En gubbe är en arrogant man, inte nödvändigtvis gammal, som tjurigt går sin egen väg och i smyg drömmer om världsherravälde. En besserwisser av sällan skådat slag. Gubben vägrar att hjälpa till i hemmet och är rent generellt något att förakta. Det ädlaste en gubbe kan göra är att låtsas att han är en kvinna.
Ja, ungefär sådär har det sett ut. Ett tag var signalerna särskilt kraftiga, och som man var det bara att ducka eller bli omkullknuffad. Jag, liksom många andra unga män, spelade med och blev något av en knähund åt gummorna (som i samma veva blev nidbilden av mannen, som beskrivet ovan).
Mitt i allt det där glömde jag bort mitt eget självbedrägeri.
Som far vaknar jag till liv, sträcker på mig och inser allt detta. Varför i hela friden måste allting vara så jämt uppdelat, så in i detalj uppstyrt att det är löjligt? Varför är det fult med olikheter? Den som säger att alla är lika mycket värda och allt det där politiskt korrekta bör ställa sig frågan en extra gång. Om allting är lika, varför ska vi då förändra något överhuvudtaget?
Våga vara gubbe.
Läste för något år sedan ”konsten att njuta av livet” av Lin Yutang, där beskriver han hur ålderdom och alla dess tecken på kroppen betyder hög status i Kina, och att ifall en gammal man (oavsett status) gick förbi en grupp ungdomar så stannade alla och lyssnade. Detta var dock på 50-talet. Mycket bra blogg du har!
Tackar :)Jag ska nog spinna vidare på gubb-spåret framöver.
…”och i smyg drömmer om världsherravälde”…haha, vad bra!farsan är en riktig gubbe, men rätt kul