Vägskäl

Jag står vid ett vägskäl i livet. Känner för att bredda min personlighet, välja en väg jag inte tagit förut. Men vad ska jag välja?

Jag hörde talas om att en vandrare från Frankrike synts här i krokarna, på väg mot fjällregionen. Jag var just i tankar om vilken väg jag ska ta vidare i livet. Blev en aning avundsjuk på den där vandraren, utan att veta något mer om honom.

Jag är en vandrare jag med, med skillnaden att jag stått still länge. När jag väl börjar röra på mig igen kommer det att vara åt ett oprövat håll, vad det nu kan innebära för en person som jag. Är ju knappast en praktiker, så frågan är om jag ska väga in något alternativ av det slaget.

Valet står i mångt och mycket mellan konstnärligt, socialt och praktiskt. Teoretiskt är inget som lockar längre. Inte just nu i alla fall – har ägnat för mycket av mitt liv åt grubblande.

Annonser

Värdet av fysisk kontakt

Det blir allt påtagligare att jag behöver en intellektuell vän i verkliga livet. Någon att diskutera ”svårare ämnen” över en fika med. Någon som bor inom en mils avstånd.

När mina jämnåriga nöjde sig med att prata om mopeder och helgens fest, var jag alltid otillfredställd. Sedan kom gymnasiet och jag träffade några likasinnade. Tiden därefter gick återigen i ”handlingarnas” tecken, för att under högskoletiden åter avlösas av mer spännande tankar.

Nu sitter jag här på landsbygden i ett litet hus, fri från slamrande lägenhetsdörrar och partymänniskors skrålande utanför på lördagskvällar. Inte helt nöjd, utan faktiskt en aning ensam. Jag över- eller underskattade min folkskygghet, beroende på hur man ser på saken. Kanske är jag inte folkskygg alls, utan bara noggrann med vem jag umgås med.

Människor som jag brukar ha en större del av bekantskapskrets och intressen online. Frågan är om ni andra är helt nöjda med det. Själv saknar jag att kunna ta en fika och laborera med någon filosofisk fråga eller någon teori, bara för laborerandets skull. Eller dricka lite öl eller vin, släppa på seriositeten och bara låta kreativiten flöda. För det är något visst med kreativa människor som även är intellektuellt lagda. Alla kreativa människor är intressanta, men de ”smartare” (i brist på bättre ord) är intressantare.

Som stadsbo hade jag ett par personer som utgjorde bra umgänge, men då vantrivdes jag med stadslivet. Och i en valsituation väljer jag bra boende framför bra umgänge.

Ny blogg

Då så, har jag en ny blogg. Har haft ett överflöd av tankar alltsedan jag lade ner denna. Så illa tvungen, alltså.

Det är lite som ett nytt förhållande, faktiskt. Är den snygg? Tycker jag om den? Vet jag åt vilket håll jag ska låta den utvecklas? Vet inte.

När jag slutade snusa fick jag en sorts tomhet inombords. Att sluta blogga är ungefär tvärtom, förutom att abstinensen sitter där den sitter.

Välkommen in på http://skogsistera.blogspot.com
Ja, det blev Blogger igen. Insåg efter en del pill att jag inte vill hålla på med pill. Utseendet lär förändras med tiden, och olika knappar och gadgets tillkomma. Men jag tar det lugnt med den biten.

Därmed är denna bloggs saga all. Med i graven följer namnet Daneol. Nu kallar jag mig Dan istället, som är mitt förnamn.

Ouppfostrad

Frihet i tanken och brist på uppfostran går ofta hand i hand. Men ibland kan uppfostran vara godartad, och då är det viktigt att komma ihåg: var respektlös.

Den som valt en utstakad bana och därefter byggt upp en trygghet – något att förlora – för att sedan förkasta alltsammans är värd all beundran. Ett tv-program om Charles Darwin påminde mig om detta.

Ett så lättillgängligt program, och ändå så intressant. Evolution som existentiell karta. Följ den och du kan förstå dig själv bättre.

Att vara du

Oberoende av din omvärld och din livsåskådning finns den där. Den alldeles unika känslan av att vara du.

Kanske känns det exakt likadant att vara du, som det gör att vara jag. Vem kan någonsin mäta? Två subjektiva upplevelser. Rentav villfarelser? Kanske är medvetandet bara något som reagerar på vad kroppen redan gjort. Men även lögnen har någon form av existens.

Oavsett vad. Känn känslan. Bara du och dig själv, tillsammans. Känslan av att vara du är den viktigaste i universum. Den är källan till all dödsångest. Den övertygar om att just du är speciell, annorlunda, unik och avgörande. Kanske är det inte så. Njut av känslan medan den varar.

För just dig är det viktigast. Att vara du.

Daneol Egocentral läggs ner

Denna blogg kommer att läggas ner. Tack för den här tiden, ni som följt den och kommenterat.

Den har levt länge för att vara en blogg. I över tre år faktiskt. Men nu känner jag att det är dags att avsluta ett kapitel i mitt liv (jo, det låter pretentiöst – men faktum är att en blogg faktiskt är en rätt stor och personlig grej).

