Bloggintervjuer

Jag har ett nytt bloggprojekt på gång. Planen är att då och då presentera intervjuer med olika bloggare.

Eftersom jag har ett förflutet som tidningsskribent ligger intervjuer nära till hands. Inom den närmaste tiden kommer jag att kontakta några av bloggare jag finner intressanta. Det ligger så klart närmast till hands att välja bland de jag följer, men med tiden får jag förhoppningsvis in tips eller snubblar över andra intressanta personer.

Den som tackar ja kommer att bli intervjuad via mail eller MSN. Baserat på de svar jag får, och det jag ser när jag tittar igenom respektive intervjuoffers blogg, skrivs sedan en artikel som presenteras här i min blogg. Det är inte tänkt att bli några torra referat av innehållet. Det är så klart relevant med en beskrivning, men jag kommer att fokusera på varje bloggs särart.

Har inte bestämt mig om den intervjuade ska få läsa artikeln i förväg. Några åsikter på det? Det finns både för- och nackdelar med det. Jag ska ju inte leka Janne Josefsson, så det blir inga personangrepp eller liknande (även om det naturligtvis hade gett visst underhållningsvärde).

Den som är intresserad kan anmäla intresse i kommentarsfältet (dock inget krav för att bli intervjuad). Jag mailar i så fall över frågor efter att ha kikat lite på din blogg och bildat en uppfattning om vad jag ska fråga. Garanterar inte att jag väljer just din blogg, och allting görs så klart i mån av tid.

Samhället och döden

Har din syn och eventuella skräck inför döden något att göra med var du är född? Ja, med största sannolikhet.

Den västerländske individualisten räds döden som ingen annan. Inte så konstigt, eftersom den egna personen är det viktigaste som finns för en individualist. För den som istället ser samhällets, gruppens eller nationens överlevnad som något viktigare och högre kan döden te sig mindre skrämmande. Huvudsaken det högre ändamålet lever vidare. En lösning för den som inte tror på religion är alltså att söka en grupp att tillhöra.

Det här är en livets stafett, som varit naturligare längre tillbaka när hela familjer bodde tillsammans. Då fanns det inga äldreboende och liknande, utan varje familj tog hand om sina gamla. Liksom de små, eftersom det inte heller fanns några dagis. Slitsamt, men jag tror att det var lättare att känna en samhörighet med ”kretsloppet” under de förutsättningarna. Traditioner och historier fördes vidare på ett mer naturligt sätt, och den som fått höra dem från barnsben var automatiskt indoktrinerad.

Jag är själv något av en individualist, men inte längre lika övertygad och nöjd med den saken. Det finns ett tomrum i livet, och jag misstänker att den där känslan av tillhörighet är precis vad det handlar om. Här i Sverige i dag finns det ingenting annat än vissa vänner och anhöriga som jag kan känna samhörighet med. Som yngre och radikalare ville jag attackera samhället för det. I dag accepterar jag och gör det bästa av saken, och inser dessutom att det är mitt eget ansvar att uppnå välmående. Men ibland dyker den där saknaden upp.

I dag är det så tydligt att var och en föds och dör ensam. När religionen rämnar, traditioner och nationer känns meningslösa och grupptillhörighet är att köpa samma saker, är det lätt att känna av den där ensamheten. Som att stå på ett kalhygge när det blåser kallt. Mitt i alltihop ska ett eget ideal uppnås såväl mentalt som fysiskt, för var och en vill lämna något bestående. Ett sorts arv, som i det gamla samhället var att lämna stafettpinnen vidare.

Återkommer om döden.

Stor katt

Jag har dålig koll på djurvärlden. Därför är det inte förvånande att jag missat den gigantiska lejon/tiger-korsningen liger.

Inte direkt vad jag brukar blogga om. Men jag får lov att visa detta maffiga djur, som kan väga upp till 630 kilo.

Videobloggande

Någon dag framöver tänker jag försöka mig på något nytt: videobloggning.

Jag fick idén när jag såg en skäggig storväxt man sitta och prata in i sin webbkamera om nihilism. Han hade ställt in serietidningsläge i sin dator, varför man inte såg riktigt hur han ser ut.

Jag upptäckte sedan att det finns många människor som bloggar på just det här sättet och tänkte, varför inte testa?

Blir väl förmodligen maskerat läge tills vidare. Men det där med att låta blogg-Sverige höra min osexiga dala-accent är inget jag känner mig bekväm med. Dock är feghet något jag tycker sämre om än dalmål.

