Årets sista inlägg

År 2008 går mot sitt slut, med allt vad det innebär. Jag önskar er ett nytt år, där drömmar går i uppfyllelse och elände uteblir.

Vad spelar det egentligen för roll att några siffror ändras? Rätt mycket egentligen – det är så vi ”designat” det här samhället. Sen kan man förstås ifrågasätta vad vår tideräkning baserats på…

För mig var 2008 förändringens år. Jag slutade på tidningen och startade företag. Jag blev pappa för första gången. Jag lärde mig betydligt mer om mig själv än något annat år. Jag insåg att jag vill hjälpa människor att uppnå sina mål, snarare än att nå framgång själv. Jag insåg att jag behöver destruktivitet för att kunna göra något konstruktivt.


Nyårsmiddag
Firar årsskiftet här hemma med sambo, dotter och katter. Grillade vitlöksmarinerat älgkött och baconinsvepta cocktailtomater. Åt med hemlagad potatisgratäng, grönsallad och ett glas iskallt tjeckiskt öl (Starobrno – godare än Staropramen).

Köttet var inte övergrillat, som det kan verka på bilden. Älgkött är mörkt av naturen, och marinaden innehåller soja. Dricker lite mer öl och ser på gamla Bond-filmer. En bra kväll. Om det inte vore fel tid i månaden hade den kunnat avrundas på ett perfekt sätt. If you know what I mean.

Mitt nyårslöfte är att den här bloggen ska bli roligare att läsa. Gott nytt år!

Nya ord

Aftonbladet listar nya ord. ‘Bloggbävning’, ‘gatustickning’, ‘burkini’ med flera. Orden säger en hel del om samtiden.

Behöver inte bläddra långt bland bloggarna för att se att det finns de som stör sig på orden. Menar att de inte kommer att användas. Det kan hända, men den som tänker så missar poängen.

Den där synen på språket är vanlig. Som om det satt ett gäng människor och bestämde vilka ord som ska finnas och hur de ska användas. ”Åh nej, nu måste vi lära oss flera ord igen!”. Så är det naturligtvis inte. Den som tänker så tänker från fel håll.

De nya orden föds av oss språkanvändare. De hittas inte på av Språkrådet. Eftersom bloggande växt är det naturligt med nyord som ‘bloggbävning’. Nedteckningar av alla dessa ”onödiga” ord kommer att vara intressant för oss i framtiden. De är blivande historia.

Mig själv på spåren

Det är snart 32 år sedan jag föddes. Ändå känns det som jag behöver minst 32 till för att fullt ut förstå mig själv.

Jag är oftast den som har bäst koll på vem jag är, vad jag vill och hur jag ska förändras för att lyckas. I de flesta sammanhang. Hinner även med att få en hyfsad koll på andra människor i omgivningen, och faktiskt hjälpa dem förstå sig själva (de som vill). Lik förbannat är jag en gåta för mig själv.

Det är främst de existentiella delarna som är ett problem. Vad är det jag söker, och varför reagerar jag som jag gör? Varför är jag aldrig någonsin nöjd, hur bra jag än har det? Och hur kommer det sig att det finns vrår dit in där ingen annan kan nå, hur gärna jag än skulle vilja? Där inne finns det utrymmen, tomrum, som jag skulle vilja fylla med meningsinnehåll. Men de är som bottenlösa och omättliga hål.

Ibland har jag funderat på om det är någon mild form av borderline som gör mig till den jag är. Närhelst jag når total lycka och glädje berövar jag mig själv den, som om jag inte tyckte att jag förtjänar den. Samtidigt – och det är ett problem – får min personlighet mig att känna mig udda, speciell. Som ett freak, på ett positivt sätt. I min värld är det värsta man kan vara att vara som alla andra. Alltså blir det två starka krafter som ständigt slåss, och ingen vinner. Och aldrig kommer jag till rätta med mig själv.

Det här nedtecknas när jag är på gott humör, på väg att hälla upp en fjärde kopp kaffe och avsluta arbetet för dagen. Om jag kommer ihåg det ska jag skriva ett liknande inlägg när jag är djupast inne i grubblerier och självförakt, för att se vilken skillnaden är. Det är lite så: det finns två lägen, och när jag är i det ena kan jag inte förstå det andra etc.

Den vresige mannen

Han stod där framför mig, stirrandes. Såg allmänt sur och omedgörlig ut. Det var helt klart att han inte tänkte flytta sig ur min väg. Gubbjävel.