Först och främst mår jag alltid bra av en förändring då och då. Att köra i samma hjulspår för länge blir jävligt tråkigt. Vad det än gäller. Förändring för förändringens skull alltså. För att bli fri från ”reglerna”, även om jag satt dem själv.

För det andra hade jag mer eller mindre skrivit klart i den här bloggen. Började gå på tomgång, och även bli allt gnälligare, mer dömande och benägen att tala om hur folk ska tycka och tänka. Det är inga bra egenskaper, och så vill jag inte vara.

Har planer på att starta två nya bloggar, faktiskt. Den ena kommer att behandla existentiella frågor, medan den andra blir en guide till destruktiv konst. Ska försöka undvika vetenskapsteori, samhällsfrågor och sådant denna gång (det kommer så klart att korsa den existentiella vägen ibland – men inget utredande av definitioner etc).

Befogad fråga:
– Men, Daneol, varför gör du inte bara om denna blogg? Du har ju 15-30 personer som följer bloggen dagligen.

Svar:
För att jag vill ha en nystart, samtidigt som denna gamla ska få vara kvar som den är. Jag återkommer då och då till mina gamla inlägg (och kommentarerna).

Vi ses!

PS. Har förresten en fråga: borde jag skippa Blogger och köra Blogsome, WordPress eller liknande istället? Vad har ni för erfarenheter? Jag är inte typen som gillar att pilla alltför mycket med koden, men vill samtidigt ha en snygg och lättläst/lättöverskådlig blogg.

Mac är bäst

Jag är så illa tvungen att lovsjunga Apple en aning. En ärrad PC-veteran har sett ljuset. Tacka värdelösa Windows Vista för det.

Jag körde länge både PC och Mac. PC privat och Mac för jobb. Men när Vista dök upp ryggade jag tillbaka och fördjupade mig i Mac-världen. Här är vad jag fann:

Först och främst: Mac startar ljusår snabbare än PC och behöver inte ha en massa dryga antivirus/brandväggs/anti-spyware-applikationer igång. Man får dessutom en personligare känsla för Macen än för PC:n. Du kan själv välja vad som ska vara i startmenyn, låta datorn byta bakgrund varje kvart och allt möjligt ”onödigt”.

Sen var det programvaran. De skriv-, grafik-, ljud-, musik- och webbprogram som medföljer är betydligt smidigare och bättre än motsvarigheterna till PC. De följer som sagt med, så du behöver inte ladda ner nån virusspäckad skit från nätet. Jag testade nyss ett verktyg för tillverkning av webbsidor, och det var makalöst hur enkelt allt var. Dra och släpp, that’s it.

En stor bonus för mig, som iPhone-ägare, är förstås att datorn och telefonen är gjorda för varandra. De synkas smidigt med kalendrar, foton och allt vad det heter. Här är iTunes Store en stor fördel. För 9 kronor styck köper jag låtar, och albumen ligger normalt på mellan 60 och 90 kronor. Provlyssning är gratis. Det finns filmer också, e-böcker, podcasts och diverse krafs. Utbudet är imponerande – här finns otroligt obskyra grejer, som jag inte ens hittat för ”fulnedladdning” på nätet.

Nackdelen med Mac är att alla spel inte finns. Men då är det bara att installera en emulator, och vips är det fixat. Ej testat dock, så jag ska inte uttala mig med någon värdering. Spelar mest Mario Kart på Wii ändå. Men turligt nog kommer Diablo III till Mac, så då var den saken klar.

Sen finns det Linux, Ubuntu och allt det där. Fast det verkar man behöva vara hacker för att få ordning på, och det är inte jag. Min användarfilosofi ”Skiten ska funka och få ingrepp ska krävas av mig” funkar inte så bra. Hade jag varit av den typen som tycker det är roligt med programmeringsexperiment hade jag kanske valt annorlunda.

Sist, men inte minst: Apple gör ju överlag snyggare produkter. De flesta PC ser ut som containrar i miniatyr. Är man öststatsromantiker kan det kanske vara tilltalande.

Värdet av ett liv

Varför är det så tabu med genteknik och ”förädling” av människan, när det är så fritt fram för bio-elitism inom uppfödning av hästar och hundar? Och varför är det så kontroversiellt med dödshjälp för människor, när hästar avlivas om de bryter benet?

Visst, jag är medveten om att hästar med brutna ben inte begriper att de måste ta det lugnt efter ett benbrott – vilket komplicerar det hela. Men i grund och botten handlar allt om värderingen av liv: skillnaden mellan människor och djur.

Jag har problem med att sätta människan högst, utan att vara subjektiv. Det går förstås att värdera med näringskedjan som utgångspunkt, ett möjligt sätt att lösa det hela på. Men nu är det inte måttstocken som är intressant. Jag har svårt att förstå hur man kan ”sila mygg och svälja elefanter”.

