Dataspel – den perfekta verklighetsflykten?

Jag saknar sannerligen dataspelandet. Som nybliven förälder har jag, tills vidare, rätt ont om tid. Har ett förflutet som något av en gamer. Dock inte den extrema sorten, som lever för dataspel och ”lanande” – utan den notoriske verklighetsflyktingen.

Ska inte dra hela historien. Sammanfattningsvis har några spel varit extra viktiga för mig, och jag tänker nämna dessa och berätta om dem.

Bomb Sweeper till Game&Watch. Här snackar vi old school, när man fick spara i ett halvår för att ha råd med ett spel för 150 spänn… Det kom många såna här handspel, och Donkey Kong var förmodligen populärast. Dock vinner Bomb Sweeper, eftersom det inte var lika repetitivt.

Blue Max. Köpte Atari XE gaming system ihop med brorsan. En kass budgetvariant av Commodore 64. Blue Max var ett flygspel, där man bombade broar och sköt ner flygplan under andra världskriget. Hade sjukt mycket buggar, men kul var det.

Zelda III till Super Nintendo. Första riktiga rollspelet. Mycket välgjort med skön sagoliknande stämning och suverän musik (ur verklighetsflyktssynpunkt). Bra handling och kul sidoäventyr. Jag håller än i dag detta spel högt, och tycker det fortfarande ger nutida rollspel en match.

Unreal. Jag snackar det första, inte PvP-Unreal. Jag satt uppe med brorsan nätterna i ända och sprang omkring med coola vapen i grottor på en fjärran planet. Hade mitt första jobb, och gick upp sex varje morgon. Ändå satt vi till två och spelade… Så bra var det. Fantasy shoot ém up.

Diablo II. Det spel jag spelat mest och längst. Cirka fem år aktivt, och jag spelar det ännu någon gång ibland. Löjligt lätt att komma igång med och spela, men kräver fördjupade, nästan vetenskapliga, kunskaper för att bemästra. Increased attack speed, crushing blow, block rate, faster cast break points med mera. Och då har jag inte ens nämnt spelandet mot andra spelare, som inte är någon hit på grund av obalans och att det är utrustningen som är avgörandet. Detta är ett bra spel för nybörjare likväl som experter. Och bland de bästa spel som någonsin gjorts, alla genrer. Saknar en del av den surrealistiska och otäcka skräckstämningen från första Diablo, men är likväl överlägset. Bäst av allt: att ”leta” (döda monster som tappar cool utrustning).

Guild Wars. Här kom jag igång med PvP-spelandet (player versus player) på allvar. Förutom att vara sjukt snyggt (rollspelsmiljö med magi, yxor, svärd och pilbågar – my favourite) var Guild Wars väldigt snillrikt byggt när det gäller styrningen. Liksom i andra PvP-spel blev det till slut vetenskap av alltihop. Observer mode ledde till att trender kom och gick, medan utvecklarna hängde på och balanserade så gott de kunde. Fruktansvärt kul spel, där spelandet mot andra var det absolut bästa. Oslagbart att sitta en kväll med sju vänner över röstchatt och utmana andra lag. Dock föll det på dessa väntetider för att komma igång. Ibland två timmar innan det var dags att trycka på ”Enter fight”. Fick en hel del ledarerfarenhet här, som ledare av flera guilds.

Elder Scrolls IV: Oblivion. Det ultimata rollspelet, enough said. Det bästa är att man slipper följa huvudstoryn om man inte vill. Vet inte hur många timmar jag lade ner på att jaga skatter i fjärran grottor och borgruiner. Snyggt är det också, och spelkänslan är farligt bra – här kan man bli sittande i fem timmar i sin tro att det bara gått en halvtimme…

Mario Kart Wii. Ett nytt spel, men redan en klassiker. Styrningen med ratt är fantastisk. Liksom Diablo II är det lätt att komma igång med, men kräver lång erfarenhet att bemästra.

Härnäst hoppas jag på Diablo III. Mina förhoppningar är sjukt höga. Har faktiskt redan skapat ett forum, där jag bjuder in folk från förr och deras kompisar. Så att man alltid har bra folk att spela med. En nackdel med dessa onlinespel är annars att det finns så många otrevliga människor, som man helst undviker.

Om reinkarnation

Över 70 procent av USA:s befolkning tror på änglar. En rätt så stor bunt tror även på reinkarnation. Jag satt fascinerad och såg på ett program om just reinkarnation. Fascinerad på skeptikers vis, skall tilläggas.

