Musik räddar

Just nu är jag innerligt trött på människor. I dag insåg jag att bilkörning och bra musik kan ge verklig avslappning, och faktiskt erbjuda vila från detta sociala släkte.

För närvarande känns det som om jag lever för någon annans skull. En märklig känsla. Naturligtvis får jag skylla mig själv, men samtidigt vet jag inte vad jag skulle välja ens om alla val var tillgängliga. Jag är vilsen, mer som andlig varelse än som privat vardagsprimat. Och jag är inte den typen som hittar en intressant bok, läser den och sedan blir glad för att jag har löst ett ”problem”. Nej, det här är betydligt mer djupgående än så.

I allt detta finns den allerstädes närvarande olustkänslan inför människan som art/väsen, och det faktum att jag är en av dem. Det här är en subjektiv upplevelse som funnits med mig sedan barndomen, och den bör – har jag insett – tas på största allvar av mig själv. Inget löjligt hat, bara en periodvis obekväm känsla av ”här hör jag inte hemma”. Ofta är jag dessutom avundsjuk på den enkelhet med vilken människobarnen umgås, och vilka enkla och eleganta nöjen som ger dem förströelse.

Musik. Jag brukade skilja mellan underhållning och konst, där jag totalt förkastade den förstnämnda kategorin och omfamnade den senare. På senare tid har jag dock insett att konst är fel ord, när det är andlighet jag är ute efter. Här i ligger även förklaringen till att jag föredrar musik som inte låter som om den skapats av människan: människodoft ger smolk i andlighetsbägaren.

Musik var det. Märkligt nog låter rösten väldigt mänsklig, men den totala känslan i musiken bjuder in mig till ett svart hål med en bekväm fåtölj. Håll till godo:

Annonser

Komposten lockar mitt ego

En så vardaglig tingest som en komposthög har startat en intressant inre konflikt i mig. Den ställer kampvilja mot olusten att styras av egot.

Huset vi köpte bar på en del gamla överenskommelser. Mannen som bodde här hade tydligen en gemensam maskhög med en granne, och den högen är belägen här på vår gård. Maskhög som i metmask, som i fiske.

Nu när vi flyttat in verkar denna granne ta för givet att överenskommelsen fortfarande gäller – att han är ”delägare” i denna maskhög. Något som födde en olustkänsla i mig, då jag privat vill ha så lite som möjligt att göra med människor jag själv inte godkänt. Saken blev inte bättre av att han påpekade att jag ”måste vattna maskhögen, nu när det är så hett”. Av rent trots har jag hittills gett fan i detta, dock inte utan att jag inser det löjliga i sådant beteende. Hade han bett om lov först hade jag tveklöst sagt ja, men nu väckte han istället min sämsta sida.

Är det så här en konflikthärd ser ut?

Nu har jag gått och grubblat på detta dilemma i två dagar. Som jag ser det finns två olika utvägar. Ja, säkerligen fler, men dessa är de två grundalternativen:

1. Kamp. Säga åt gubben att han får fan skaffa sin egen kompostjävel. Eventuellt kan han få hämta en del maskjord ur vår som startkapital.
2. Att vattna högen, då jag ju ändå fiskar ibland. Och låta gubbajäveln komma och gå som jag vill.

Första alternativet är ett utslag på att jag ogillar konflikträdsla. Jag vill på sätt och vis visa mig själv att jag minsann inte backar för en fight. Jag bryr mig dessutom blanka fan i om folk gillar mig eller inte (de som inte accepterar mig som jag är – ja, de förtjänar inte min vänskap i alla fall). Jag är dessutom rätt folkilsken privat, och vill inte ha folk drällande här om de inte anmält sin ankomst. Nackdelen med detta är att det tar mycket energi att vara arg, och för sinnesfridens skull är det fan inte värt det.

Andra alternativet. Ja, jag får min sinnesfrid. Och jag har respekt för prestigelösa människor. Jag har innerst inne en aversion mot starka känslor av ägande. Grannarna kanske blir mer benägna att låta mig vara som jag är om jag accepterar dem. Rent praktiskt en större vinst. Nackdelen är att jag känner mig feg, ryggradslös. Tidigare i livet har jag varit konflikträdd och hamnat i skiten för att andra tagit för sig. Förmodligen ekar det i hypofysen, eller var sånt nu finns i hjärnan.

