Sista färden

Gamla kamrater, trotjänare! Nu lämnar jag eder till den eviga vilan.

Två svarta vandringsmän har burit mig i alla dessa år. Utan lön, med minimal omvårdnad och utan att ifrågasätta mina syften. Det är inte utan tvivel i mitt hjärta vi nu går separata vägar; jag mot nya äventyr och de mot undergången.

Deras service har alltid varit första klass, även i svåra miljöer. En enda gång har jag tagit dem till ”doktorn” och kostat på något extra. De var värda mer, och jag ber dem om förlåtelse.

Nu byter jag ut er, tio år efter att jag köpte er, ärade Dr Marten-kängor. Tack för lång och trogen tjänst!

Högtidsstund med avsked skedde i enskildhet, i de svarta springarnas favoritskog. Som önskat var det inget milt farväl, utan innefattade ett snedsteg ned i vattenfylld grop. En försmak av den avgrund som nu nalkas dem.

Kvacksalvare då och nu

Här i området där jag bor var det vanligt med kringresande helbrägdagörare förr i tiden. Ofta lockade han till sig kvinnor som ville bota diverse krämpor.

Bloggen Orsakverkan tar allt som oftast upp ämnet kvacksalveri. Jag hade tänkt skicka ett mail till blogginnehavaren om det jag ska berätta nedan, när jag insåg att det faktiskt kan vara rätt underhållande för flera.

Helbrägdagöraren anlände samma tid varje år, och han var väntad. Hela områdets halta och lytta hade tagit sig till den överenskomna mötesplatsen. Mestadels var det kvinnor som lockades. Varför det var så kan man fundera över. Är det inte så än i dag, att kvinnor är ”main targets” för bluff- och bågverksamhet inom hälsosektorn?

En av besökarna ett år var dock en man. Han hade sned rygg sedan födseln, och ville gärna räta ut den så att han skulle få enklare att arbeta. Han berättade det för helbrägdagöraren, som snabbt fann på råd. Botemedlet: en balja med varmt vatten. Mannen skulle sätta sig på en brädbit som tvingade ryggen att bli rak. På grund av det varma vattnet skulle ryggen mjukas upp och bli formbar. När den väl mjuknade skulle den tvingas in i ett rakt läge. Därefter skulle patienten resa sig upp för att ryggen skulle stelna i rätt position. Mannen följde anvisningarna under en tid, men de fungerade inte.

En kvinna som besökte helbrägdagöraren hade någon åkomma som rörde huvudet. Det kan ha varit migrän. Rådet till henne var att, under ett par veckors tid, gå runt med ett omslag av koskit på huvudet. Något hon också gjorde. Även det visade sig verkningslöst.

I dag är världen mer upplyst, vilket har lett till att helbrägdagörarnas ”arvtagare” måste vara listiga. Men ändå går folk på sådant som kan te sig helt obegripligt. Ett exempel är patienter som lät tandläkare med mycket märkliga metoder dra ut flera tänder, och även en del av käkbenet. Detta hände alltså på 2000-talet, ifall ni nu undrar om händelserna var samtida med vatten- och koskitskurerna. Huvudpersonerna var ett medelålders par, som båda var (är?) homeopater.

En undersökning gick till på följande sätt: en homeopat höll i patienten med en hand. Den andra handen och armen höll homeopatens make i. Patienten blev sedan ombedd att markera tand för tand med sitt finger. På varje tand kontrollerades om homeopatens make lyckades bryta ner hustruns arm i armbrytning. Om detta lyckades var tanden svag och drogs ur. Samarbete skedde med en legitimerad tandläkare, som följde anvisningar från homeopat-paret. Tandläkaren miste, efter anmälningar och rättslig prövning, sin legitimation. Homeopaterna gick fria, så vitt jag vet.

