Är skogen min barndom?

Denna eviga längtan bort från samhället, bort från ansvaret, bort från allt – är det något så banalt som min saknade barndom som tar sig uttryck?

Medan jag klyver några vedbitar tänker jag på min barndoms somrar. De var evighetslånga och tillbringades ensam, helst, eller tillsammans med min bror. Från det att jag ätit frukost försvann jag ut i skogen eller ut på älven med träekan. Återkom för att äta middag och försvann sedan igen.

Ibland gick vi på ”upptäcktsfärd”. Kan väl säga att jag vistades på platser där det inte var lagligt att befinna sig. Nyfikenheten är starkare än såväl laglydighet som konsekvenstänkandet. Lärde mig mycket om livet och hur människor fungerar, speciellt hur de enklast bedras och manipuleras.

Varje höst var en ocean av ångest. Lämna de fria platserna för att sitta i ett klassrum i obekväma kläder. Hade lätt för mig i skolan, men svårt för det sociala. Gillade inte och gillar inte maktspel och intriger. Jag längtade bort redan då, från prestige och andra tecken på ynklighet.

Den där tiden i mitt liv betydde mycket för mig, vem jag skulle bli. Och vad jag inte skulle bli. Saknaden är djupare än nostalgisk. Det handlar om min existens, och hur jag vill att det ska vara att existera.

Är det tillbaka jag längtar, egentligen, när jag vill fly från civilisation, flockmentalitet och ansvar?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s