Ett vardagligt problem som får mig att ifrågasätta vem jag är, och vem jag vill vara. Nog måste det finnas en sådan komponent i alla grannfejder, hur futtiga de än må se ut utifrån?

Skrämmande livskraft

När jag går i en folkmassa känner jag olust. Oro för överfall? Nej, jag skräms av själva livskraften.

Glada sjungande människor är skrämmande på ett sätt som är närmast obegripligt.

Det finns en sån enorm kraft i livet, i levandet. I glädjen och gemenskapen. Den som jag alltid har haft problem med att känna. Är jag blockerad, hämmad? Ärligt talat vet jag inte.

Jag dras till stillhet, enslighet, ödslighet, tidlöshet. Skogar, bäckar, kojor, stjärnhimlen och universum. Jag zoomar ut från människan och mänskligheten och finner, döden?

Stora grupper och samhörighet, uppsluppenhet och varandras svett bekvämt i näsborrarna. Kan du njuta av det, så avundas jag dig.

Stillhetens borg

Jag har planer på att bygga en lite timmerstuga, mitt i skogen. Moderniteter ska vara bannlysta, för stillhetens skull.

Jag tänker mig minst en halvtimmes vandring, utan stigar. Otillgängligheten i sig ger ett avstånd till livet, ett utifrånperspektiv. Och ett avstånd från alla dessa människor.

Platsen ska vara väl vald. Nära en liten bäck, gärna med fisk i. Relativt svår att upptäcka, för att inte locka vandaler.

Utformningen blir enkel. Plats för ett matbord och plats att sova, inte mer. Kanske en eldstad inomhus (gasolspis, el och annat är förbjudet).

Det här ska inte vara någon permanent boplats, utan mer en tillflyktsort för att få eftertanke. Om jag får för mig att satsa på den där förbannade boken som ligger påbörjad, ja då bör jag kunna sköta det härifrån. Åtminstone planeringen, då skrivande kräver el. Å andra sidan har gammeldags skrivmaskiner sin charm…

Den här lösningen skulle uppfylla mina eremit-behov, som ibland tränger sig på. Istället för att bli arg på den moderna världen kan jag ta en paus från den, och komma tillbaks med ett leende.

Det är inte realistiskt att försöka leva så permanent i nuläget. En dotter som kommer att få kompisar, och ska gå i skolan – ja, det vore ren idioti att bo mitt i ingenstans. Nästa steg kanske blir att dra in el och liknande, så att tillvaron blir bekvämare. Men det är ingen idé att fundera på sådant just nu.

Jag har förresten ett namn på stugan redan nu: Nollstället. Inte dumt, va?

Trevlig midsommar

I brist på annat att skriva önskar jag er som läser detta en trevlig midsommar.

Midsommar är en av de högtider jag tycker om. Den känns mer genuin än alla dessa kommersiella jippon typ påsk och jul.

Naturligtvis favoriserar jag högtider som inte är kristna, dessutom.

Får se om det blir något skrivet under helgen. Annars tänker jag slappna av och umgås med familjen. Och ladda inför den mest intensiva jobbveckan på hela året.

Barndomens somrar

Vid den här tiden på året saknar jag alltid min barndom. Jag tänker på när familjen bodde i en närbelägen fäbod och åt frukost i det fria.

På den tiden kändes världen alltid så mycket större, mer mystisk och jag hade en konstant övertygelse om att något stort väntade på mig. Sommaren varade nästan för evigt, tyckte jag.

När jag står vid en äng av det här slaget önskar jag att jag var 12 år igen. Ung och naiv, men med alla illusioner intakta. Fan, det var nästan så att jag kunde gå med i något religiöst.

Frågan är varför man ska leva illusionsbefriat med lägre antal självbedrägerier, när det egentligen handlar om att må bra. Mår man inte bättre om man drar sig själv vid näsan?

Sälja skit till idioter för att slippa båda

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag: lever jag i ett samhälle jag föraktar med människor jag inte vill veta av, enbart för att lyckas slå mig fri från både samhället och människorna? Låter dumt, om det nu är sant.

