Jordens undergång

Natten som var drömde jag, för andra gången i mitt liv, om vår planets undergång. Det obehagligaste var alla människor som hamstrat knark, för att garantera frånvaro vid dödsögonblicket.

Utöver tomt väderprat är andra människors redogörelse för drömmar bland det mest ointressanta som finns att lyssna på. Likväl sitter jag här, i färd med att redogöra för min egen. Men är det en egocentral så är det.

Vi var alla medvetna om den annalkande undergången. Allt var som nu, förutom att alla växter och liknande var dött. Det fanns alltså kvar, men växte inte mer. De ängar korna hade betat av skulle aldrig mer växa upp.

Jag satt på en smältande balkong, och förstod att det närmade sig. Såg en orangeröd glöd i fjärran, samtidigt som det var förbannat kallt. Ja, det låter ju ologiskt med tanke på den smältande balkongen, men så är det ju drömmens värld det handlar om.

Jag träffade bedrövade människor, nära bekanta, som hade stashat på sig kilovis med kokain och andra droger. De ville till varje pris slippa det lidande det, eventuellt, skulle innebära när planeten brann upp. Själv gick jag, rätt obekymrat, omkring – inställd på att ”möta undergången med mod”. Inga painkillers alltså. Ägnade den mesta tiden åt att ha sex.

Det som gjorde drömmen hyfsat obehaglig var det där med knarket, men också att jag tänkte rationella tankar mitt i alltihop. ”Varför ska jag må sämre nu än om jag har döden att vänta om 50 år? Ögonblicket NU förändras ju inte av att framtiden är kortare. Och hur det än är kommer jag ändå att dö, så det är lika bra att njuta av det jag faktiskt har”. Extra obehagsfaktor: jag drömde i drömmen, vilket innebar att jag faktiskt vaknade upp och insåg: ”Det är ingen dröm!”.

Min förra domedagsdröm var lite vagare, och drömdes för fem år sedan eller liknande. Då hade en liten grupp överlevare samlats kring en brasa för att möta slutet tillsammans. Det var iskallt och jorden frös från alla håll. Det var bara vår lilla plätt kvar.

Två drömmar om domedagen. Ska det bli tredje gången gillt?

Annonser

2 reaktioner på ”Jordens undergång

  1. Usch, säg inte så! Men visst kan drömmar vara knepiga. Ibland så verkliga att man verkligen inte har någon aning om det är verklighet eller inte – i alla fall de första millisekunderna efter att man har vaknat.

  2. Intressant med undergångsdrömmar.Hade några själv för ett tag sen.I en av dem höll jorden på att gå sönder och folk försökte fly i rymdfarkoster och dyl.Jag själv hann inte fly utan allt sprängdes.Jag kände känslan av att gå sönder i små,små partiklar och det var en underbar känsla av frihet.Alldeles innan kommer jag ihåg känslan av total panik och kaos och sen blev det bara lugnt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s