Skyller på den pigga bebisen, som låg och babblade vid klockan åtta. Jag gick upp och tog pratkvarnen med mig för att vara snäll mot min sambo. Såg förstrött på tv, och råkade få in Oprah Winfrey. Inte mitt förstahandsval, men så kan det gå när Discovery, History Channel och gänget bara berättar om tråkiga maskiner hela tiden (var fan tog programmen om rymden vägen?).

Såg att en mr Weiss, författare till en bok som heter Many lives, many masters, var på besök i Winfreys tv-soffa. Boken firar 20 år, tydligen, och verkar vara något av en bibel för new age-törstande amerikanska kvinnor. Med sig hade mr Weiss ett gäng damer som blivit, påstod han, botade från sina fobier med hjälp av hans metoder. Något som damerna gärna intygade.

Mr Weiss använder sig av så kallad regression, som innebär att patienterna försätts i ett hypnotiskt tillstånd och får gå tillbaka i tid i sina medvetanden. Hävdar han alltså. Sedan får patienterna beskriva vad de ser, vilka händelser som är viktiga och så vidare. När de sedan väcks ur sin trans sitter mr Weiss där med en förklaring till patienternas, till synes, irrationella skräck för olika saker och ting.

En kvinna var till exempel rädd för att folk ska röra hennes hals. Något som visade sig bero på att hon blev strypt av en man i ett föregående liv. En annan kvinna drömde mardrömmar, något som berodde på att hon förlorat sina barn, också i ett tidigare liv. Ja, ni fattar. Gemensamt var i alla fall att förklaringarna låg i ett tidigare liv.

Någon större kritik mötte herr Weiss inte. Det fanns en skeptiker i studion, men han fick kalla handen av såväl programledare som publik. Några vidare argument hade han inte heller. Dock påpekade han att alla dessa beskrivningar lika gärna kan vara sprungna ur patienternas fantasi, något som mr Weiss medgav. En liten pojke i en beskrivning var fem år och hade aldrig lämnat Kansas, men pratade ändå flytande ryska. Det fnissades åt i studion, för sådana saker var ok som fantasier. Att hela reinkarnationsköret berodde på frigörande av mentala processer var det dock inte tal om, enligt Weiss.

Jag blev knappast övertygad av förklaringarna. Vad är det egentligen för skillnad på att förklara ”helbrägdagörandet” med reinkarnation, och att Påskharen lagt magiska ägg i hjärnan på patienterna? Möjligen är reinkarnation mer tilltalande, då det ingår i etablerade religioner. Men vem kan falsifiera något som till sin natur är byggt för att inte kunna kontrolleras? Utöver det retar jag mig på att alla förklaringar är så enkla, så tillrättalagda. Inga motsägelser eller andra märkligheter tycktes finnas i förklaringarna. Även om Weiss hade rätt borde det väl, rimligen, finnas komplicerade faktorer. Det gör det ju i ”vanlig” psykologi.

Något som stör mig är också att förklaringen alltid tycks ligga i tidigare liv. Hur välvilligt inställd jag än är mot Weiss kan jag inte gå med på det. Varför finns det inga förklaringar som ligger i nuvarande liv? Skulle sannerligen vilja testa regression, ur ett nyfiket skeptiskt perspektiv. Och filma alltihop. Kul om gubben har rätt, men jag betvivlar det mycket starkt.

En annan sak om reinkarnation: om den större delen av personligheten avgörs av generna (biologi alltså), och en rätt stor del av miljön, vad är det då som lever vidare i andra liv? Kroppen lämnas ju här, om man nu går med på denna dualism. Och vad är det som gör att den där andesaken som liknar en mental process förs vidare in i nya levande kroppar? Varför hamnar den inte i ett träd, eller en trottoar någonstans? Och vad händer om det blir slut på andesaker? Eller kroppar?

En sorts ”reinkarnation” kan jag gå med, och den är till och med tilltalande. När jag dör ruttnar min kropp och blir till slut en del av jorden. Som sedan ger näring åt nya växter, nytt liv. Till slut har de partiklar, som i någon mening kommer från mig, spridit sig över ett större område än min kropp en gång klarade. Av denna anledning är jag mer inne på att ruttna i en kista än att eldas upp.

Ja se det snöar

Vinter. Kyla. Is. Elände. Lik förbannat envisas jag med att bo kvar här i Sverige. Man kan ibland fråga sig varför. Till exempel just nu, när de första flingorna singlar ner utanför fönstret.

Tänk att bo i Thailand, eller på någon mysig ö utanför Afrikas kust. Lockande, men det är ändå något med snö, granskog och enslighet som fyller ett behov inom mig. Kylan får mig att känna mig levande. Kontrasten med den vedeldade spisen ger en känsla av tacksamhet varje gång jag går in från ett ruskväder.

