktigt varför. Döden är bara en del av livet, tänker jag. Stirrar mot stjärnorna ovanför och känner med ens en tacksamhet för att jag är så oviktig och liten. Jag förstår inte den känslan heller. Den är som ett glas gott vin.

När jag tänker tillbaks på det fyra år långa lidandet ångrar jag ändå inte en sekund. Få tillstånd är så lärorika som de som innefattar lidande. För den som överlever.

Annonser

En reaktion på ”En bekants död och min egen

  1. Intressant och tänkvärt. Själv har jag varit så nära döden hela mitt liv att tanken inte skrämmer mig. Mest blir jag bara ledsen när jag tänker på det. Trots det ett ämne som man aldrig kommer ifrån men som många vägrar att tänka på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s