Viljan att imponera

Något som direkt får mig att ta avstånd från en människa är försök att imponera på mig. Eller ännu värre: att försöka överträffa mig i något. Jag har nämligen svårt för underkastelse, som det faktiskt är fråga om.

Betydligt bättre tycker jag om prestigelösa personer, som struntar i att göra ett perfekt intryck. Det vittnar om ärlighet. Det finns förstås en gräns – nonchalant beteende är lika illa som försök att imponera.

Något som är smickrande med den som försöker imponera är att personen förmodligen ser upp till dig. Varför annars besvära sig om att framstå i god dager? Personen känner sig förmodligen hotad på något sätt, och försöker ge en bild av att hålla jämna steg. I slutändan handlar det dock om underkastelse, och underkastelse är alltid osmakligt.

Den nonchalante har redan dragit slutsatsen att han/hon är bättre/smartare/starkare/duktigare och inte behöver bevisa något. Speciellt inte inför en så lågt stående person som du. Nonchalans är en förolämpning i det tysta.

För mig är det lika illa att underkasta sig som att sätta sig över i rang. I båda fallen handlar det om att operera enligt ett hierarkisystem. Och det är just det jag har problem med.