Bara metrar från dödens käftar

Jag var cirka tio meter från döden i onsdags. En mycket märklig, men inte direkt skrämmande känsla.

Vi satt och pratade barndomshändelser, jag och mitt sällskap – en person som jag pratat med via internet i cirka 12 år men inte träffat förrän nu. Vi åkte på en smal 70-väg som slingrade sig genom ganska tät skog.

Framför oss åkte en tankbil, gissningsvis med bensin i lasten. Den åkte rätt sakta och jag ville köra om. När en raksträcka dök upp tvekade jag inte, utan gasade på ganska friskt. Problemet var dock att tankbilens förare inte ville bli omkörd. Därför gasade han också.

Jag trampade på gasen för att komma förbi, men tankbilen envisades. Då plötsligt fick jag möte. Var väl halvvägs med omkörningen och hade två val: bromsa och lägga mig bakom eller gasa förbi. Jag valde det senare – ganska dumt beslut.

En sorts tidlös och tankelös känsla infann sig. Jag tänkte på min sambo och min dotter, men inte på mig själv. Jag tänkte inte på döden och inte på smärta. Jag tänkte inte att jag skulle krocka, men ej heller på att jag skulle klara mig. Innerst inne fanns dock övertygelsen om att inget skulle hända.

Jag kom förbi med nöd och näppe, och hann precis slänga mig framför tankbilen innan den mötande bilen svischade förbi. Mycket närmare en kollision än så kan man inte vara utan att röra vid varandra.

20 sekunder senare kom en utmattningskänsla. Rätt lik den som infinner sig strax efter sju kilometers löprunda. Och så kom tvivlen, och funderingarna. Varför i helvete lade jag mig inte bakom tankbilen? Jag är ju ingen våghals. Jag får ju ingen kick av att leka ”chicken race”.

Jag är dock konsekvent när jag startar något: då avslutar jag det. Förmodligen var det den principen som ledde mig genom händelsen. Jag frågade min vän på passagerarsidan om han inte blev rädd – många skulle nog ha skrikit och blivit rädda. ”Jag blev lite fundersam” svarade han. Om han istället hade fått panik hade jag möjligen tvekat en halvsekund, och då hade jag kanske förlorat de tio metrar jag hade till godo.

Påminnelse

Ta några dagars välbehövlig paus från kvällstidningarna. Ägna dig åt dig och dina och ignorera det globala. Känn friden komma.

Inget ont om media rent generellt – information är bra. Men när var och varannan löpsedel larmar om svininfluensa, ekonomiskt elände, ”hemliga” sjukdomar och allt du kan få cancer av – ja, då är det dags att slå dövörat till.

Vilken väg du än väljer kommer du att gå bortåt från där du befinner dig nu.

Ibland är det bra att vara förberedd. Men varför förbereda sig på att dö? Döden kräver inga förberedelser, om den nu inte är självvald.

Björksav

Som barn brukade jag sätta ut flaskor på björkgrenar jag skurit av. Dagen var det fyllda med björksav, efter källvatten den godaste dryck som finns.

Jag funderar på att återuppliva gamla minnen och dricka lite sav. Enligt min överlevnadshandbok kan vattnet dessutom destilleras, för att få sirap.

Träd är näringsrika och livgivande. Tankarna går till livets träd, Yggdrasil.

Barkbröd står också på agendan. Nästa gång jag läser om svåra tider vill jag ha en referens.

Misantropi är utmaning

En av mina svåraste utmaningar i livet är att inte se ner på andra människor.

Men ändå: Ibland är det bra att ha något att sträva i från, till skillnad från att försöka uppnå ett tydligt mål. För det vore ett märkligt och skrämmande mål att älska alla.

”Vem är väl du att döma?” blir jag frågad ibland. ”En som dömer mig själv hårdast av alla” är mitt enda svar. Det är ett misstag, för alla vill inte bli dömda.

Om förhållanden

Konsten är att inte försöka förändra varandra, att inse vad som är essentiellt, och ändå ställa krav på något högre.

Men det är förhastat att tänka sig ”jag accepterar allt, precis allt”, liksom det inte heller är bra att bygga allt på kompromisser.

Vi ska uppmuntra varandra att ta fram våra respektive bästa sidor, och samtidigt försaka de sämre. I det skedet närmar vi oss något andligt.

Att leva utanför samhället

När jag var i Egypten hörde jag talas om att beduinerna lever utanför samhället. De har inte ens personnummer. Att detta stämmer kan jag dock inte vara säker på.

Skulle det vara möjligt att leva utanför samhället på det här sättet i Sverige? Att bo i en koja i skogen, på en bit mark som inte längre tillhör Sverige. Jaga älg, rådjur och fågel. Odla rotfrukter och fiska i en närbelägen sjö. Tillverka kläder av växter och djurskinn.

Tänk tanken: Att kliva in på skattekontoret och lägga fram id-handlingar på skrivbordet framför en häpen person med orden ”Jag vill säga upp mig”. ”Alltså från samhället. Jag vill inte vara med längre.”

Jag kan drömma om det här. Ännu mer drömmer jag om att göra gemensam sak med likasinnade, och bygga ett eget litet samhälle. Kanske på en ö. Speciellt realistisk kan man inte anklaga mig för att vara – detta är förmodligen inte möjligt rent juridiskt – men så är jag också något av en romantiker och drömmare.

Vila tankarna

Livet är ett enda tänkande, grubblande, argumenterande och tvivlande. Det är lätt att glömma bort hur nära till hands det är att släppa allt och bara njuta av själva känslan att existera.

När dagarna erbjuder blå himmel, värme och ledighet kommer jag ofta på det där. Jag slutar tänka och omfamnar känslan av att vara levande, ungefär på samma sätt som när jag ställer ner något tungt och vilar en stund.

Inne i hjärnan pågår ett evigt tjatter. Och utanför piper mobiltelefoner, mikrovågsugnar, TV-apparater, bilar, hundar, människor och flygplan. Det är inte så lätt att få ro utan att meditera. Det ska jag tänka på nästa gång jag startar upp MP3-spelaren rakt in i skallen.

Vad är musik?

Så har jag genomlidit ännu en shoppingtur. Denna gång var det ytterst tungrott – utan kaffepausen vetefan hur det hade gått.

När jag går där bland alla dessa klädbutiker är jag ständigt omringad av diverse musik i högtalarna. Ett vanligt inslag, detta sorl av diverse tvivelaktigheter. Men just i dag lyssnar jag efter riktigt noga, och frågar mig vad det är som kallas musik egentligen.

Själv har jag rätt extrem musiksmak. Det finns gott om folk som inte skulle kalla Deathspell Omega, Sunn0))) och Leviathan för musik. Förståeligt.

Men vad är det då som spelas i högtalarna? Ja, det är nog inte ens easy listening. Konstiga loopar och vocoder-röster som upprepar samma sak om och om igen. Refrängen utgör cirka 80 procent av en låt, medan versen bara är något konstigt plingande ljud. Alternativt någon ”wailande” soul som står och trampar på samma ställe. Är det förlängda versioner av mobilsignaler, eller vad fan är det frågan om? Reklamjinglar på repeat? Hundra barnleksaker som startats samtidigt?

Börjar jag bli gubbe på allvar? För jag begriper inte ett dugg. Någon annan som kan upplysa mig?