Den vresige mannen

Han stod där framför mig, stirrandes. Såg allmänt sur och omedgörlig ut. Det var helt klart att han inte tänkte flytta sig ur min väg. Gubbjävel.

Besökte staden i dag, tillsammans med sambon. Bebisen lämnades hos farföräldrar och så bar det av. En dag i shoppingens tecken, där det obligatoriska fikandet lockade mest som vanligt. I dag var det skönt att kunna röra sig fritt utan ungen och det gjorde att till och med jag såg fram emot det hela.

Som vanligt när jag tänker positivt glömmer jag att det finns en massa andra människor ute, och de är som brukligt mest i vägen. Sega pensionärer, oförutsägbara barn och skuttiga/fnittriga fjortisar. Och gott om vresiga gubbar. Lägg till den yrsel och känsla av illamående som ofta kommer fram när jag vistas bland alldeles för mycket folk, och humöret sjunker som en sten.

På tal om vresiga gubbar. Inne i en klädaffär fick jag syn på en riktigt otrevlig typ. Mungiporna neråt, ögonen stirrande i vrede och rörelsemönstret hos någon som absolut inte tänker flytta sig ur vägen. En rätt stor typ, runt 190 cm med påsar under ögonen, klädd i extremt urtvättade militärbyxor och resten i svart. Det långa svarta håret hängandes i stripor under den mossgröna jägarmössan.

”Den där nissen verkar tycka ännu sämre om shopping och folkmassor än jag” tänkte jag, tills jag insåg att det var en spegel jag hade sett. Den sure mannen var ju jag.

Efter en sådan händelse tror jag mungiporna åkte upp en aning. Fast då var det i och för sig närmare till kaffet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s