Hur kan ett liv vara mer värt än något annat? Hur kan ett liv vara värt något överhuvudtaget? Jo, det finns en sorts lösning – och den är allt annat än politiskt korrekt. Det går att värdera efter livskraftighet och frihet från genetiska defekter. Vilket innebär att en frisk är mer värd än en sjuk, en utvecklingsstörd mindre värd än en ”normal” och så vidare. Men där läggs locket på, en sån lösning tolereras inte. Förutom när det gäller djur.

Disclaimer, in case of idiocy: Nej, jag är varken nazist, rasist eller propagerar för rashygien och allt annat som kan tänkas. Jag tycker bara om att ifrågasätta.

Läsning är underskattat

Läsning är klart underskattat, åtminstone när det handlar om skönlitteratur. När jag studerade blev jag mer eller mindre ”allergisk” mot all läsning, eftersom jag tvingades ta in så stora sjok illa formulerad vetenskaplig information. Nu börjar det släppa.

Jag har nyligen fått hem en samling med Edgar Allan Poe-noveller. Det var länge sedan jag läste något av honom. Förhoppningsvis ska läsningen bereda mig mycken njutning, men jag hoppas även på inspiration. Leker lite med psykologiska nivåer i den saga jag håller på att författa.

Läsning har något som inte filmer har: nämligen ett utrymme för fantasin. I en film leds du på så många nivåer som publik, och det är stramare tyglar för flyktiga tankar och associationer. Givetvis har film mycket som inte böcker har. Ofta är de känslomässiga upplevelserna starkare i film. Men jag är av den bestämda åsikten att de två medierna helst inte ska tävla med varandra.

Poe är något av en föregångare inom skräckromantik och även deckare. Det är framförallt det dova mörkret i hans texter som attraherar mig. ”Den svarta katten” är en klassiker, och orsakade sömnproblem i barndomen. Jag föreställde mig att det fanns inmurade människor och djur i väggen i mormor och morfars källare.

Någon som också bör nämnas i skräcksammanhang är H.P. Lovecraft. Min gamle vän Vinrusiga Varseblivningar skickade hit en bok för några år sedan, som innehåller flera trevliga noveller. De som framförallt bör nämnas är:
”The case of Charles Dexter Ward” – en härligt dunkel historia om svart magi och nekromanti.
”The dreams in the witch house” – klassisk skräck, med den fasansfulla ingrediensen råtta med människoansikte.

Liksom inom annan konst söker jag det dunkla även i litteraturen. Någon förklaring är svår att komma upp med. Skräck tycks vara en mer lyckad verklighetsflykt än ”feel good”-böcker. Samtidigt är det för mig så att det dunkla ofta håller en högre intellektuell nivå än det glada och hoppfulla, med undantag för böcker grundade på visdom/existentiella frågor (som ofta vinner på att vara hoppfulla).

Oceaner bort

Jag ser på ett ”byta hus”-program på tv. Slås återigen av hur annorlunda människor är jämfört med mig, hur de resonerar och hur de kommunicerar.

Ett par väljer mellan några olika hus. Kvinnan drömmer om sin barndoms hus i Norrland, med en sjö utanför fönstret. Men slår det snabbt ur hågen, med någon kommentar om att ”gilla läget” eller liknande. Varför nöja sig med något sämre? Det där är det första som stör mig i programmet.

Något senare har paret valt mellan husen, och förklarar vilket hus det blir. Då säger mäklaren: ”Spännande! Verkligen!”. Och jag vrider mig i soffan, tänker på hur jävla fejk det låter. Mäklaren har säkert sålt tusentals hus, och det är en vardagssak för honom. Hur fan kan det då vara spännande? Hans påklistrade, om än proffsiga, leende äcklar mig något fruktansvärt. Får mig att tänka på den inställsamma smilfink från Swedbank som träffade mig och min kompanjon när vi startade företaget.

Service minded. Smaka på det. Vanlig hövlighet och en hälsningsfras tillbaka i affären är en sak, men att verkligen försöka ge intryck av att vara genuint intresserad av en människa när man inte är det, är en helt annan. Det är äckligt och förkastligt. Håll käften och berätta vad du får ut av ditt liv istället. Vilken är din dröm?

Någonstans här börjar bilden framträda, av en falsk och förljugen värld som existerar ganska precis mitt emellan människor och drömmar – men som sällan är någons dröm överhuvudaget. Allt positivt tänkande lurar människorna att våldföra sig på sig själva, mentalt, om de ens tvivlar över vad de egentligen är värda. Det här är sånt jag läser in i programmet, som inte finns där. Som finns mellan det som finns.

Nej, jag är inte inne på att attackera de som väljer svenssonliv. Jag har ju själv valt villa, samboliv och bebis. Inget fel med det. Jag pratar om beteenden. Varför välja usla paketlösningar när det finns paradis att sträva efter? Det är det jag undrar. Det är där oceanen börjar, mellan mig och dem.

Jag tänker vidare, på att ta samhället för vad det är. Att definiera det som sin verklighet, att diskutera vem som blir årets H&M-modell med inlevelse. Jag förstår det inte. Jag lever på en metanivå. Frågan är bara om det är jag som är åskådaren, eller djuret som zoobesökarna tittar på.