Jag behöver mystik

Diskussionen till inlägget om ateism får mig än en gång, smärtsamt, att inse: jag är så enormt uttråkad över att jag ännu inte hittat någon verklig mystik i världen. Hoppet finns kvar, men det är in i fantasin jag får fly för att undslippa tristessen.

Hela livet har jag sökt, hoppats, önskat och till och med bedragit mig själv. Men innerst inne kan jag inte förmå mig att köpa någon som helst av de konspiratorisk/mystiska påfunden om spöken, gudar, utomjordingar och fan och hans moster. Och tro mig, jag har försökt.

Som bäst finns det oförklarade ”mysterier”, som handlar om fysiska fenomen. Vägar som får vagnar att se ut som att de rullar åt fel håll, med mera. Men det är så urbota trist, för att det finns ingen tanke bakom – bara tråkiga krafter. Jag söker en ande av något slag. Hoppas att finna, och därmed är jag inte opartisk i sökandet. Men lik förbannat – även om jag skulle föra en konversation med ett ”spöke”, och på alla sätt få bevis – så skulle tvivlaren i mig tycka att det var inbillning ändå.

En liten räddning är därför alla tankeriktningar som går ut på att förklara att människan inte kan veta något, att allt är osäkert och så vidare. Dessa tillåter nämligen lite mystik, och ger därför hopp om att saker och ting är mer än vad de ser ut att vara. Av den anledningen anammar jag dem, plus att jag gillar en del av dem som förklaringar.

Människan är å andra sidan intressant, själva den mänskliga naturen. Just för att den är inkonsekven och obegriplig. Men det är ändå på en sån ”vardagsnivå” (i brist på bättre ord). Om det ändå uppenbarade sig en gudomlig och oförklarlig komponent så skulle jag vara på direkt. Sökandet är det väsentliga, ända fram tills jag jagat ikapp och kritiserat sönder alltihop samt förkastat det.

Livet och världen ska vara obegriplig och gärna skrämmande, med många okända dimensioner. Det är nog så jag vill ha det. Som en Lovecraft-berättelse. Leve det oförklarliga. Å andra sidan: kanske finns det, inom av mig outforskade områden, hopp om att den tråkiga big bang-teorin egentligen är åt fanders.

Annonser

8 reaktioner på ”Jag behöver mystik

  1. Jag ser här ett problem.. Om du finner ett mysterium i Lovecraftstil, så kommer du att tvingas finna reda på sanningen eftersom du är obotligt nyfiken också. Sedan står du där med Cthulhu förklarad. Är det sålunda inte ett evigt lidande – i en bred mening – som du utsätter dig för?

  2. <<< Är det sålunda inte ett evigt lidande – i en bred mening – som du utsätter dig för?Svar: Ja, dessvärre. Men samtidigt är jag något av en masochist. Så det går an oftast. För övrigt beskriver du essensen av mitt dilemma väldigt väl.

  3. Jag kan för mitt liv inte identifiera mig med dig här nu. Hur kan någon tycka att naturens alla mysterier (jo det dräller av saker vi inte har en aning om) är trista, bara för att de ev kan ha en naturlig förklaring? Vad i dem gör dem mer spännande bara för att förklaringen är onaturlig?Varför är Big Bang tristare än en skapande gud? Big Bang är ju en helt otroligt mystisk process som involverar massor av frågetecken. Inget blir mer kryddigt av att en Gud sätts som förklaring någonstans – utan snarare ser jag det precis tvärtom. Ju mer övernaturliga saker man stoppar in i mysterier – desto mer enkla trista svar har man skapat sig. Gud är en bekväm ”första orsak” till något. Betydligt mindre mystisk än tex en total frånvaro av existens, som sedan blir en existens.Mörk materia. Hypernovor. Nakna svarta hål, The Great Attractor. The great void. Livets första uppkomst.Vårt kosmos är fyllt till bredden med otroligt märkliga saker som bara tenderar att bli mer och mer svåra att greppa ju mer vi lär oss om dem. Helt utan banala gudar/demoner/andar som helt tar död på mystiken eftersom de är absoluta förklaringar som inte behöver fler förklaringar.Och om det är den känslomässiga aspekten helt du talar om så kan jag för min egen del säga att tanken på ett 13 miljarder år gammalt och obegripligt stort universum ger mig mer välbehagstankar än någon mytologisk berättelse som helst där allt serveras med svar och banala fantasier.Ju mer jag lär mig om universum rent naturligt, desto mer intressant rent emotionellt finner jag det – absolut inte tvärtom.

