Ödet – en enkel och folklig fulreligion

Tron på ödet stör mig. ”Det var meningen”, ”Det fanns någon mening med det också”. Lyssna efter liknande formuleringar, och du kommer att hitta dem lite varstans. Även hos personer som inte hyser religiös tro i vanliga fall. Jag tror att det rör sig om en sorts oreligiös folkreligion för människor som gillar enkla lösningar.
”I believe that everything happens for a reason” är en sån där klassisk Hollywood-klyscha till replik. Och med reason menas här inte att bollen rullar för att någon sparkade på den. Nej, det handlar om någon sorts gudomlig avsikt. Och vi har svenska motsvarigheter.
Vad är vitsen med ödestroendet? Tja, klassiskt sökande blandat med psykologiska försvarsmekanismer föder behovet. Vi behöver känna att tillvaron är meningsfull, samtidigt som den är förklarlig. Gärna väldigt lättbegriplig, i motsats till komplex, motsägelsefull och ”större än en själv”. Vad är då bättre än att mixa ihop sin egen religion, som har den fördelen att utövaren inte behöver förändra något med sig själv överhuvudtaget (till skillnad från ”riktiga” religioner, som ofta kräver uppoffringar)?
Att folk är religiösa stör mig inte i vanliga fall. Den som har rannsakat och ifrågasatt sig själv, och ändå funnit att religion är den rätta vägen, har min fulla respekt. När det gäller ödestroendet finns det några anledningar till min irritation. Mycket av det handlar om bristen på eftertanke.
Inkonsekvensen för det första. Det är inte alltid ödet som styr det som händer. ”Det är meningen” verkar vara rätt selektivt. Oftast om något positivt har inträffat är det ödets spel, likaså om något negativt har hänt en ovän. Men om en närstående dör i cancer alldeles för ung, ja då pratas det inte längre om att det var meningen.
Det skräddarsydda är det andra. Att allt ska vara bestämt i förväg medför att den fria viljan och de egna valen inte spelar någon roll. Därför finns hos ödestroende ofta en sorts ad hoc, som säger att ”Ja, i stora drag är det förutbestämt – men man kan ju så klart vara med och påverka!”. Sedär ja, både äta kakan och ha den kvar.
Fulmixen är det tredje. Ödestroendet var en viktig del inom asatron. Nu är inte jag någon historiker, men vad jag förstår var vikingatidens människor väldigt ok med att underkasta sig sitt öde. Allt var förutbestämt, så det spelade ingen roll vad man gjorde – på gott och ont. I den moderna ödestron finns det både spår av kristendom och new age. Ja, även buddhism. Kristendomen bidrar med moral, new age bidrar med det individualistiska (du kan välja) och vissa idéer om energier. Från buddhismen kommer karma-influenserna.
Användningen av ödestroendet för det fjärde. Jag var på jakt efter en bil för några år sedan, och en i bekantskapskretsen skulle åka in och titta på en kandidat efter jobbet. När han kom dit var bilen borta. Han sade till mig ”Då var det inte meningen”, varpå jag sade ”Nej, så kan man ju se det så känns det bättre”. ”Nämen alltså på allvar” sade han, och jag häpnade. Skulle en medveten gudomlig entitet, om nu ödet existerade, verkligen bry sig om en biljävel?
Till sist, en disclaimer: Det är alltid svårt att fånga något generellt och beskriva det. ”Folk” och ”man” fångar ingen speciell referent, och det blir väldigt mycket spekulerande i texter som ovanstående. Jag är medveten om det. Ville bara säga det.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s