Besökte staden i dag, tillsammans med sambon. Bebisen lämnades hos farföräldrar och så bar det av. En dag i shoppingens tecken, där det obligatoriska fikandet lockade mest som vanligt. I dag var det skönt att kunna röra sig fritt utan ungen och det gjorde att till och med jag såg fram emot det hela.

Som vanligt när jag tänker positivt glömmer jag att det finns en massa andra människor ute, och de är som brukligt mest i vägen. Sega pensionärer, oförutsägbara barn och skuttiga/fnittriga fjortisar. Och gott om vresiga gubbar. Lägg till den yrsel och känsla av illamående som ofta kommer fram när jag vistas bland alldeles för mycket folk, och humöret sjunker som en sten.

På tal om vresiga gubbar. Inne i en klädaffär fick jag syn på en riktigt otrevlig typ. Mungiporna neråt, ögonen stirrande i vrede och rörelsemönstret hos någon som absolut inte tänker flytta sig ur vägen. En rätt stor typ, runt 190 cm med påsar under ögonen, klädd i extremt urtvättade militärbyxor och resten i svart. Det långa svarta håret hängandes i stripor under den mossgröna jägarmössan.

”Den där nissen verkar tycka ännu sämre om shopping och folkmassor än jag” tänkte jag, tills jag insåg att det var en spegel jag hade sett. Den sure mannen var ju jag.

Efter en sådan händelse tror jag mungiporna åkte upp en aning. Fast då var det i och för sig närmare till kaffet.

Viljan att imponera

Något som direkt får mig att ta avstånd från en människa är försök att imponera på mig. Eller ännu värre: att försöka överträffa mig i något. Jag har nämligen svårt för underkastelse, som det faktiskt är fråga om.

Betydligt bättre tycker jag om prestigelösa personer, som struntar i att göra ett perfekt intryck. Det vittnar om ärlighet. Det finns förstås en gräns – nonchalant beteende är lika illa som försök att imponera.

Något som är smickrande med den som försöker imponera är att personen förmodligen ser upp till dig. Varför annars besvära sig om att framstå i god dager? Personen känner sig förmodligen hotad på något sätt, och försöker ge en bild av att hålla jämna steg. I slutändan handlar det dock om underkastelse, och underkastelse är alltid osmakligt.

Den nonchalante har redan dragit slutsatsen att han/hon är bättre/smartare/starkare/duktigare och inte behöver bevisa något. Speciellt inte inför en så lågt stående person som du. Nonchalans är en förolämpning i det tysta.

För mig är det lika illa att underkasta sig som att sätta sig över i rang. I båda fallen handlar det om att operera enligt ett hierarkisystem. Och det är just det jag har problem med.

TV-ockultism ersätter klassisk religion?

Hur kommer det sig att program om ”det övernaturliga” är så populära? Ser just nu Paranormal Egypt på TV4 plus.

Derek Acorahmedium som ska lösa egyptiska mysterier

Utan att ge sig in på diskussionen om vad som existerar och inte, så funderar jag kring vad förekomsten av en viss typ av TV-program säger om vår samtid. Är det här religion för den ”moderna människan”? Hoppingivande utan att kräva någon form av eget engagemang.

Just upplägget känns igen från andra tv-program på samma tema. Ett så kallat medium tas med till olika platser, och ska genom att undersöka platsen tala om vad som hänt där och vad sedan länge döda människor känt. Det finns helt klart en underhållningsfaktor även för en skeptiker. Ett exempel:

Mediet Derek Acorah är inne i en grav. Han står och känner på en stenvägg, ser fundersam ut. Då och då spritter han till, som om han fått veta något revolutionerande. ”Jag känner närvaron av en romersk soldat!”, ”Han är upprörd!”. Jag småler – och undrar samtidigt hur någon kan tro på detta. Funderar även på hur det kan framgå att någon är romersk bara av en känsla. Jag menar – om man nu köper mediumbiten – att det åtminstone kan tänkas att ”upprörd” är något som kan kännas av. Men romersk? Kändes han kanske ljushårig också?

Själva redigeringen av programmet lämnar mycket att önska. De medverkande pratar helst med halvviskande röster, som om de inte ville bli sedda av en förbipasserande. Musiken är mystisk. Ja, det är snarare ambient-ljud än musik. Det hela är överregisserat. Kameravinklar, färger, musik och dialog/monolog följs åt hela tiden. Inga dubbla budskap, och budskapet ska inte kunna tolkas på mer än ett sätt. Ingen plats för egen eftertanke – ett fördummande av tittaren.

