Via livet känner vi döden

Jag såg en röd Volvo Amazon, en sån som farmor körde. Den stod där i korsningen där hon en gång krockade sin. Jag tänkte på farmor, och jag tänkte på döden.

Farmor dog 1 september 2007, men inte i den där krocken. Den ägde rum långt tidigare. Hon skulle svänga vänster och blev påkörd av en bakomvarande bilist. Om jag nu minns rätt. De enda riktigt tydliga minnena jag har är att jag tyckte det var bra att hon klarade sig oskadd, och att det var dåligt att bilen inte gjorde det.

Så såg den ut, farmors Amazon. Den på bilden tillhör dock någon annan.
När jag såg den där bilen, vid utfarten som skulle ha blivit hennes infart – samma sorts bil och samma färg – ja, då kändes det speciellt. Jag insåg att jag egentligen inte alls fattat att hon är borta. Att jag inte får träffa henne mer är en sak, men att hon inte existerar är något större. Jag tror inte att vi någonsin kan ta till oss vad det innebär att inte finnas. I förhållande till att ha funnits, alltså. För det är ju skillnad på sådant som aldrig funnits och sådant som funnits, men inte längre gör det. Våra referensramar är för snäva, och vi kan inte låta bli att använda livet som utgångspunkt för våra tankar om döden.

Senare under dagen såg jag filmen Ghost. Rätt fånig, men ändå tänkvärd och underhållande. Fortsatte den där tankegången om att livet är utgångspunkt för döden. ”Spöken” i filmer är ju oftast precis som levande människor, med skillnaden att de inte kan röra vid saker (men kan dock sitta ner på en bänk märkligt nog), är osynliga och så vidare. De har ju till och med mänsklig form. Döden är som livet, fast utan kropp. Ens ande har dock ett utseende, och kläder. Ja, det låter ännu värre när man börjar analysera.

När jag tänker på farmor i dag känns hon precis lika verklig som när hon levde. Ändå tror jag inte att hon sitter på en molntapp och dinglar med benen. Jag väljer, utan att kalla det lögner, att tänka mig henne som en verklig person. Helt enkelt för att hon är det i mina minnen. Jag väljer att ha det så för att jag mår bra av det. Plockar fram speciella händelser och återupplever fragment av dem. Som den gången vi hade hjälpt farfar att tillverka brädor i ett sågverk en hel dag, för att sedan äta bort vår glupande hunger med hennes hembakade bröd med falukorvskivor och ost på.

Via livet känner vi döden. Via något upplevt kan vi fantisera oss fram till något som känns verkligt, men som inte är det. Jag kan skapa de märkligaste djurarter utifrån de djur jag vet att existerar, och allt det de inte är. Det är just den där negationen som öppnar upp möjligheter för fantasin.

Kan vi då skapa något helt nytt utifrån ”tomma intet”, alltså utan referenser till det vi upplevt och det vi kan skapa som negation till det upplevda? Och i vad skulle i så fall något sådant bestå?

Annonser

En reaktion på ”Via livet känner vi döden

  1. Jag förstår precis hur du tänker.Jag har inte heller fattat att hon är borta.Fortfarande tänker jag ”farmor och farfar” och sen blir det ”just ja,det är ju bara farfar”.Fy vad jag saknar henne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s