The Dark Knight

Så har jag då äntligen sett den: The Dark Knight – senaste Batman-filmen. Ogillar du spoilers är det ingen idé att läsa vidare.

Det som intresserade mig mest var de många perspektiven på godhet vs ondska. (och motsatser generellt) Gillade yin yang-tänket kring Batman och Jokern, och såg vacker konst i den ädle hjältens förfall. Och med hjälten menar jag givetvis inte Batman.

Det sociala experimentet med färjorna var genialiskt, lockande och skrämmande. Och även hoppingivande. Att vår civilisation överlevt så pass länge som den gjort är ju faktiskt ett tecken på att det finns något gott i människan. Fick ett sånt där sentimalpositivt sting inombords, när den morddömde kastade bort detonatorn. Den ljusa människosynen passade dock inte in riktigt i filmen, som om någon hade tvingat manusförfattaren: ”Ta för fan med lite hopp mitt i allt elände, annars lägger vi ner filmen!”.

Det fanns sådant som berörde mig på djupet, som få filmer kan: jag kände igen mig obehagligt mycket i Jokerns tänkande (om än inte i hans handlingar). Den becksvarta misantropin, att alla innerst inne är som Jokern. Ja, guilty as charged får jag erkänna. Jag ger mig alltför ofta fan på att mänskligheten är genomrutten och egoistisk, och ser därför inget annat. Skygglappar som döljer det positiva. Inte alltid, men jag behöver vara medveten för att inte förfalla i det tankefelet.

På tal om misantropi: jag uttolkade inget slutgiltigt positivt budskap ur filmen som helhet. Kontentan är helt enkelt ”Människan är inte helt körd, men alldeles för dum för att klara sig utan någon sorts överförmyndare”. Och då pratar jag inte om Batman, utan faktumet att hjältens förfall måste döljas. Sanningen är inte lika viktig som självbedrägeriet när det gäller att få samhället att fungera.

Filmen får 4,5 av 5 i betyg av mig. Saknade en överraskningsfaktor. Klart sevärd och bland det bästa jag sett på två år dock.

Annonser

Språkliga illusioner

Språkets uppbyggnad lurar oss in i många tankefällor. En vanlig variant är hur engångshändelser fås att framstå som permanenta tillstånd.

Ok, det där lät hyfsat obegripligt. Jag ska ta ett exempel: när det pratas om en avliden människa brukar det ofta sägas ”Han är död”. Att vara död låter som en pågående process, liksom det är att vara levande.

Döden är, även om det är vanskligt att försöka peka ut ett exakt ögonblick, något som händer en enda gång. Som att tappa en sked på golvet. Döden är inte någon motsats till livet. Döden är en slutpunkt, och kan snarare räknas in i själva levnadsprocessen.

Vad är motsatsen till liv? Sterilitet. Brist på levande organismer. Att döden formuleras som en motsats är förmodligen för att den mänskliga hjärnan gillar att se saker och ting dualistiskt – att allt har en motsats. Språket är dessutom så till sin natur, att många ting definieras enklare genom att peka ut allt de inte är. Mörker är brist på ljus, exempelvis.

Det skulle inte vara korrekt att säga ”jag är död” ens om någon form av efterliv existerar. ”Jag har dött” är ok, men det nuvarande tillståndet skulle då inte kunna vara en permanent version av en engångshändelse (såvida det inte var en loop).

Det här med efterliv får mig att tänka på vad Sartre sa om ångest: människor är tvungna att ha fasta punkter i livet (som ett yrke att identifiera sig med). Att allt är i ständig förändring är det mest skrämmande som finns, och måste intellektualiseras bort (eller supas/knarkas). Utifrån det perspektivet verkar det väldigt vettigt att ett behov för religion uppstår. En mental snuttefilt, helt enkelt.

Känslans kraft

De emotionella krafterna är förvånansvärt starka. Beroende på humör varierar min syn på världen, mitt sätt att tänka och mitt sätt att agera. Det skrämmande är att jag, mitt i känslostormen, inte kan tänka mig något annat sätt att vara.

Det är som olika personligheter. På bra humör kan jag inte förstå hur jag någonsin kan ha en negativ inställning, medan jag i deppmörkret eller irritationsglöden inte alls förstår hur jag någonsin kan tänka positivt.

Det gäller att påminna sig själv om att stilla sinnet och nå en neutral platå innan handling. Den som är i känslomässig obalans får ofta ångra sig senare.