Det där med att fixa till ett intro som nihilism-mannen gjort är inget jag kommer att bjuda på om det är för krångligt, dock.

Vad tycker ni andra om videobloggande?

Shopping

I dag ska vi åter besöka Babylon och buga inför Mammons altare. Shopping, alltså. Rent generellt hatar jag stormarknader och shopping, men det finns vissa positiva delar.

Att titta på människor är en stor passion. Att lyssna på dem är en ännu större. Vad pratar de om, vad tycker de är viktigt, vad är de oense om? Mycket intressant.

Det jag ogillar mest är att det är så mycket folk. Ett ständigt sorl uppblandat med hissmusik och barnskrik. I slutändan blir jag lätt vimmelkantig. För mycket att ta in, eftersom jag försöker ha koll på allt som händer runt mig hela tiden.

Serviceinriktad butikspersonal kan få mig på dåligt humör. Först det inställsamma ”kan jag hjälpa till med något?”, som jag kan besvara med ett kort ”nej” eller ”det tvivlar jag på” om humöret är rätt/fel. Jag frågar om hjälp om jag behöver hjälp. Men även den där ”du vet nog ingenting”-attityden kan störa mig rejält. Den ifrågasätter jag bryskt, för att få ett roligt resultat med en stammande och ursäktande liten serviceslav.

En ljuspunkt är att vi ska titta på en ny mobiltelefon åt sambon. Trots mitt ”äga endast det nödvändiga”-ideal har jag en akilleshäl när det gäller teknik. Inte en renodlad ”vill ha”-reflex, men ganska nära. Dagens datorer och mobiltelefoner står för något större dessutom: ökad frihet.

Självsanering

Det är dumt att förakta människor för att de skaffar fula attribut till sina hus.

Går förbi en persons hus. Lägger märke till att den nya trappan inte passar ett dugg med själva huset. Vitt trä på brun sten.

Inser hur engagerad jag blir för något som egentligen är fullständigt irrelevant. Varför ska jag bry mig om någon har ett fult hus? Någon jag inte ens känner.

Den här typen av beteende ska jag ifrågasätta i mig själv. Typisk grund för skitsnack och skvaller, som är det verkligt föraktliga.

Min begravning

Efter min död vill jag bli maskmat. Att bli till näring för växter lockar betydligt mer än eldens flammor.

Det är inte själva elden som skrämmer mig. Snarare är det så att en steril ugn med digitala siffror, som jag tänker mig en kremeringsugn, är alldeles för modernt för min smak. Ska det vara eld vill jag bli utskickad på likbål över ett mörkt vatten, med de anhöriga stående på stranden drickandes något berusande.

Sen är jag, trots min ateistiska läggning, inte bekväm med tanken på att det kan finnas något som ”lever vidare”. Detta något lär vara materia i någon form, och kanske brinner upp. Jag tror inte på det, som sagt. Men varför chansa? Samma sak med organdonationer. Nej tack, om det nu inte handlar om mina närmastes överlevnad.

Återkommer med fler inlägg om döden framöver. Förmodligen det ämne jag ägnat mest tid åt under mitt liv.

Var inte en dörrmatta

Ett visst mått egoism är ett måste för att inte bli en dörrmatta i livet. Dörrmattor har en förmåga att bli trampade på, smutsiga och till slut gå sönder.

En närståendes situation får mig att tänka på det här med att inte vara för snäll. Den som är snäll och generös mot fel personer blir utsugen och matt i slutändan. Ofelbart. Jag har själv hamnat i fällan flera gånger och lärt mig läxan. Det där martyriska lidandet som återstår när du sugits ut av dessa psykiska vampyrer är ingen belöning. Det kan lätt verka så, för det är rätt skönt att tycka synd om sig själv.

Var generös mot de som gjort sig förtjänta av det och ignorera resten, om du nu inte vinner på det rent taktisk eller av andra skäl. Säg att du har 100 liter generositet att ge bort. Vill du då dela upp det över 100 personer, där en stor del är sådana du inte hyser några varmare känslor för, eller bjuda de fem närmaste på varsitt rejält glas?

Sparka ut de människor som inte bryr sig om dig ur ditt liv. De tar din energi utan att ge något tillbaka. Se till att omge dig med sådana som säger sanningen, inte går bakom ryggen och som du faktiskt mår bra av att umgås med. Sådana som också tål en delad mening, kan kramas efter en konflikt och som bjuder tillbaka.