En enslings bekännelse

Här sitter jag nu, småberusad en torsdagskväll. Fru och dotter åkte före till svärföräldrarna tidigare i dag, och jag saknar dem redan.

För den som känt mig länge är det närmast sensationellt att vara fäst vid andra människor på det här sättet. Att känna samhörighet till familjen på det här sättet är inget jag alls hade väntat mig. Det trots att min släkt är mer sydländsk och ”varm” i sättet än de flesta andra familjer jag känner.

Trodde det skulle vara skönt med lite ensamhet en kväll. Bara göra ingenting. Men jag hade hellre haft en skrikig bebis vid örat.

Redan som tolvåring drömde jag om ett eremitliv i en avlägsen skogskoja. Människor var pest, och jag ville inte veta av dem. Inte på det hatiska sättet som skulle komma något senare, utan mer ”stick och lämna mig i fred”.

Lite av en ensling är jag allt fortfarande, men en familjär sådan. Inget bra liv utan de jag bryr mig mest om, och faktiskt nog skulle kunna ge mitt liv för.

I morgon träffar jag dem igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s