Dock: den som är medveten om allt detta har en klar fördel. Dessutom är det skönt att släppa loss känslotrycket ibland, under medvetna former.

Vad förlorar världen på mänsklighetens utrotning?

Ifrågasättandet av det etablerade är som ett andetag frisk luft. Det leder ofta till en ökad medvetenhet och utveckling av personen. En sådan nyttig fråga är: varför ska vi rädda miljön, ja världen?

Vi bor på jorden. Om vi räddar växter och djur medverkar vi indirekt till att förlänga vår vistelse, som ras, på planeten. Men finns det något annat skäl att rädda världen än för vår egen skull? Om inte: är vi då artegoister?

Det finns ett annat, liknande, perspektiv. Då handlar det om att se till så att djurarter inte utrotas. Varför? För människans skull. För att det anses vara ett egenvärde i att vi har möjligheten att se levande exemplar av djuren.

Finns det någon som räddar djur för djurens egen skull? Greenpeace? Veganer? Eller handlar det om aktiviteter för aktiviteternas skull? För att bråka med ”etablissemanget”? Och hur är det med växterna? De anses ju vara döda (men ändå levande – ni fattar). Så där finns det ju ingen tacksamhet att vänta.

Och den viktigaste frågan av alla: finns det någon som bryr sig om ifall människan lever eller dör, förutom människorna själva? Finns det något värde i att den mänskliga rasen lever vidare? Vad bidrar vi med förutom sådant som gagnar oss själva?

”Jo”, säger den som vill undvika frågan. ”Det beror ju på referenten”. ”Ur vems perspektiv värderar vi människan?”. Till den som är inne på det spåret svarar jag: jag är inte ute efter något svar. Jag vill ifrågasätta, helt enkelt.

Ifrågasättandet avslöjar mycket som tagits för givet, på felaktiga grunder. Bland annat att människan är störst bäst och vackrast, bedömt efter dess förmåga att bygga civilisationer och kommunicera. De sakerna är bra ur ett mänskligt perspektiv (jäv, alltså). Men ur ett annat perspektiv smäller det högre med att göra minimal åverkan på andra arters miljö, och att kommunicera tillfredställande utan att ens behöva tala.

Om att missförstå vetenskapens syfte

När vår nuvarande tidräkning infördes blev det ett ”glapp” på en timme. Något som ledde till uppror, då folk – på allvar – trodde att de blivit bestulna på en timme av sina liv.

Exemplet visar hur de som inte är insatta i vetenskap ibland tolkar den: nämligen som ett maktmedel, en sätt att se på världen som tvingas på alla andra. Något som är fullständigt åt fanders. Det handlar om olika förklaringsmodeller, varken mer eller mindre. Där syns den tydliga skillnaden jämfört med religion, som vill ha monopol på världs- och livsuppfattning.

Det finns religiösa människor som är helt ok med att alla inte är inne på deras linje, och dessa människor kommer jag ofta bra överens med. Trots att jag är oförmögen att tro på något alls, så förstår jag dem. Och avundas en aning. Vad har jag missat? Finns det ett sätt att vara religiös på som inte kräver blind tro (att stiga ut i tomma intet och hoppas på fotfäste).

Men vetenskap var det. Jag såg det ofta när jag studerade, speciellt i de grundläggande kurserna: deltagare som tog en viss vetenskaplig position som någons personliga åsikt. När han eller hon bara redogjorde för ett visst sätt att se på saken. Det handlade aldrig om ”så här är det, och så ska ni också se på det!”. Följden var ofta att deltagarna, när de skulle försvara uppsatser, tog kritik mot sina alster som personangrepp.

Skall tilläggas att den här synen på vetenskap är min personliga. Visst finns det fundamentalister inom vetenskapen också. Vissa, som ägnat hela livet åt en inriktning och sedan ser den förkastas för nyare rön, kan bete sig dogmatiskt och drar på sig skygglappar samt hörselskydd.

Ilska

I dag har jag varit arg. Destruktivt könsordsvrålande arg. Anledningen: ett borttappat kuvert med viktiga jobbgrejer.

Kom hem i dag efter att ha tillbringat helgen hos svärföräldrarna. Under färden sket och spydde en av katterna i buren, vilket föranledde en icke så ljuv odör i hela bilen. Men jag höll det positiva tänkandet uppe. ”Jaha, nu är katten i alla fall inte nödig längre – och kommer inte att skita mer”. Det gjorde hon inte heller.