  4. Du skulle behöva möta lite fler passionerade naturvetare som brinner för sina ämnen. Allt annat än tristess sammanfattar sådana upplevelser.Efter dryga 10 års studier inom humaniora och samhälle är det oerhört uppfriskande med alla emotionella Wow-upplevelser man får här inom naturvetenskapen just eftersom här är väldigt många mysterier.

  5. Det här är en mycket svår fråga för mig. Men jag ska göra ett försök att besvara den.Jag har möjligen en skev uppfattning om naturvetenskap. Kanske har jag inte stött på rätt personer, som du säger.Det som skrämmer bort mig är nog snarare försöken till förklaringar än ämnet själv. Bermudatriangeln, svarta hål, djuphavsdjur, insekter och liknande är intressanta. Ända tills de ska schemaläggas, sorteras, namnges, sättas in i sammanhang och analyseras enligt vetenskapliga modeller med mera. Människans vilja att sortera stör mig, rent emotionellt.Att jag finner tanken på ”medvetet skapande” mer kittlande än big bang beror nog helt enkelt på att jag gillar sagor.Det här är sådant jag frågar mig själv också, så svaren ovan är inget jag är helt säker på.I vilket fall är min nyfikenhet och mitt behov av illusioner i motsatsförhållande, något som försvårar alltihop.

  6. Oj herrejävlar så olika vi är här. Jag har en enorm drivkraft i att vilja förstå saker och avskyr verkligen alla former av finita dogmer eller svar vilket är det man får när man antingen skiter i att ta reda på hur något fungerar, eller nöjer sig med en påhittad förklaring. Är det något som är ett mysterium så är det ett svar jag vill ha och absolut inte motsatsen. Det blir heller aldrig trist, eftersom varje nytt naturligt svar oundvikligen skapar nya kunskaper, som skapar nya frågor.Det finns inget som blir tråkigare för mig än bekväma svar – och är det något som är ett bekvämt svar är de det ”övernaturliga” eftersom då sätter man punkt för alla andra frågor. Sätter man ”gud” som förklaring bakom något, tja, då behöver man ju inte fortsätta ställa frågor. Det finns ju ingen som helst anledning att undra över något om man har en färdig påhittad förklaring för saker och ting.Jag skulle gå under av mental tristess i ett sånt samhälle. Att aldrig få tänka, att aldrig få fundera, att aldrig få möta nya kunskaper – utan allt blir förr eller senare vardagsmat.

  7. Det har liksom ingen betydelse ifall man lindar in förklaringen i mytologi. Allt som har finita svar är skittråkigt. Jag bävar för den dagen vetenskapen har svar på allt – eftersom det är frågandet inom vetenskapen som är det givande. Men som tur är ligger väl den dagen en miljard år in i framtiden – om vi ens någonsin når den.

  8. Nu framstår det ju som att jag tycker om bekväma svar, och så är det inte heller. Hur ska jag förklara…Jag ogillar tendensen att sortera och märka upp, ge saker samlingsnamn och så vidare. För mig är DET att förenkla. Och här är det just förenklingen som stör mig, att se saker i svart och vitt (och eventuellt grått).När det gäller de större frågorna är jag en nyfiken och frågvis typ, precis som du. Och tycker också att frågeställningarna är intressantare än svaren.Men, och här ligger ju skillnaden, finner jag inte en ”naturlig” förklaring spännande eftersom den saknar medveten tanke/syfte. Den rullar bara på som en kedja av händelser som inte är det minsta ologiska och obegripliga. Möjligen beroende av kaos, men det är ändå ”död materia”. Av precis den här anledningen blir inte heller frågeställningarna så intressanta.Så det jag dras till i mytologi och sådant är inte förenklingen, utan att det faktiskt finns ett syfte, en tanke bakom allt. Om det är begripligt.Ur ett existentiellt perspektiv lockar ju gudar och annat, eftersom sådana förklaringar ger mer hopp om att jag som person faktiskt är mer betydelsefull än en grankotte, exempelvis.Jag är inte det minsta troende eller religiös, dock. Det här är bara romantik och verklighetsflykt.I vilket fall har du i alla fall fått mig att fundera över om jag kan finna trevliga mysterier utan fantasin. Läser om din passion för geologi och minns mina drömmar om att bli arkeolog som liten (INTE pga Indiana Jones – utan för mitt brinnande intresse för dinosaurier).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s