Om det är något positivt med programmet är det just underhållningsfaktorn – detta är skrattretande och en parodi på sig självt. Något annat positivt är även att man slipper den där typiska biten som brukar förekomma i liknande program. Nämligen att en grupp människor står i ett mörkt rum och turas om att säga ”Tyst! Jag hörde något!”.

Alkoholen håller traditioner vid liv

Hur många av våra svenska traditioner skulle överleva om de inte hörde ihop supande? Tror att, till exempel, nyårsfirandet skulle gå i graven mer eller mindre.

Den svenska alkoholkulturen är mycket märklig. Ja, eller den nordiska. Ingen annanstans råder absolut avhållsamhet i så stor utsträckning under veckorna, för att avlösas av kopiösa intag under helger och ledigheter. Jag såg en engelsk dokumentär om fenomenet, och förstod då hur märkligt det kan tyckas från ett utifrånperspektiv.

Det tycks som om traditioner hålls vid liv tack vare alkoholen. Högtiderna är en ursäkt för att få supa skallen i bitar, mer eller mindre. Vem bryr sig egentligen i att en siffra eller två ändras i ett årtal? Det har ingen större relevans för våra liv. Att däremot få avreagera sig, slappna av och sluta låtsas för en stund – det är mycket mer värdefullt. För jag tror det är just det supandet innebär: en ventil.

Nu låter det säkert som jag är nykterist eller liknande. Icke. Jag dricker det mesta i alkoholväg. Dock sällan så att jag blir ordentligt packad (även om det händer). Jag försöker inte moralisera här, överhuvudtaget. Jag bara funderar kring ett fenomen.

Är livet en transportsträcka för religiösa?

Saknar livet mening för en som inte tror på ett liv efter detta? En berättigad fråga.

Det finns förmodligen ingen som uppskattar livet så som den som inte tror på något efterliv – det är ju det enda. Det är bloggaren Terra Incognita som drar denna slutsats i ett intressant inlägg. Just kring detta funderade jag själv när jag för några år sedan var inne i en period med extrem dödsskräck.

De flesta religioner bygger ju, i någon form, på att det vi lever just nu är rätt kass i jämförelse med det som komma skall. Nirvana, Himmelriket, Guds kungarike, Valhall eller vad det nu kan vara. Rimligen borde ju de som tror på detta ha bråttom att komma vidare, eller?

Vad tror jag själv om efterliv, skärseldar, helveten och så vidare, kanske ni undrar. Tja, jag tror egentligen ingenting. Jag tvivlar fram och tillbaka då och då, men just nu bryr jag mig inte så mycket om frågan. Liksom frågan om gudars existens ser jag ingen vits med att diskutera den. Vad går det att komma fram till? Jag har ingen anledning att tro på vare sig gudar eller efterliv, samtidigt som det vore coolt att fortsätta vara medveten i några miljoner år till.

Religioner är, tror jag, ett hopkok av psykologiska försvarsmekanismer i XXL familjeförpackning blandat med en smaklig mängd historiskt korrekta fakta, massor med propaganda för att hålla ”massorna” i schack, kryddat med en ansenlig dos sunt förnuft. Ja, och några droppar vidskepelse på toppen. Helt enkelt en produkt som ska motverka existentiell ångest. Om livet anses oviktigt är det ju inte så farligt att förlora det, helt enkelt. Ungefär som att slå vad med monopolpengar.

Wikipedia – trovärdig eller ej?

Jag brukar dra mig för att ange Wikipedia som källa. Tror det är en ”regel” som tillämpas av en stor del av journalistkåren. Men frågan är om det verkligen är så att Wikipedia är en dålig källa.

Wikipedia fungerar som så, att vem som helst får lägga in artiklar om olika ämnen – ja, även redigera existerande artiklar. I någon mån ska artiklarna sedan kontrolleras av någon, men jag vet inte i vilken utsträckning det sker.

Personligen använder jag ofta Wikipedia. Det är en utmärkt sökmotor för att komma i kontakt med tillförlitligare källor. Ofta anges förstahandskällor under artiklarna, varför det är enkelt att kontrollera sanningshalten. Ja, om nu källorna i sig är lättillgängliga vill säga.

Än i dag har jag inte stött på en artikel med felaktig information, och det är just därför jag börjar tvivla på det oseriösa i att ange Wikipedia som källa. Jag har dock inte testat att medvetet lägga in felaktig information, för att kontrollera tillförlitligheten. Å andra sidan borde religiösa sekter och liknande nyttja tjänsten för att sprida sin propaganda om det var enkelt att förvanska artiklar.

Vad tror ni om Wikipedia? Använder ni den som källa?