Social klumpbildning

Jag parkerar bilen på en avskild del av parkeringen. När jag kommer tillbaka är jag omringad av bilar, trots att det finns gott om plats.

Samma typ av beteende stöter jag på i bussen. Jag går längst bak och sätter mig. Det är nästan tomt. På nästa hållplats stiger det på en man. Han har 80 procent avskilt tomrum, men väljer ändå att sätta sig alldeles i närheten av mig. Vad vill han mig?

Är jag udda som alltid väljer avstånd om det är möjligt? Och vad är det för skillnad på de människor som väljer närhet och de som inte gör det? Bilister som busspassagerare. Det är ju naturligtvis skillnad om det är trångt om utrymme.

När jag var yngre hade jag en lätt släng av paranoia, som bottnade i dåligt självförtroende och irrationella konspirationsteorier. Då trodde jag, på allvar, att de som gick nära en och satte sig nära en hade illgärningar i tankarna. Något sådant lider jag inte av längre.

När jag nu väljer avskildhet är det av bekvämlighetsskäl (kan smälla upp bildörren utan att riskera någons lack) och för att få lugn och ro (slipper dessutom rosslande, hostanden, nysanden och eventuell stank av inpyrd cigarettrök i kläderna).

Men hur värderar en ”närhetsmänniska”? Kanske är det ett omedvetet beteende.

Nästa gång det händer ska jag intervjua vederbörande, med risken att skrämma iväg honom/henne. Fast en sådan fråga kanske inte väcker paranoia och psykopatfarhågor?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s