Min begravning

Efter min död vill jag bli maskmat. Att bli till näring för växter lockar betydligt mer än eldens flammor.

Det är inte själva elden som skrämmer mig. Snarare är det så att en steril ugn med digitala siffror, som jag tänker mig en kremeringsugn, är alldeles för modernt för min smak. Ska det vara eld vill jag bli utskickad på likbål över ett mörkt vatten, med de anhöriga stående på stranden drickandes något berusande.

Sen är jag, trots min ateistiska läggning, inte bekväm med tanken på att det kan finnas något som ”lever vidare”. Detta något lär vara materia i någon form, och kanske brinner upp. Jag tror inte på det, som sagt. Men varför chansa? Samma sak med organdonationer. Nej tack, om det nu inte handlar om mina närmastes överlevnad.

Återkommer med fler inlägg om döden framöver. Förmodligen det ämne jag ägnat mest tid åt under mitt liv.