Det är ändå rätt oslagbart att gå ensam i skogen en solig vinterdag. Knarr under skorna, och den frusna marken ger en speciell resonans (eller vad fan man ska kalla det). Den kombinationen väcker många frågor, speciellt de existentiella. Den där litenheten och obetydligheten i detta enorma universum – det är en skön känsla. Jag spelar inte så jävla stor roll egentligen. Skönt, man har inget att bevisa och kan njuta av livet.

Kanske var det vad de bekanta från England kände av när de var här förra vintern. De såg en tjusning i till och med rastandet av hund i kolmörker och iskyla. Men min känsla för vintern är ändå av ett mer nostalgiskt slag. Det är framförallt det kompakta mörkret som är så skönt att ha omkring sig. Inte minst för att stjärnorna syns så bra på natthimlen när det är riktigt kallt.

Det urtida behovet

Jag tänker vidare på det jag skrev om det tråkiga med en naturlig och begriplig värld. Och det jag varit inne på sedan bloggens födelse, om det här med att fly civilisationen. Är det inte ett och samma behov?

Jag har, utöver språkvetenskap, teoretisk filosofi och medie- och kommunikationsvetenskap, även läst kulturvetenskapliga ämnen. Mycket socialantropologiskt trök, men det fanns guldkorn. Bland annat en bok som tog upp synen på afrikanska länder som ”mänsklighetens barndom”.

Den som använder vår västerländska civilisation som måttstock för resten av världen kan ibland yttra sig om vissa afrikanska kulturer som primitiva. Hur man ställer sig till det är dock en annan fråga, liksom den verkliga betydelsen av begreppet ‘primitiv’. Det som intresserade mig var den västerländska avundsjukan på de fria afrikanerna, som kunde dansa omkring i höftskynken, pyssla med blodsriter och sexuella orgier utan pekpinnar. Märk väl att den här synen (förmodligen – men vad vet man!) inte är så vanlig längre. Detta handlade om kolonialtiden.

I vilket fall. Det behov som nämns existerar förmodligen. Tänk att få bete sig som fan utan att någon kommer dragande med sin moral. Att få supa, ligga med vem man vill och hur många man vill, och slåss med vem man vill. Kolla in valfri krog under valfri helg och se vad jag pratar om. Det är knappast tal om att någon blir helt förvrängd av alkoholen – nej, det är kontrollmekaniken som havererar och släpper ut de undertryckta behoven av att vara ett djur.

Det här med gudar, tomtar, troll och spöken är en del av samma sak. Tror jag. Om ovannämnda hedonistiska behov är rent fysiskt, så är sagobiten den mentala del som gör allt till en helhet. Och här pratar jag nu inte om hårt dömande gudar såsom Jahve, utan asagudar, ”onda” väsen som Kali, Satan och annat. De tillåter nämligen folk att vara sig själva med sina behov, samtidigt som de ändå uppfyller behovet av andlighet (som även rena naturupplevelser kan ge) och skänker mening (för den som tror på det).

Gemensamt för svineribehov och sagobehov är att båda ”tar” kontrollbehovet och ansvaret från människan. Kontroll och ansvar är två av många faktorer som står i motsatsförhållande till verklig frihet. För även en individualist som jag måste erkänna att det ibland är hämmande att man måste hålla reda på sig själv.

Kanske borde varje svensk ta en vecka ledigt per år och bo i en grotta, äta rått kött och dricka avkok på jästa växter. För att släppa på trycket och balansera sitt inre.

Dagens fråga

Hur skulle det vara att ge upp sitt nuvarande liv för ett som fåraherde på Irland, utan internet och allt vi är vana vid?

Frågan är om man skulle sakna det, eller vilja stanna kvar. Omöjligt att veta utan att testa det. Uppslag till en klockren tv-serie?

Minns ett program jag såg om en man som bodde själv i Alaska i några månader. Fascinerande. Ibland drömmer jag om en sån där flykt. Dock vetefan om jag skulle vilja göra det helt själv.

På tal om får: hur kommer det sig att kristna så obesvärat kan använda sig av får/fåraherde-symboliken? Tar ner sig själva fullständigt i relevans, till en flock puckon som lydigt följer en gubbe med käpp. Jag menar – det är ju orättvist mot fåren.

Alternativ på riktigt

Den som reagerar starkt mot mode och klär sig ”alternativt” bara för att vara tvärtom är lika mycket ett modeoffer som Blondinbella och gänget. De opererar efter samma axel, så att säga.