Vid ett tidigare tillfälle pratade jag med homeopaterna. De varnade för att min mobiltelefon inte hade det rätta avskärmande skyddet som krävdes för att skydda mig från sterilitet. De berättade även att vatten slås ”sönder” i forsar och vattenkraftverk. Enda lösningen på det problemet är, enligt dem, att virvla vattnet i speciella anordningar. Enligt rykten ska det finnas dylika i regeringskansliet…

Jag kan inte älska dem alla

Jag var berusad och hyfsat otrevlig, något som fick mig att tänka till. Insikt: jag är en rätt otrevlig jävel, och det måste jag helt enkelt acceptera.

Jag tror inte att alkoholen allena kan få människor att utföra ogenomtänkta handlingar. Visst gör alkoholen att konsekvenstänkandet försämras, men jag tror inte att en person som säger något fientligt till någon annan ”inte menade det”. Alkoholen förstärker, och förvränger, något som redan finns där. Av barn och fyllon får man höra sanningen, som sagt.

Så nu sitter jag här med insikten i knät, att jag egentligen inte är någon myspyskille innerst inne. Det har jag vetat hela livet, men först nu har jag fokuserat och verkligen tänkt på det. Jag är krävande, intolerant, elitistisk, saknar ”sportmanship” i tävlingssammanhang (det med god match skiter jag i – motståndet ska krossas), jag är manipulativ, en social kameleont och den som gör så att oskyldiga får skulden. När jag är berusad försvinner det manipulativa, ”sociala kompetensen”, och jag blir alldeles för ärlig.

Men jag har mina bra sidor också, så klart. Precis som alla andra har både bra och dåliga sidor (för att förenkla och göra en tudelning).

Tycker det är viktigt att inse sina begränsningar när det gäller sociallivet. Acceptera din inre skitstövel, och stå för det. Försök inte fly och bli någon Jesus som du inte är. Livet är ingen popularitetstävling, och man kan inte älska hela världen och vara vän med precis alla.

Mitt mål framöver är att bli en ärligare skitstövel, på bekostnad av min insmickrande falska snällstövel. Bästa att vända Dalai Lama-boken upp och ner ett tag nu.

Punkter och frågetecken

Vad är detta med att sätta fler än ett frågetecken efter en mening??? Och då gärna uppblandat även med utropstecken!!!!! Är det tänkt att uttrycka graden av förvåning, eller intressegraden av att få svar på frågan???!!!!!!??????

När skrivspråk ska bli talspråk är det mycket som blir galet, och utan att ta fram mina värsta språkpolistakter kan jag tolerera en hel del. Det är ju budskapet som är det viktiga. Därför klagar jag inte när någon skriver ”d e” istället för ”det är”, även om det är klart vämjeligt och ger ett barnsligt (och slött!) intryck. Men detta med flera frågetecken och utropstecken kan jag inte smälta.

Något annat som stör mig är när meningar avslutas med en hel radda punkter…………. De är förmodligen tänkta att fungera på samma sätt som det standardiserade med tre punkter… Frågan är om antalet punkter ska uttrycka graden av eftertanke, eller hur långt läsaren ska spinna vidare på det som insinueras. Eller om det rentav, på ett sätt som inte framgår, ska indikera skribentens sinnestillstånd.

ha en 3vlig da……………………………………….!!!!!!!?????!?!?!?!?!?!?????

Värdet av ett värde

Jag har brukat kalla mig nihilist, eftersom jag inte tror på värderingar som inte är subjektiva. Men vacklar jag nu?

Jag skulle inte kunna bevittna en våldtäkt utan att ingripa, på något sätt. För mig är blotta tanken på den typen av kränkning och tvång upprörande nog för att blodet ska koka. Att få spöa upp en våldtäktsman är nog något jag skulle njuta av, rentav.

För vissa utgör det jag just skrev ett bevis på en ”objektiv” moral, och tillika ett bevis för att jag inte är nihilist. Men så enkelt kan det väl inte vara?