Väl hemma kom jag, sent omsider, igång med jobbet. Eller. Nej. Kuvertet med alla bilder som ska scannas var puts borta. Sökte igenom hela huset flera gånger, men nowhere to be seen. Började bli riktigt irriterad. Något som rent fysiskt känns som en sammandragning i bukspottkörteln (fråga mig inte varför).

Det blev inte bättre när jag tänkte på att deadline för den produktion som bilderna ingår i är rätt så jävla tajt. Stångade huvudet i väggen, slog dörrar och svor åt katterna.

Fittkukshelvete, horkuk, satans jävla kuk och andra kreativa språkkonstruktioner spred en hemtrevlig klang i vår boning. Jag kände en vanmakt, och en skam. Som om möblerna hånskrattade åt mig. ”Din jävla klant!”. Letade i flera timmar och hann nå ångeststadiet. Började tro att det var dags för hjärtinfarkt, stroke eller liknande.

Efter noggrannt sökande fann så till slut min djupt vördade kvinna, sambo och livskamrat det förbannade kuvertet. Det låg i en påse med saker som jag öst ihop för att hon ska ta itu med. Typ erbjudanden från diverse klädkataloger och liknande.

Så nu sitter jag här och scannar i godan ro, med ett glas halväckligt rödvin.

Dags för nästa steg

Jag börjar känna att det som är mina styrkor ändå inte är starkt nog. Funderar på om jag ska förbättra dessa sidor, eller om det är dags för något nytt.

Är jag inte bäst i världen är jag inte bra nog. Så tänker jag om det mesta, vilket är både en fördel och en nackdel. Jag presterar alltid extremt bra, samtidigt som jag aldrig kan njuta av det jag gjort. Just nu känns det som att jag är något av en medelmåtta, samtidigt som den inneboende kreativiteten svämmar över.

Vässa eller bredda, det är frågan.

Jag bröt mig loss från ett bra och utvecklande jobb som tidningsskribent. Jag trivdes, men kände att jag ofta kunde göra jobben i sömnen. Ingen utmaning. Startade eget och fick den där friheten jag drömt om. Men jag får inte riktigt utlopp för det jag verkligen kan: researcha, bearbeta, tänka, skriva.

Den här gången sitter jag med trumf på hand. Jag kan nämligen styra åt det håll jag vill, utan att byta jobb. Mindre ”hjärndött” görande, och mer tänkande (sådär så man blir alldeles slut i skallen efteråt – som jag vill ha det). Jo, det är tydligt att jag saknar utbildningstiden med sin högre intellektuella nivå (där pratades det tankar snarare än händelser).

Steg två har mer med fritiden att göra (om man nu ska skilja det från jobb). Prio ett är bebis och sambo, men det är mer som måste klaffa. De där joggingturerna behöver bli fler, inte bara en gång i veckan. Musikskapandet ska tas upp igen (hänger på att grafikkortet i musikdatorn låter illa – faktiskt). Författandet av boken ska jobbas på mer regelbundet. Utöver det ska vi försöka hitta ett hus att köpa, istället för att hyra.

Sen vill jag ha en stor dos ingenting i mitt liv också. Timslånga promenader helt ensam längs ödsliga vägar och stigar. Jag behöver det för att inte förfalla i destruktivitet.

Åter i stillheten


Jag har återvänt från Berlin. En trevlig stad, för att vara stad alltså. Skönt att åter få sinnesro och eftertanke.

Återigen har jag insett: fokus är betydligt större på handlingar än tankar. När människor träffas och pratar är det oftast om vad de gjort, vad någon annan gjort, eller vad de ska göra. För mig är det ofta rätt ointressant.

Jag diskuterar gärna personligheter, tankar, olika perspektiv. Betraktar och analyserar. Lyssnar, mest av allt. Även händelser kan vara intressanta, om det även ges en tolkning. Vilket det sällan gör.

Varför är inte människor mer intresserade av sig själva? Sina tankar och sätt att se på världen.

På bilden syns en bit Berlinsk byggnad av estetiskt tilltalande slag. Bilden gör den knappast rättvisa.

Folkhav

Jag är på Popkomm i Berlin, en stor mässa för musikbranschen. Ska
skaffa lite kontakter åt företaget.
Mycket folk överallt. Inte direkt en idealtillvaro för mig. Saknar
sambo och bebis.
Inser att jag valt rätt, än en gång. Jag är en glesbygdsmänniska.
Och förblir en sådan.