Jag anpassar mig alltså till regler jag inte tycker om, för att kunna kommunicera och leva ihop med typer jag inte har något som helst till övers för. Be mig inte definiera vilka som är vettiga och vilka som jag inte har något till övers för, eftersom det varierar och till stor del beror på generaliseringar. Jag kan inte säga att jag rakt av ogillar de som företräder nuvarande samhällsform, och jag kan inte heller helt förlika mig med de som enbart är missnöjda (vissa blir aldrig nöjda, utan vill bara klaga).

Nej, jag är kluven. Och just nu lite gnällig, tror jag. Men frågan är: om jag nu varken gillar samhället eller att anamma attribut som krävs för att leva i det, varför pyser jag då inte på stört? Feghet, osäkerhet, bekvämlighet? Förmodligen lite av varje. Dessutom är jag inte egoistisk nog att sticka från min familj, eller tvinga med den ut i skogen och leva i en koja. Tänker även på detta med författande: vem vill jag egentligen skriva böcker för? Hur känns det att författa åt en publik man föraktar, och kan man försörja sig på icke-kommersiell litteratur utan att ha ett ”namn”?

Hur skulle mitt drömsamhälle se ut? Tja, till skillnad från många andra personer av samma ”sort” skulle jag inte bygga ett samhälle där jag själv och de av min personlighetstyp skulle hamna i toppen. Frågan är om jag ens skulle bygga något samhälle att tala om. Gamla tiders mindre byar är att föredra, även om det förmodligen bara är en romantisk dröm i dag. Globaliseringen är här för att stanna, och vad man tycker om det spelar egentligen ingen roll.

Nu går det ju trots allt att leva i en liten bubbla, som jag gjort i alla år. Men det känns inte bra att inte vara konsekvent.

Naturens skönhet och kraft

När jag stod där vid bäcken kände jag en sorts sentimental glädje.

Alla dofter, läten och färger. En känsla av trygghet. Och så dök Jante upp bakom mig.
– Din pretentiösa fjant. Skratta åt dig själv, sade han.

Men jag, jag ignorerade hans futtiga invändningar. Kastade honom i bäcken och sade:
– Det är han som inte tillåter sig att njuta av det storslagna, som är den verklige fjanten.


Jante gled med strömmen en bit, och så knockades han medvetslös mot en sten.

Ännu ett hus besegrat

Trädgården var vildvuxen och skamfilad. Det gjorde ett positivt intryck på mig.

”Här vinner naturen över människan igen” tänkte jag. Jag funderade även på varför ingen annan insett, liksom jag, att otyglad växtlighet och mänsklig domesticering faktiskt kan kombineras. Utan att dela upp allt i fula artificiella figurer, dock.

Släpp ut eländet

En av de viktigare insikterna är att livet inte kan vara toppen jämnt. Det är annars lätt att hamna i självbedrägeri; optimistisk förnekelse.

Ibland är det helt rätt att släppa fram allt elände, alla negativa och meningslösa tankar – allt grubbel, all oro, katastrof, hypokondri och tvivel. En mäktig fors som bubblar fram likt kokande lava och förgör allt i sin väg.

Livet är inte toppen och underbart jämnt, även fast det borde vara det när du försöker analysera. När det är läge att släppa loss de negativa krafterna är det dags, precis som när man går på toaletten vid en dålig mage. Kroppen behöver helt enkelt tömmas för att gå vidare.

Balans. Det positiva och det negativa. De två definierar varandra, för utan varandra kan de inte existera. Vad vore segern värd utan de föregående förlusterna? Vad vore stugvärmen utan den bitande kylan utanför?

Förut brukade jag förbjuda mig själv att släppa fram dessa tvivel. Skygglappar på hjärnan. ”Om jag låtsas att dessa tankar inte finns, borde de inte gå upp i rök då?”. Jag fick ett skapligt museum där inne, tills antikviteterna en dag exploderade och gjorde rent hus. Problemet med det var att jag inte kunde kontrollera explosionerna, ens förutsäga dem. När jag i dag ”vädrar” med jämna mellanrum riskerar jag inget annat än knallskott.