Jag tänker på det när jag ser ett gäng yngre människor med neonfärgade snören i håret, överdrivet mycket smink och diverse kedjor som hänger från byxorna. Byxor som säljs dyrt av olika ”underground”-kedjor, och har ett märke som har hög status i undergroundkretsar. Just det – ”ETT MÄRKE SOM HAR HÖG STATUS” – mode alltså.

Nu har jag absolut inget emot att folk har snören i håret med mera. Tvärtom uppskattar jag det mesta som är uppseendeväckande och irriterar folk. Hyckleri klarar jag dock inte av. Och det är precis vad det är när man klagar på alla puckade modeoffer, men samtidigt lägger ut lika mycket pengar själv på att vara ”alternativ”.

Den som reagerar på en trend är beroende av den, helt enkelt. Oavsett om du är kärringen mot strömmen eller gubben med strömmen är du fast. Den verkligt alternative skiter fullständigt i rådande trender och går runt i vad som känns bra, oavsett folks reaktioner.

Jag tänker på en gammal vän, som numera bor någonstans på en ö utanför Göteborg, bedrivandes byteshandel och ekologiskt jordbruk eller vad det var. Han gick runt i långrock och hatt i 50-talsstuk, blommiga skjortor med mera. Det kanske han gör än, vad vet jag.

Det lustiga var att han verkligen fick människor att vrida på huvudet, och till och med backa – på ett sätt som ingen grönhårig platåskolatexbyxa klarar. Det gick till och med rykten om att han hade ett gevär under rocken – något som var helt befängt och inte stämde för fem öre. Det skrattade han gott åt, när ryktena nådde honom.

Där kan man snacka alternativ.

Hopp

Dagen efter gnället om tristess är saker och ting roligare. Jag skissade lite på bokupplägget, och känner verkligen att jag har en bra story i skallen. Nu är jag mentalt gravid.

Boken blir det jag efterlyser i livet. En verklighetsflykt som inte snoppas av med förnuftiga argument och naturliga förklaringar. Det blir skissartade karaktärer med frihet för läsarens fantasi, gott om sagokänsla och filosofiska utsvävningar befriade från vetenskaplig vokabulär. Pekpinnar och moraliskt tjafs ska jag också hålla borta.

Blev uppringd av en kompis till Brave Dave, som jag pratat med förut angående idén om ekoby. En positiv överraskning. Det kändes som att det var en gammal kompis som ringde, helt naturligt trots att jag aldrig träffat karln förr. Den typen av kontakt lovar alltid gott. Vi ska träffas och diskutera möjligheter.

Att jag blivit pappa ger ju resultatet att diverse storslagna planer kommer av sig, tillfälligt. Som den där idén med ekobyn (som inte är någon Gröna Vågen del 3 med diverse medlemmar ur vänsterrörelsen – här handlar det om att leva ett bra liv och har inget med politisk aktivism att göra).

Alla diskussioner med Terra-mannen i kommentarsfältet har gett mig lite nytt att tänka på. Varför tycker jag det är tråkigt med ”naturliga” förklaringar? Tål att tänkas på. Tidigare var jag en sanningsjägare av rang, men har genomgått någon sorts metamorfos mot Edgar Allan Poe-hållet. Fast jag super inte. Så ofta. Nu jagar jag det destruktiva i människan, försöker locka ut det med en sockerbit.

Tristess

Det är dags för uppryckning. För tillfället är jag extremt uttråkad, och missnöjd med resultaten av det mesta jag åtar mig. Utöver det tycker jag mig inte få någon utmaning av det jag gör.

Inte ens blogginläggen är jag nöjd med. Förklarar dåligt, och när jag försöker undvika det blir inläggen till dåliga A-uppsatser istället. Plus att jag skriver om ämnen som egentligen tråkar ut mig.

Att ha tråkigt är förmodligen värre än att vara nedstämd. Tristess är det minst kreativa jag kan tänka mig. Dock leder tristess ofta till nedstämdhet, som i sig kan vara en kreativ språngbräda.

Jag behöver något nytt i mitt liv. Och framförallt behöver jag ta tag i sådant som ännu inte blivit av. Motionerandet har kommit i otakt på grund av förkylning, bokskrivandet har jag varit för lat för att fortsätta med, liksom musikskapandet.

Saknar åter den akademiska miljön. Där fanns det gott om sådant som var svårt att greppa, och jag fick den där härliga känslan av positiv underlägsenhet (för att det tog tid att begripa, helt enkelt). Hade möjligheten att fortsätta inom språkvetenskap/semantik (så småningom doktorera och forska), men då det krävde flytt till Göteborg var det inget alternativ. Blä för städer.

