Bussar och människor

En buss i hettan. Doften av min och andras svett.

Stillhet. Kan inte göra annat än vänta. Reflektera över varför jag trodde två svarta män pratade om mig på
arabiska. Varför jag frågade mig om de skulle kapa bussen.

Fördomar. Acceptera att jag har dem. Medvetenhet. Då är fördomarna inte alltid av ondo. Är det inte de som intalar sig att de är öppensinnade, inte dömer -tvingar sig att vara korrekta – som är illa ute?

En enslings bekännelse

Här sitter jag nu, småberusad en torsdagskväll. Fru och dotter åkte före till svärföräldrarna tidigare i dag, och jag saknar dem redan.

För den som känt mig länge är det närmast sensationellt att vara fäst vid andra människor på det här sättet. Att känna samhörighet till familjen på det här sättet är inget jag alls hade väntat mig. Det trots att min släkt är mer sydländsk och ”varm” i sättet än de flesta andra familjer jag känner.

Trodde det skulle vara skönt med lite ensamhet en kväll. Bara göra ingenting. Men jag hade hellre haft en skrikig bebis vid örat.

Redan som tolvåring drömde jag om ett eremitliv i en avlägsen skogskoja. Människor var pest, och jag ville inte veta av dem. Inte på det hatiska sättet som skulle komma något senare, utan mer ”stick och lämna mig i fred”.

Lite av en ensling är jag allt fortfarande, men en familjär sådan. Inget bra liv utan de jag bryr mig mest om, och faktiskt nog skulle kunna ge mitt liv för.

I morgon träffar jag dem igen.

Äntligen internet

Då har jag äntligen internet igen efter flytten. Mobilbloggande i all ära, men ett hederligt tangentbord under fingrarna är att föredra.

Funderar på varför det alltid tar en sån förbannad tid att flytta en internetuppkoppling. Hur svårt kan det vara att skruva i några kablar? Vid det här laget har ju större delen av landet uppkoppling, så det borde inte heller vara så lång kö.

Men jag ska inte klaga. Jag hade kunnat sitta bakom ett trilskande modem med uppringd nät.

Jag väljer att bli arg

Varje gång jag blir arg gör jag först det medvetna valet att tillåta mig bli arg.

En händelse följs av en reaktion. Men där emellan finns en millisekunds val. ”Vill du släppa fördämningarna?”. Lika gärna som jag kan bli arg kan jag också låta bli.

Ofta låter jag svavlet brisera, ska erkännas. Det är skönt att bli förbannad, vråla och kanske förstöra något materiellt.

De gånger jag låter bli är jag stolt efteråt. Självkontroll.

Tror aldrig jag funnit mig själv arg utan att ha valt det. Hur är det för er?

Jag vill in

Det gamla huset har stått tomt i många år. Nu förfaller det och dess trädgård. Vad finns där inne? Jag lockas att ta reda på det.


Frun dog för många år sedan. Mannen lever än. Dement och närmare hundra år gammal, utan anhöriga, lever han någonstans i Stockholm. Detta var deras sommarstuga.

Påskriset står kvar sedan 1990-talet. Kanske var det året hon dog det ställdes där. Vilka tankar tänkte hon? Visste hon att det var den sista påsken? Var det rentav mannen som ställde det där, till hennes ära?

Jag vill in i huset. Se vad som glömts kvar. Försöka läsa det som en bok, och ta reda på vilken som var den sista situation som utspelades där inne. Vilka hemligheter bär huset på? Vad säger föremålen mig?

Jag kan inte göra inbrott. Huset skulle inte tillåta det. Jag skulle inte tillåtas ta del av dess hemligheter om jag tog det med våld. Jag måste beviljas tillträde. Men av vem?

Snart faller huset till marken, och dess hemligheter är borta för alltid. Kvar är jag och letar efter nyckeln till ett kosmos som var någon annans. Ett liv separerat från mitt. Ett tomrum jag inte kan nå.

Livsvilja

Borde inte ateister ha starkare livsvilja än religiösa generellt?

Nu förutsätter jag att ateister inte tror på ”efterliv” och reinkarnation. Borde inte den som bara tror på ett liv vara mer benägen att hålla fast vid det, än den som tror på ett gyllene rike ”ovan där” eller en ny chans i nästa liv?

Om gräsmattors vara och icke vara

Gift med barn, silverkombi och villa. Jag har haft mina fördomar om den kombinationen, men nu passar jag själv in på beskrivningen.

Framöver ska jag shoppa gräsklippare. Det känns märkligt och dubbelt. Just gräsmatta och gräsklippare är något jag återkommer till i mina tankar. Gräsmattan är en symbol för den moderna människan, även om många av oss inte har någon gräsmatta.

Jag ogillar tanken på ”tämjda” växter och skulle helst ha en porlande bäck, taggiga buskar, en och annan stenbumling och träd i min trädgård. Mitt i allt detta skulle jag hänga min hängmatta. Ansning av växter skulle endast ske om de hotade skada huset eller liknande. Dessa drömmar förblir dock drömmar, när jag har en fru som vill ha en stor mjuk gräsmatta. Samtidigt ser jag gräsmattor som något positivt, att människan faktiskt övervinner naturen, och att detta inte alltid (typ när mitt humör svänger) är av ondo.


Att inte ha en gräsmatta bara för att det tär på miljön att klippa gräs (energiåtgång) är inte realistiskt enligt mig. Ge forskarna mer pengar, så fixar de bättre energi helt enkelt! Att försöka lösa problem genom återhållsamhet (typ släcka lampor-jippon) är dumhet.

Visst kan man skaffa handjagare och få motion samtidigt – det funderade jag ett tag på – men, sen såg jag storleken på gräsmattan… Nu finns i alla fall planer på att låta vissa delar av den växa igen som en äng, och där har min kära fru inga invändningar. Kanske utöka ängen med humleodling för framtida ölframställning (ja, planer finns).

Parfym

Vad hoppas en parfymstinkande människa dölja, annat än sig själv?

Osäkerhet och förnekelse under lager på lager av dofter. Renlighet är en sak, kroppsskam en annan.