Utan tvekan finns det flera som har samma åsikt om våldtäkter, men det säger ju inte att alla har SAMMA åsikt för det. 1 000 personer som avskyr våldtäkt=1 000 subjektiva uppfattningar, eller? Annars skulle det kunna klargöras, en gång för alla, om pizza är gott eller inte.

– Är pizza gott?
– Nej. Den tesen har forskare avgjort vara falsk.

Det finns nog många gemensamma åsikter hos människor, just för att det är en och samma art. Speciellt inom samma kultur. Men så finns det de som tycker annorlunda, eller inte alls.

Nihilism är rätt vagt som samlingsnamn ändå. Ibland är det en ungdomstrotsig ”jag bryr mig inte”-punkgrej, ibland en fascistisk politisk åskådning som delar upp allt i två sidor och väljer den tredje.

För mig fortsätter nihilismen vara ett verktyg, så jag ger nog fan i att kalla mig nihilist. Eller brukar du kalla dig borrmaskinist för att du ibland använder borrmaskin?

Krock med verkligheten

Det är när illusionerna totalt krossas, faller sönder och sätter oss nakna och ledsna i skam. Det är då vi utvecklas, verkligen utvecklas.

När jag var liten bodde jag i samma lilla ort som nu. Jag hade en barndom som väldigt många inte hade, kan man säga. Mycket frihet, kojbyggen, fiske, upptäckarglädje och äventyr. Den som någon gång sett utmärkta filmen Stand by me kan nog föreställa sig ungefär.

Med den här tillvaron följde en närmast illusionsartad tankevärld. Allting var som en idyll, alla var snälla och välvilliga och hade sin fasta oföränderliga roll i tillvaron. Alla invånare i byn var som möbler på sätt och vis. Pålitliga och robusta, alltjämt utförandes sin roll – nämligen att vara precis de jag uppfattade dem som.

När skolan började insåg jag rätt snart, förutom att känna mig instängd som det frihetsbarn jag var, att alla nog inte var så snälla och välvilliga. Nåja, min idylliska tillvaro fanns ju kvar där på hemmaplan. Där var alla som de alltid varit och kommer att vara. Trodde jag. Sedan kom tonåren, och jag brydde mig väl egentligen inte så mycket om min omvärld. Nu började jag själv, som person, bli intressant. Jag var ju helt klart ”utvald”, ”speciell” och närmast odödlig, medan alla andra var primitiva och korkade. Ur en grandios självbild föddes misantropin. Inte helt utan inspiration från omvärlden dock.

Hybrisen var bra för självförtroendet, men jag försvann i en värld av illusioner. Något som militärtjänstens tio månader rådde bot på. Tillbaka i en förenklad verklighet, som dock saknade de unga årens naiva fantasischabloner, på gott och ont ska sägas. Utbildning, jobb, utbildning, jobb, jobb. Åren gick och jag fick mer insikt i världen och hur den fungerade. Inte så förenklad som jag uppfattat den, men min människosyn höll alltjämt i sig. Här var det lathet och själviskhet som störde mig mest.

På ett kallt lägenhetsgolv hann verkligheten ikapp mig. Skakande av skräck mötte jag dödsångesten för första gången. Allt annat än redo att dö, men säker på att göra det, insåg jag min egen dödlighet och bräcklighet. Att jag också kommer att dö, och att jag innerst inne inte tror på några gudar. Den som var jag dog, kan man säga. I fyra år levde jag i rädsla, under uppbyggnad. Tills jag en dag bara tänkte ”Det var länge sedan jag var rädd för döden”, och så var det med den saken.

Nu är jag tillbaka på samma stigar och i samma skogar jag härjade som barn. Alla kojor är borta, de flesta kojträd fallna eller fällda och de som inte är det har repat sig från alla dessa spikar jag slog in i dem. Även om jag känner nostalgin strömma kan jag inte uppnå den drömska känslan jag en gång genomsyrades av. Världen och erfarenheten har fördärvat mig i det avseendet.