Jag behöver mystik

Diskussionen till inlägget om ateism får mig än en gång, smärtsamt, att inse: jag är så enormt uttråkad över att jag ännu inte hittat någon verklig mystik i världen. Hoppet finns kvar, men det är in i fantasin jag får fly för att undslippa tristessen.

Hela livet har jag sökt, hoppats, önskat och till och med bedragit mig själv. Men innerst inne kan jag inte förmå mig att köpa någon som helst av de konspiratorisk/mystiska påfunden om spöken, gudar, utomjordingar och fan och hans moster. Och tro mig, jag har försökt.

Som bäst finns det oförklarade ”mysterier”, som handlar om fysiska fenomen. Vägar som får vagnar att se ut som att de rullar åt fel håll, med mera. Men det är så urbota trist, för att det finns ingen tanke bakom – bara tråkiga krafter. Jag söker en ande av något slag. Hoppas att finna, och därmed är jag inte opartisk i sökandet. Men lik förbannat – även om jag skulle föra en konversation med ett ”spöke”, och på alla sätt få bevis – så skulle tvivlaren i mig tycka att det var inbillning ändå.

En liten räddning är därför alla tankeriktningar som går ut på att förklara att människan inte kan veta något, att allt är osäkert och så vidare. Dessa tillåter nämligen lite mystik, och ger därför hopp om att saker och ting är mer än vad de ser ut att vara. Av den anledningen anammar jag dem, plus att jag gillar en del av dem som förklaringar.

Människan är å andra sidan intressant, själva den mänskliga naturen. Just för att den är inkonsekven och obegriplig. Men det är ändå på en sån ”vardagsnivå” (i brist på bättre ord). Om det ändå uppenbarade sig en gudomlig och oförklarlig komponent så skulle jag vara på direkt. Sökandet är det väsentliga, ända fram tills jag jagat ikapp och kritiserat sönder alltihop samt förkastat det.

Livet och världen ska vara obegriplig och gärna skrämmande, med många okända dimensioner. Det är nog så jag vill ha det. Som en Lovecraft-berättelse. Leve det oförklarliga. Å andra sidan: kanske finns det, inom av mig outforskade områden, hopp om att den tråkiga big bang-teorin egentligen är åt fanders.

Varför ateism?

Lika lite som jag förstår mig på religiösa förstår jag mig på ateister. Hur kan någon vara så säker på någonting?

Jag blir alltid förbluffad över människor som är säkra på sin sak. Åtminstone när det gäller så pass stora saker som hur världen blev till och hur den fungerar. Ja, och om det är den enda världen.

Vetenskapen jobbar efter big bang-teorin, och alla slutsatser som dras är på ett sätt resultat som kräver att teorin är riktig. Big bang-teorin är onekligen en rimlig förklaringsmodell, något som är tillräckligt för att många ska utropa sig själva till ateister.

För att vara ateist krävs dock att några villkor är uppfyllda. Det viktigaste, enligt mig, är tron på att människan faktiskt kan förstå och förklara universum med mera. Att det inte finns dimensioner som inte kan uppfattas. Den tron har inte jag. Människan är, enligt mig, mycket duktig på det här med överskattning av den egna rasen.

Jag skulle aldrig kunna vara ateist, lika lite som jag skulle kunna bli religiös. Anledningen är att det aldrig någonsin kan ges nog med bevis för att övertyga mig. Oavsett hur vettigt en fysiker lägger ut om lagar med mera, finns det fortfarande en möjlighet att en okänd organism får allting att verka som om det är lagbundet, när det i själva verket rör sig om en avancerad form av marionettspel. Nu tror jag inte det, men det för helt klart in en osäkerhetsfaktor i sammanhanget.

Det tycks så märkligt att bara, helt utan att veta vad som händer i framtiden i form av upptäckter, bara stänga av alla möjligheter. ”Jag vet att det inte finns några gudar”. Jaha, och hur ska kunskap förstås i det sammanhanget? Bara för att big bang verkar rimligt följer inte att det inte finns några gudar.

Men skit i bevisföring och argumentation. Det är inte det som är det inressenta. Det går varken att bevisa eller motbevisa en guds existens (även om det teoretiskt sett är enklare att bevisa). Vilket leder till slutsatsen: liksom den religiöse måste ateisten faktiskt sticka ut foten och tro. I blindo.

Jag nöjer mig med ett: ingen aning, men jag är öppen för möjligheter. Agnostiker kallas det visst.