Jag funderar på om det är drömmen om barndomen som fört mig tillbaka, som om allt kunde göras ogjort. Jag vill inte bry mig om världen och dess orättvisor, men jag kan inte blunda. Jag vill inte bli arg över mänskliga svagheter – speciellt när jag möter dem inom mig själv, men känslorna är för starka. Än svårare att resa till barndomen blir det när jag ser de gamla trygga, enkla, karaktärerna – de vuxna som fanns runt mig – härjade av ålder och psykiska åkommor och i vissa fall besegrade av döden.

Nog förstår jag varför människor blir religiösa. I flykt från den destruktiva världen och de bräckliga artfränderna sträcker de sig gärna efter de drömmar som erbjuds. Försöker omfamna dem, försöker komma ihåg varm choklad på sängen serverad av en ung mamma som alltid var glad. Som aldrig någonsin dör. Bristen på illusioner blir för påtaglig, och behovet av att bli bedragen av någon smart växer.

Frågan är varför det är så fel att lura sig själv, om du får ett behagligt liv.

Kvälls- och morgonmänniskor en bluff?

Tidigare klagade jag ofta och högljutt närhelst jag tvingades gå upp tidigt (före tio). När någon invände hänvisade jag till att jag faktiskt är en ”kvällsmänniska”.

Som förälder är valmöjligheterna mindre, och det är rent praktiskt att gå upp runt åtta-nio (tio ibland). Eftersom jag är egen företagare finns fortfarande ”lyxen” att slippa dra min stackars lekamen ur sängens fröjd runt fem-sex, som vissa andra.

Nåja, till saken. Jag tror inte längre på det här med kvälls- och morgonmänniskor. Det är bara en fråga om vanor. När jag åker till ett land som ligger åtta-tio timmar från svensk tid fixar jag ju, till slut, att anpassa mig efter det. Och tänk på alla som jobbar skift – de ställer om sig flera gånger i veckan.

I människans ungdom, och långt in i modern tid – innan elen kom i princip, gick vi ju efter solens upp- och nedgång. Med allt artificiellt ljus runt omkring är det ju rimligt att andra vanor tillåts, och kvällsmänniskor är en sådan vana. Mitt eget kvällsmänniskoskap handlade nog mest om lugn och ro. På natten var det tyst, hyfsat i alla fall (bodde i en stad), och jag fick vara själv och i fred.

Fortfarande föredrar jag nätter framför dagarna, men min syn på tidiga morgonvanor är betydligt ljusare än förr.

Några andra teorier om kvälls- och morgonmänniskor? Kan man ens göra en sådan uppdelning? Borde inte det här med att följa solen ligga i generna, förresten?

Ett tecken från kompostguden?

Kompostkonflikten verkar ha intresserat. Har fått flera förfrågningar om hur det går med den.

Nu är det ju ingen konflikt, eftersom jag egentligen retat mig på sådant som jag själv föreställt mig i mitt huvud. Jag är en jävel på att gå händelser i förväg, nämligen.

Något nytt har alltså inte hänt.

Dock har det börjat växa blommor i komposten. Jag är usel på blommor, så jag har ingen aning om vilken sort det är. Ros? Pelargon?

Ska jag tolka det här som ett tecken från den allsmäktige kompostguden (vem det nu kan vara)? Är det en uppmaning att följa den fredliga vägen i den här frågan? Ska jag ge fan i att köpa grovsalt och hagelgevär?

I sysslolösheten finns friden

Ju mindre jag vill ändra på, desto mer trivs jag. Att hålla sig ifrån politik är därför bra för sinnesfriden.

Jag märker också att jag tänker betydligt mindre när jag mår bra. Kan tankar och problemlösning ses som ett tecken på vantrivsel?

Vissa säger att de löser problem för nöjes skull, men så är det inte för mig. När jag har ett problem framför mig är jag på dåligt humör tills det är löst. Samma sak när något praktiskt ska göras – jag får inte tillbaka sinnesfriden förrän jag är sysslolös igen.